Sidor

2 maj 2012

Vågen, Don DeLillo


På mer än ett sätt finns det en affinitet mellan Franz Kafka och Don DeLillo, en av dessa litterära gubbar Amerika är så berikat med. Ungefär som England var för cirka tjugo år sedan, när inom något år Graham Greene, Anthony Burgess, William Golding och Kingsley Amis dog – något liknande lär ske i USA rätt snart, om tiden får sista ordet.

Liksom Kafka är DeLillo en suverän uttydare av paranoida stämningar i samhället, och hur onda mekanismer lägger krokben för den enskilda individen. Men den stora skillnaden är att Kafkas romaner bara fungerar i sin upptakt, när han bygger upp atmosfären – avslutningar är hans svagaste disciplin. Den som läser DeLillo måste lära sig förstå att det är först när han når romanens andra hälft som han blir intressant på riktigt, att det är då man nästan kan höra ett mekaniskt ”klick” då berättartekniken tar fart. Det är en sällsam slags glädje att läsa DeLillo då man har passerat halva boken, för då återstår den stora behållningen. Grovt uppskattat har han en lång startsträcka.

Vågen är romanen om mordet på John F. Kennedy. Det är i första hand romanen om Lee Harvey Oswald, mördaren – eller, den utsedde mördaren, om man nu ska vara konspiratoriskt lagd. Och det är vi: eftersom det här är en roman, för då får man vara vad man vill. Romanen utkom 1988, och Modernista ger nu ut en nyutgåva, där de återanvänder Einar Heckschers översättning från 1989, som tillkom i samarbete med Hans Berggren. DeLillos tillkomna förord från 2005 har översatts av Sebastian Stebe – ett namn jag har saknat sedan hans synthrecensioner i tidskriften pop i mitten av 90-talet. Dessutom har Ola Larsmo skrivit ett fint förord där han knyter an till Palme-mordet. Han skriver inkännande om ansvaret – hur vi alla delar ansvaret när ett mord utlöses, beroende av vad vi själva har gjort och sagt och skrivit. Berättelsen skapar en handling, där vi i Oscar Wildes anda ser hur verkligheten imiterar det skrivna.

Heckscher är nog egentligen en kompetent översättare, och därför känns det lite ogint att här nämna något som jag uppfattar som en fadäs, när han låter FBI-agenten Win [sic] Everett benämna sig själv ”en kantstött vara”, något som troligen är en direktöversättning av ”damaged goods”. Men inte säger man ”kantstött vara” på svenska – möjligen att man är vingklippt, eller skamfilad, om man nu förväntar sig karaktärer som uttrycker sig idiomatiskt. Inte är den här Win heller någon lustigkurre som ordvitsar, utan snarare en träaktig figur, som inte alls skulle experimentera med språket.

Mordet på JFK är väl konspirationsteoriernas urscen. Planen enligt DeLillo var att skjuta mot presidenten, men inte att träffa honom. Om en Secret Service-agent träffades: låt gå för det, men planen var alltså inte att döda: ”en kliniskt perfekt miss” var syftet, för att sedan ägna sig åt en nödvändig invasion av Kuba.

DeLillos stil är märklig i flera avseenden. Den är både tålmodig och rastlös. Han skriver sällan linjärt eller begripligt: det här är krävande, omtumlande, men aldrig så där insmickrande eller uttrycksfullt, utan som läsare tvingas du skärpa koncentrationen. Förvisso är det en truism – eller borde vara det – men stora författare kräver att du som läsare skapar en ny sorts lästeknik, att du måste lära dig läsa på nytt för att ha behållning av deras böcker. Med andra ord är det en annorlunda erfarenhet att läsa DeLillo än, säg Norman Mailer eller James Ellroy, två andra som har skrivit om Oswald. Bara för att du tror dig veta hur du ska läsa DeLillo måste du justera din teknik – jag har läst ett drygt halvdussin romaner av den här författaren tidigare, men har nog aldrig upplevt att det har varit så här svårt, kanske med undantag för Underworld.

