Det lilla landet, Åsa Nelvin

På Expressen läser jag Alexandra Sundqvists recension av Marie Selanders bok Inte riktig lika viktigt?, om hur kvinnor bemöts inom svensk rockmusik, och det är sorgligt att ta del av historier om förminskning och förbiseende, som när Bengt Ohlsson avfärdar Pink Champagne som en produkt av ett kvoteringstänkande hos skivbolagen: ”därför ska varenda jävel med bröst få skivkontrakt”, skrockar han.

För – hö hö, det fattar man väl, att man måste äga en kuk för att spela gitarr, för det hade Jimi Hendrix, hö hö, och för att måla tavlor, en kuk hade Picasso, hö hö, och skriva böcker, hö hö, James Joyce hade kuk och det hade inte Virginia Woolf.

Nu har ändå en del beröm reserverats åt så kallade kvinnliga författare, men då får de beröm just i egenskap av att vara kvinna, ungefär som ”en bra kvinnlig författare”. Vore jag kvinna skulle jag vara rasande varje dag, jag skulle söka upp och spotta på alla som använder de här förklenande omdömena.

När jag för några år sedan läste två böcker av Åsa Nelvin var det inte så att jag tänkte i de banorna, att det var skrivet utifrån en specifik kvinnlig erfarenhet: det var bra litteratur, mycket bättre än det mesta av den aktuella samtida svenska bokutgivningen. DebutromanenTillflyktens hus och diktamlingen Gattet tillhör två av senare års större läsupplevelser för mig.

Åsa Nelvin dog 1981, endast trettio år gammal. Hon hade också gett ut barnböcker, bland annat i Bonniers serie Treudd, som enligt förlagets presentation är ”ungdomsböcker som har vuxenelement i sig och det är vuxenböcker som har barnelement i sig”, däribland skrivna av Bo Carpelan och Maria Gripe. Samt då Nelvins Det lilla landet från 1971, som jag alltså har läst, tack vare kollegan Ls försorg.

Att den är skriven av en tjugoårig författare är ingenting jag reflekterar över, lika lite som jag reflekterar över att den är skriven av en kvinna: den är skriven av en författare. Det är en saga, men också en politisk allegori med lätt litterär prägel, där ekon av Hamlet, Don Quijote, Kejsarens nya kläder finns inplanterade, liksom allusioner till Den heliga Graal och Bibeln.

I Det lilla landet bor det lilla folket – Göran Hägglund skulle nog kalla dem ”vanliga människor”, som inte har mycket till övers för knepig konst. De har inte mycket till övers för fantasi överhuvudtaget. Problemet är att de inte är så förnuftiga heller. Som stadsvapen har de ett gyllene frågetecken, med devisen

”SE DIG OMKRING

OCH DU SKA FINNA

………”

Ett ord på nio bokstäver: ”INGENTING”, säger folket förnöjt då, men med det låter sig inte drömmaren Benjamin eller busfröt Pellerin nöja sig, och där kommer Don Quijote-tematiken in, som om båda vore besjälade av Cervantes sublimt löjliga karaktär.

För det finns andra ord på nio bokstäver. ”METAFORER”, skulle Sylvia Plath ha sagt, och ”SANNINGEN”, säger Nelvin, men det finns även andra varianter att betänka.

Nelvins drömland bär kusliga likheter med ett framtida Sverige, som hon alltså skissade fram för mer än fyrtio år sedan. Det är ett land i stand by-läge. Här finns en kung, men han är detroniserad med sin enda syssla att putsa stadsvapnet – det skulle dröja fyra år innan en regeringsreform förverkligade detta. Nelvin skriver också om en främlingsrädsla vars yttersta konsekvens i verkligheten visar sig i 90-talets dödsskjutningar av mördaren John Ausonius och 00-talets dödsskjutningar av mördaren Peter Mangs.

En sockrad saga som öppnar perspektiv mot det hotfulla. I Nelvins land är politikerna före detta skådespelare – tänk bara hur Ronald Reagan mindre än tio år senare blev amerikansk president, men också på hur politikern i vår tid devalverats till att bli förmedlare av ett allt mer inrepeterat manus, helt renons på spontanitet. Nutida partiledardebatter är mer teater än politisk ideologi.

Också det nyspråk som blivit vår tids gåva till allmänheten, alltså överhetens uppfattning att maskera sina budskap bakom falska ord, är något Nelvin förutspår i härskarens avtal: ”om jag säger att svart är vitt och vitt är svart så ska ni minnas att min visdom trots allt är störst.” Här vibrerar texten av oro, när idyllen invaderas av det olycksbådande. Häromdagen på en studiedag fick jag höra att en ny arbetsuppgift för oss lärare ska ge oss ”egenkontroll” och ”självservice”, två vansinniga begrepp som bara nödtorftigt döljer ytterligare slit och släp.

Riddaren Benjamin har inga drakar eller monster att bekämpa, men tar sig ändå upp till bergen, utan att hitta något att träffa med sitt (trä)svärd: ”Det nya odjuret var mörkt och osynligt och gled alltid undan.” Som undertext finns hela tiden det smärtsamma i att förena det som splittras i sagan, där de blåögda skiljer sig från de brunögda, men också fantasin och vetandet behöver förenas.

Den här lilla boken bärs av en nästan ofattbart pregnant fantasi, och förblir ett stort mysterium att läsa. ”Vilken gullig bok”, sa en annan kollega när jag la min labb runt den nätta boken. Gullig – ja, men en försåtlig gullighet som kamouflerar en subversiv kraft att imponeras men också en smula förskräckas av.