Att tyda tydningen

Tydningen är en tidskrift utgiven av Litteraterna, som härjar på litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, och jag har läst nummer 6 och 7, ett finurligt dubbelnummer som samspelar med varandra på oväntade sätt.

Jo, för #6 har temat ”Humanioras potential” medan #7 har temat ”Den gränslösa människan”, och medan det förra numret är uppbyggt kring essäer är det senare numret uppbyggt kring skönlitterära texter, dikter och korta prosastycken. Jag blir genast fängslad av Anna Axfors ambitiösa och krångliga text, där hon tar sig ut ur det egna jaget och in i andras, likväl som det finns saker att fascineras av också i Helena Lies hästdikter. Men det kan här och där också skönjas en lite väl tilltagen experimentlusta, att det kunde ha lagts band på ett och annat språkligt påhitt.

Essäerna om humaniora är skrivna ur oväntade perspektiv, exempelvis utdraget ur Anders Ekström/Sverker Sörlins Alltings mått (från tidigare i år), med sin appell till samhället att ta tillvara humaniora, liksom Kari Jagerstedts mycket välfunna text om att när väl humanorian anpassar sig till den nya tiden blir den ett oemotståndligt inslag. Men också Henrik Johanssons roliga rättegångsscen där åklagare, försvar och domare reder ut varför (om?) humanioran behövs.

Jag måste också nämna att numret/numren innehåller några fint skrivna recensioner, däribland av Bjørn Rasmussens Huden är det elastiska hölje som omsluter lekamen och Susanna Lundins Hindenburg, två av årets viktigaste och bästa böcker helt enkelt.