En berättelse? Aldrig mer, Jonas Örtemark

”Verkligheten uppstår som bekant i

skådespelet, och snart har jag spelat alla

roller utom min egen. Jag lever och verkar på

fiktiv grund – genom den som skriver dessa

rader.”

Han som skriver detta är Jonas Örtemark, i boken En berättelse? Aldrig mer. Sådana titlar brukar reserveras poesin, och det är med viss lättnad jag gör den distinktionen när jag läser, i förvissningen att detta väl ändå är poesi. Men förlaget Glas, som ger ut boken, menar att deras böcker (hittills två böcker, förutom denna Pär Thörns Landskap) ska fungera ”i lyrikens gränstrakter”. Av Örtemark har jag tidigare läst den högst besynnerliga Darger reviderad, utgiven på Drucksache förra året, i samarbete med den likaledes kryptiske Leif Holmstrand.

Att läsa den här boken är ungefär lika smidigt som att följa Olle Ljungströms tankegångar – du vet bara att när som helst kommer något riktigt sensationellt, något helt oväntat och unikt, precis när du gett upp hoppet, när du tycker att det väl ändå håller på att bli lite väl krystat eller rentav omöjligt.

Spontaniteten kan ju vara lika mycket tillgång som brist hos en författare, och Örtemarks balansgång är djärv. Hans dikt är nästan krampartat inrutad, som en parodi på självbiografin – som citatet ovan visar, en lek med den mest uttjatade av genrer. Han låter ordet ”Jag” bli sär-skiljande – ett upp-repande ord, som flikas in mellan textstyckena eller dikterna, tills man blir förbannad på ordet, aldrig vill se det igen.

Dikterna består av komiska konstateranden, utspridda utsagor, som växlar utan urskiljning mellan vetenskaplig exakthet (arkivmetern) och banala iakttagelser (grannen steker mat); det är sofismen och existentialismen som nöts mot allvarligt lekfulla livsfrågor. Missnöjet och olusten är följeslagarna för diktjaget, i den mån det går att tala om ett sådant – snarare bristen på diktjag, en upplöst huvudperson som tappat sitt huvud och sin person och bara existerar som nollpunkt.

Livet i all sin dråplighet. Och precis som hos Ljungström alstras ibland riktigt hemska åsikter, eller åtminstone farliga: att du börjar skruva på dig, när det som står där blir ocensurerat och skyddslöst. Men då är det för sent – då är du redan inne i den här besynnerliga boken som vidgar föreställningen om vad självbiografisk litteratur kan vara.