Efter sitt
fenomenala genombrott med debutromanen Ett öga rött blev det
för Jonas Hassen Khemiri efter ett par år tid för den svåra andra
boken (Montecore), och sedan efter ytterligare några års
omtalad skrivvånda tid för den svåra tredje boken (Invasion!
Pjäser noveller texter), och nu i år har det blivit tid för
den svåra fjärde boken, Jag ringer mina bröder. Om några
år kommer den svåra femte boken. (Nu räknar jag inte två små
volymer som har kommit ut i skymundan de senaste åren.)
Det här är en kort
berättelse som tar sin utgångspunkt i den tidningsartikel Khemiri
skrev veckan efter bombdådet i Stockholm i december 2010. Senare
kommer den att uppföras som teaterpjäs, och det ante mig – för
någon roman är det knappast frågan om, även om det rör sig om
fiktiva karaktärer, i första hand en kille som heter Amor, som
stalkar en tjej som heter Valerie, och har gjort sig skyldig till att
en bomb har smällt i Stockholm. Åtminstone tror eller tycker han
att han har gjort det.
Så Khemiris text
fungerar som en kommentar till Kafka, som en inverterad Processen
– här mannen som tar på sig en skuld. Khemiri menar nog att om vi
ska söka efter en skyldig, söka efter en skuld, då ska vi börja
med att söka hos oss själva.
Jag blir inte
riktigt imponerad av den här boken, även om det finns några
repliker mot slutet som bränner till. Det är samma typ av humor som
i Ett öga rött och Montecore, med invandrarspråk som
ska vara dråpligt sött, men nog har den poängen redan hamrats in
för länge sedan? På 90-talet fanns det möjligen en skillnad i den
svenska som talades av infödda och utomlands födda, men den svenska
tonårseleverna snackar och skriver i skolan är mycket mer homogen,
där det påfallande ofta är infödda svenskar som använder det
mindre korrekta grammatiska språket.
Amor är en känslig
kille, kanske för känslig för sitt eget bästa. Khemiri skriver
fram den paranoia som präglar Stockholm efter terrorbomben, om
rädslan, om den påtvingade normaliteten som dådet tog kål på.
Han gör det med hjälp av replikutbyten, som nog fungerar bättre på
en teaterscen: här är det svårare att urskilja vem som yttrar sig,
om de ens gör det (Khemiri är bra på att leka kurragömma med
läsarens förväntningar: gott så, men man blir ibland lite
frustrerad över tricksen, kan tycka att han kunde tona ned sin iver
att blända och stajla).
Khemiris förläggare
(han har nyligen bytt förlag från Norstedts till Bonniers) missade
att skicka in boken till Augustprisjuryn, något som givetvis gjorde
författaren ledsen – men ärligt talat vore det mer än osannolikt
att den skulle ha tagit plats bland de sex nominerade till detta
pris. Det här är för tunt, men också för slarvigt genomfört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.