Linné och mentalsjukdomarna, Nils Uddenberg

1700-talets syn på mentalsjukdom, det är dags att prata om det! Detta tack vare Nils Uddenbergs nya bok på Atlantis, med den 1700-talstypiska titeln Linné och mentalsjukdomarna. En kommenterad utgåva av PEHR OSBECKS anteckningar om psykiatri under Linnés föreläsningar över temat SYSTEMA MORBORUM läsåret 1746-1747. Uddenberg har alltså sammanställt och skrivit en inledning till gamla föreläsningsanteckningar. Inte nog med Osbeck, här finns även i ett appendix några senare föreläsningar av Linné, delgivna tack vare Anders Johan Hagströmers anteckningar.

Den nitiske eleven Osbeck blev sedermera präst och läkare, och nog kan det vara av intresse att följa hur han plitar ned vad Linné, Medicinae Practices Professor i Uppsala, förtäljer i sina offentliga föreläsningar. Anteckningar som hade ett annat värde då, när läroböcker i stort sett var obefintliga. Uddenbergs inledning(ar) går inte heller av för hackor, när han dels tecknar Linnés insats som inspiration för den psykiatriska forskning som inleds i början av 1800-talet, och dels hur systematiken fungerade på 1700-talet.

Här finns en parallell till vår tids diagnoshysteri, där vi inte längre verkar veta skillnaden mellan beteende och symtom. Vad är en avvikelse, vad är sjukt? Stämmer det inte, med Tolstojs förvrängda ord, att alla friska människor liknar varandra, och alla sjuka människor är sjuka på olika sätt?

Linnés klassificering av sjukdom innehåller nio kategorier, där mentalsjukdom är nummer fyra, under beteckningen Morbi mentales. Att ta del av den katalogisering han skulle göra i ett senare arbete, Genera morborum, är ren poesi, när han kommer till mentalsjukdomen:

65. DELIRIUM
66. PARAPHROSYNE (fjollighet!)
67. AMENTIA
68. MANIA
69. DÆMONIA
70. VESANIA
71. MELANCHOLIA
72. SYRINGMOS
73. PHANTASMA
74. VERTIGO
75. PANOPHOBIA
76. HYPOCHONDRIASIS
77. SOMNAMBULISMUS
78. CITTA
79. BULIMIA
80. POLYDIPSIA
81. SATYRIASIS
82. EROTOMANIA
83. NOSTALGIA
84. TARANTISMUS
85. RABIES
86. HYDROPHOBIA
87. CACOSITIA
88. ANTIPATHIA
89. ANXIETAS

Givetvis med många underavdelningar (femton stycken till nummer 76, hypokondrin).

Måttan är Linnés universallösning, och i sina föreläsningar blandar han det som för oss ter sig som självklarheter med det som – för oss – ter sig som tokigheter. Som att spindelbett ska botas med dans i tretakt, i tolv timmar. Tokigheter, ja, men somt också av förnuft, och ibland rentav sunt sådant.

Det är fint att följa det vackra 1700-talsspråket i Osbecks tappning, fint återgestaltat av Uddenberg, vilket skapar en närhet som gör tidsmaskinen överflödig. Rapsodiska episoder återberättas: ”En torde inte pissa; ty han sade sig hafwa så mycken urin, att hela staden skulle drunkna; han curerades således; de tände eld på en badstuga utom staden och bad honom komma och släcka elden med sin myckna urin; när han kom var det ej mer än ordinairt; då skämdes han [och] gick hem, och blef frisk.”

I appendix alltså vidare anteckningar av Hagströmer, som sexton år gammal lyssnade till den betydligt äldre professorn. Hagströmers text är inte renskriven, och påminner därför om hur det kunde bli när man missade en föreläsning och lånade en kamrats anteckningar. Inte till mycket gagn!

Det är förstås en udda bok Uddenberg har sammanställt, och kanske inte kan bli mer än en kuriositet. Men jag gillar hans milt belevade tonfall när han nästan självironiskt framhäver att boken knappast är något revolutionerande bidrag, vare sig kulturhistoriskt eller medicinskt. Ändå läser jag in både skönhet och sanning i Linnés vetenskapliga metod, och så är det nog alltid med den här ständigt aktuelle mannen, förmodligen Sveriges enda genuina och bestående bidrag till världsintelligensen.