Living, Thinking, Looking, Siri Hustvedt

Siri Hustvedt, den smått briljanta men ojämna romanförfattaren, skriver liksom majoriteten av sina amerikanska kolleger gärna essäer. Hon gör det också bra, speciellt när hon som här, i samlingsvolymen Living, Thinking, Looking (Picacor), håller sig till ett kortare format än i migränboken som kom häromåret.

Det rör sig om sammanlagt 32 stycken texter från 2005 till 2011, samlade under de tre snillrika rubrikerna leva (självbiografiskt), tänka (läsning) och titta (konst). I den första delen skannar hon sin omgivning som en romanförfattare, och med hjälp av fantasin når hon en djupare form av förståelse – en kunskap som är beroende av inlevelsen. Då når hon insikter som är större än kunskap. Denna metod hjälper henne också när hon senare läser böcker och betraktar konst: ”I don't write about art to explain it but to explore what has happened between me and the image, both emotionally and intellectually”.

Migränen har också hjälpt henne att bli stoisk – kanske den viktigaste egenskapen för en människa i vår moderna värld, alltså förmågan att uthärda utan att gå under. Men att vara stoiker i USA kan uppfattas som något av en provokation, när allt runt omkring dig manar till att vägra acceptera omständigheterna, att det är upp till dig – ja, rentav din plikt – att protestera, att förbättra din ställning och din situation. Hustvedt slutade se migränen som en fiende, och konstatera lakoniskt, och ja, stoiskt, att ”metaphors matter”. Det blir inte sämre om du försonar dig med ditt hinder.

Generellt uttalar hon sig på ett sätt som blandar försiktiga omdömen med tvärsäkra påståenden, men ger åtminstone alltid sken av att vara påläst och insatt, även om hon inte strösslar lika flitigt med referenser som i migränboken (en av mina invändningar, att den lutade sig så starkt mot eller snarare gick vilse bland tidigare auktoriteter). Om romanen som form uttalar hon sig klokt, när hon ser arbetet som en lek.

Även om hon använder enkla utgångspunkter hamnar hon gärna i intressanta slutatser, utan att det blir tillkrånglat eller svårt: jag har en känsla av att hon gärna vill bli läst, att hon på riktigt bryr sig om läsaren. Då åstadkommer hon ett intimt tilltal – ett förtroligt, där hon nogsamt passar sig för att docera eller mästra.

Intressant nog ser hon sin identitet som författare i det nordiska – hon har en norsk mamma, och har bland annat gått skola i Norge – och kallar sin prosa ”protestantisk”, och har skrivit en text om Skandinavien, en dödsruna om Inger Christensen och ett ypperligt förord till en svensk utgåva av Stig Dagermans Ormen. I den senare texten skriver hon öppnande och vägvinnande om den ormlika strukturen i denna roman, och visar också att den psykoanalytiska läsningen av Dagerman fungerar bra.

Men i huvudsak skriver hon gärna om neurologi, vilket har blivit något av hennes specialområde som lekman. Men hon är eklektisk i sin privata forskning, som delvis utförs i arbetet som romanförfattare, men som alltså gett henne insikter som hon gärna delger. Exempelvis om minnet, som hon ser som något som lever sitt egna liv, som en sjukdom: något okontrollerbart. För en skönlitterär författare borde förstås minnet vara högsta prioritet, och Hustvedts resonemang om hur minnet fungerar borde ha något att säga också svenska aspirerande författare.

Hon följer inte slaviskt några metoder, utan eftersträvar både bredd och djup i sin bildning, där hon bevarar nyfikenheten och skriver inspirerande om diverse både bekanta och obekanta storheter inom skilda discipliner. Bland annat därför att jag tror att hon är rädd för att hamna i ett expertskrå, att hon helst undviker den begränsning det innebär att bli för insyltat i ett ämne.

Tack vare sin förståelse blir Hustvedt en förståndig läsare: ”Reading is creative listening that alters the reader.” Ja, man citerar gärna klokheter från den här boken – men jag tror det blir så speciellt när en romanförfattare skriver essäer, att det är något som händer med stilen, att den får liv – inte för att skrivandet handlar om att sprida aforismer omkring sig, men ändå: stil är en konstruktion, ingenting som du passivt kan invänta, utan den måste arbetas fram.

Däremot blir jag inte riktigt lika gripen när hon skriver om konst – delvis därför att jag inte känner mig lika hemma bland några av hennes exempel. Det finns undantag, som när hon skriver om Gerhard Richter: ”For me, a work of art must be an enigma. It must push me into a position of unknowing or else I find myself bored by my own comprehension. I don't write about art to explain it but to explore what has happened between me and the image, both emotionally and intellectually.” Det är, eller borde vara, en vägvinnande metod.

Likaså en svindlande essä om Goya, som tyvärr inleds av att hon döljer sig bakom tolv auktoritära kritikers omdömen – endast på de tre första sidorna! Sedan vidtar ju en som sagt fin text om det svarta och monstruösa hos Goya, ett område Hustvedt rör sig hemtamt i, och där hon visar att hon verkligen förstår den här förtvivlade konsten. Men generellt när hon skriver om konst styrs hon av en naivitet som inte enbart är en tillgång, då den lika ofta förleder henne till rätt enkla slutsatser. Jag är å andra sidan helt med henne när hon skriver om det tvång som skapar den stora och viktiga konsten till skillnad från den mediokra, om jag får utöka det förhållningssättet till besattheten, till det monomana. Det är uppenbart att Hustvedt skriver om konst i egenskap av skapande konstnär, av romanförfattare, när hon diskuterar att konstverket tillkommer utan att konstnären på förhand vet vad utfallet ska bli. Därav tvånget.

Som svensk kan jag också bli en aning avundsjuk på den amerikanska benägenheten att söka sig bakåt till forna storheter: när jag läser essäer av amerikanska författare återvänder de gärna till de gamla förebilderna, Whitman, Thoreau, William James (Henrys brorsa, totalt okänd i Sverige, givetvis). Ja, det behöver inte vara just de namnen, men du fattar: svenska essäister förhåller sig mycket mer ängsligt till sina föregångare; de vill vara oberoende.