Realism, Stig Larsson

När Stig Larsson för ungefär ett år sedan gav ut den här grå boken med titeln Realism. Två pjäser och ett filmmanus, då fick den vad jag minns ett rätt svalt mottagande. Det skrivna emanerar dels ur en vilja att reagera mot teaterns konventioner och dels mot en ovilja mot teaterscenernas negligerande av Larsson som dramatiker.

För reguljär dramatik rör det sig förstås inte om, och vore jag teaterchef skulle jag nog ha lika svårt att se det kommersiella värdet i de två pjäserna. Tja, det konstnärliga då? Att läsa dem är mest förvirrande. I den ena, ”Passion är lika med lidande”, handlar det om något inom fiktionen så ovanligt som en basist i ett rockband, och hans relation till den något äldre flickvännen och hennes väninna, och delvis dito mor. Paret går i familjeterapi, och snackar med och förbi varandra.

Den andra pjäsen är den ”Ta stryk” som havererade på 90-talet, när Thorsten Flinck tog sig rätten att ändra i manuset och göra sin egen version. Han handplockade åtta värstingar (som det hette då) i roller som skulle spegla deras privata liv – det här var strax innan Lars Norén havererade med fångarna i 7:3. Verkligheten och konsten går sannerligen hand i hand i Larssons pjäs, som förefaller relativt spelbar. När värstingarna tar över blir det med osnyggt resultat, och poängen framträder tydligt.

I förordet till den här pjäsen berättar Larsson en anekdot kring det omöjliga samarbetet med Flinck. Tidigare spelade han i Flincks uppsättning av ”Gertrud”, Hjalmar Söderbergs pjäs, och nämner här ett framförande i Umeå: ”en oförglömlig upplevelse”, påpekar Larsson, och eftersom jag var där kan jag intyga – ja, det var något helt unikt, och jag har aldrig på teatern blivit så berörd. Därför vill jag ifrågasätta Larssons kommentar när han återger hur han ”tänkte på att folk här nog inte förstår hur bra det här är”, för det gjorde jag minsann redan då.

Filmmanuset har den omöjliga titeln ”Verklighetsuppfattning”, och stryker under främst temat i pjäsen om rockmusikern – här ersatt av något så aktuellt som en nyligen frånskild manlig statsminister (manuset är skrivet 2001, reviderat 2009). Larsson fäster sig obönhörligt vid det som ser obetydligt ut, naglar fast det till synes ovidkommande, i en lång och långsam berättelse där statsministern med entourage tillbringar en stund vid en sommarstuga, utan att något egentligen händer.

Så dramatik är det knappt frågan om. Larssons mål att väcka oro och skrämsel är förstås intakt, och han surrar fast sitt surr vid ett obehag som ändå berör, om än det är lite rörigt och stundtals ofokuserat. Problemet realism går förstås inte att lösa med fiktiva verk, hur ofiltrerat snacket än presenteras. Här rör sig replikerna oftast bort från problemets kärna, och intrigen är stillastående. Som på riktigt, kan tyckas – men sanningen är ju ändå någon annanstans.

I ett annat filmklimat än det svenska kunde kanske ”Verklighetsuppfattning” fungera – om någon som typ David Cronenberg tog tag i det, och förlöste det potentiellt dramatiska i den konstlösa dialogen. Men som vi vet har ju svensk film svårartade komplex angående komplexitetsgrad, det där att precis alla ska känna igen precis allt precis alltid. Liksom pjäserna är det här en text som förbryllar, och då kan det ju – enligt svensk lag – inte vara bra!