If not, winter: Fragments of Sappho, [övers] Anne Carson

Här står översättarens namn som medförfattare: Sapfo/Sappho (attisk grekiska Σαπφώ, lesbiska Ψάπφω) och Anne Carson i ljuvt samarbete. Märkligt nog är Carson – en synnerligen besynnerlig poet med en egensinnig röst – en transparent översättare. Åtminstone vid en jämförelse med olika svenska översättningar av Sapfo (och en del andra engelska översättningar av Sappho) går det att följa den ursprungliga poetens starka röst. Alltså utan att översättarens idiom tar över: det är som om ursprunget är intakt.

Så gott det går: If not, winter samlar alla tillgängliga fragment av poeten Sapfo, som vi för enkelhetens skull kan försvenska namnet till. 192 numrerade stycken, där endast ett av dem verkar vara en komplett dikt. Resten är fragment i varierande grad av (o)tillräckliga rader. På riktigt söndersprängda dikter, ruinerade av – ack! – tiden.

Och ändå inte, eftersom de lever kvar, med hennes egna stolta deklamation: ”someone will remember us / I say / even in another time”. Detta fragment av ett fragment pekar ut den fortfarande starka position Sapfo har, inte minst förstärkt av den nya utgåvan från ellerströms, där Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson samlar sina tolkningar.

Givetvis är det en löjlig syssla att jämföra – en pueril syssla, med Thatchers vokabulär – men om man reducerar den västerländska poesin till en handfull namn – Dickinson, Rilke, Shakespeare, Dante – skulle det finnas plats för Sapfo, inte minst bland de poeter du helst av allt vill träffa, för att släppa in ytterligare en löjlig (önske)tanke. (Bland svenska poeter skulle jag klart nöja mig att få en kvart med Stagnelius.) Varför träffa just Sapfo? Jo, för att de här raderna väcker sådan undran, så många gåtor, men också för att du förnimmer en sällsam kraft, som är byggd av exakt lika mycket styrka som svaghet.

En helt modern röst, suveränt förmedlad av Anne Carsons försiktiga men samtidigt säkra språk. Efter en kort introduktion skickas vi rätt in i dikterna (dikten)/fragmenten. På engelska blir det också tydligare hur sångbar poesin ursprungligen var: många uttryck låter exakt som ur moderna sångtexter. Om introduktionen är kort är kommentarsdelen mer omfattande, där Carson bland annat refererar till Svenbros forskning.

Lakunerna som skrivs ut med hjälp av tomrum och klamrar indikerar en stimulerad fantasi. Det är förstås något lockande med fragmentet i sig, tydligt demonstrerat främst under romantiken, bland annat av Almqvist och Jena-romantikerna. Att leka med bristen.

Även om Sapfo skrev bröllopsdikter finns det anledning att fundera på om hon inte ibland gick för långt, översrkred decorum. Så i den berömda nummer 31: ”He seems to me equal to gods that man / whoever he is who opposite you”. Ett sådant lysande avfärdande: ”whoever he is”!

Carsons titel är från nummer 22, en inkomplett dikt på nitton existerande rader, varav fyra helt blanka, med en vacker (inkomplett) avslutning: ”because I prayed / this word: / I want”. Kanske en sådan ”dikt” inte kan förbättras, ens om på något mirakulöst sätt arkeologerna grävde fram de papyrusrullar som en gång har existerat – Sapfos samlade dikter skulle fylla tio böcker.

På ett sätt kan det kännas vettlöst att läsa sådant, och tycka att det är bra:

]

]we live

]

the opposite

]

daring

]

]

]

Detta är alltså nummer 24C. Samtidigt är ju det lilla som återstår här en filosofisk maxim, en levnadslära. Att orden blir betydelsebärande på riktigt.

Som Stig Larsson skrev när han recenserade Tomas Tranströmers diktsamling Sorgegondolen: ”motsatsen till pladder”. Här ännu mer en kontrast till nutidens upptagenhet vid pladder och snack. Att leva det motsatta.

Samtidigt alltså så modernt. En röst som låter helt samtida – vilket ibland tas som kännetecknet för en klassiker (en problematisk definition). Det är i vilket fall Sapfos intima röst som gör det här bra – en generös röst, ett tilltal som inte utesluter. När hon med sin sångtext sjunger ”I would not think to toch the sky with two arms” svarar Nick Cave på sin nya skiva: ”And if you feel you got everything you came for / If you got everything & you don't want no more / You've gotta just keep on pushing / Keep on pushing / Push the sky away”.

Dualismen som Sapfo så starkt lokaliserar i det mänskliga psyket är något annat som får hennes röst att bli så modern. Hon visar också att poesin är den gränslösa disciplinen, varför Joseph Brodsky inte var så snett ute när han hävdade att Auden var 1900-talets störste filosof snarare än ditots störste poet.

Att gå in och ut ur olika roller, för den som samlar belägg för Sapfos förankring i modern tid. Hon leker med olika roller, där hybris är en, ödmjukheten en annan. För att inte tala om vansinnet, som alltid ligger nära när hon skriver (om) passionen. Åtråns ömma förbindelse med sansen.

Att läsa Sapfo innebär också en känsla av att vara utvald, att du upplever hur dessa rader är ägnade just dig, och jag vet bara en annan poet som åstadkommer något liknande – Emily Dickinson. Men hon, Sapfo, förmedlar också känslan av att själv vara den utvalde, där styrka och svaghet blir lika dominerande poler i hennes poesi.

Hon gestaltar förälskelsens röst, och den är extatisk och hänryckt. Visst finns den också i vår tid, men som sagt oftare i sångtext. I Marina Tsvetajevas dikter finns den typ av hyperbol Sapfo laborerar med, men också i sådana saker som Princes ”Nothing Compares 2 U”, Kajsa Grytts ”Dunkar varmt”, Morrisseys ”You Have Killed Me”, Kendrick Lamars ”Sing About Me, I'm Dying of Thirst”.

Något som visas med den här översättningsvolymen är hur tät och emfatisk dikt kan bli – kanske det inte är en helt förkastlig idé att tillämpa den här typen av metod på annan poesi, som ibland skulle må bra av att bli mer förtätad och exakt. Varför inte låta slumpen riva loss bitar ur samtidens tjocka diktböcker och se hur mycket bättre de skulle bli?

Klart är att här finns veritabla band av positiva, lindrande ord, meningar av mening. Dikt som typ besegrar allt annat som skrivits.