Det är en stil där sanningen presenteras i lager på lager, eller där sanningen är den täckande färgen, som sedan målas över, och vill du förstå vad som är sant måste du hitta de ställen där den lyser igenom, eller också börja skrapa på lagren av osanningar, allt finfint illustrerat i Win Everetts resonemang om svårigheten i att upptäcka ett föremål: ”Man vet att den finns där. Man tittar rakt på den. Men man kan inte riktigt urskilja den mot bakgrunden. Låt oss inse det, bakgrunden är vidsträckt och förvirrande.” Berättarens överblick är både partiell och desorienterad.

I sitt sätt att distansera sig från andra påminner Oswald om Anders Behring Breivik – det finns givetvis ytterligare paralleller. Även Oswald åstadkom ett manifest – den mindre grandiosa ”Historic Diary” som DeLillo sparsamt citerar ur.

I disparata berättelser skildrar Oswalds gradvisa steg ut ur samhället, där han bokstavligen också lämnar USA för en sejour i Sovjet, med hur FBI sopar igen de spår de själva har åstadkommit. En alternativ titel för DeLillos roman kunde ha varit ”Presidenten som visste för lite” – problemet är alltså att han inte är tillräckligt informerad, att skötseln av landet läggs i andra händer. I många avseenden blir den här romanen också en hybrid mellan Hitchcock och Kafka (jag tror fortfarande att Hitchcock borde ha filmatiserat Processen, och ibland tror jag rentav att han också gjorde det).

DeLillos roman lever gott på den känslan, eller själva förnimmelsen, skillnaden mellan att veta och att ana något. Oswald blir i just den här romanförfattarens händer mer gåta än myt – en vek människa som ändå var marinsoldat, en dumsmart marionett som framför allt var en ung människa – hade precis fyllt 24 år när han greps för mordet: ”Vid tjugo års ålder är det enda man vet det faktum att man är tjugo. Allt annat är en dimma som virvlar kring detta faktum.” Han är en neurotisk tickande fara. Det kaotiska i hans hjärna är fantastiskt väl infångat i DeLillos febriga prosa, som återger minsta nyans i det problematiska tänkandet.

Porträttet av Lee Harvey Oswald är också dubbelt och dubbeltydigt, där han presenteras som i lika hög grad smart som naiv – ett lättstyrt offer, lätt att hantera för de onda krafter som tar honom i anspråk. DeLillo betonar hans dyslexi – där hans svårighet att avkoda och läsa böcker blir en ingång till en större svårighet att läsa och avkoda situationer. Verkligheten är långt ifrån enkel, visar författaren med sitt porträtt av Oswald, och dess ständiga komplikationer och dubbleringar och fördjupningar och förgreningar.

Titeln – Vågen – syftar på mördarens stjärntecken, men ska nog också utläsas som det där ostoppbara som härskar inom människan, där den svenska titeln är mer dubbeltydig än originalets Libra, även om författaren gör en poäng av rättvisans vågskålar, utöver astrologiassociationen. Där släpps idéer och uppfattningar fram. Även hatet. Språket är dubbelt hos DeLillo – liksom människan, där Lee Harvey Oswald med list döljer sig och döljs i olika pseudonymer och alias. Man kan också gömma sig i i ett språk, där hatet legitimeras av språkliga finesser.

Palme-mordet visade oss svenskar att polisen är en inkompetent byråkratisk koloss, liksom att det öppna hatet är svårare att hantera än det dolda. JFK-mordet handlar nog mest om det dolda hatet. Att det finns svenska romanförfattare med lika höga ambitioner som de amerikanska betvivlar jag inte, men med undantag för Kjell Espmark undrar jag om någon har skrivit något klokt om Palme-mordet. Det krävs en visionär författare med storhetsvansinne att skriva den ultimata romanen om Palme – hör du att jag vänder mig till dig, Bengt Ohlsson!

Den stora amerikanska romanen är i första hand pessimistisk. En tv-serie som ”Mad Men”, som har kallats vår tids stora roman, blir förstås populär och kallas för mästerverk – hur ska annars de som följer serien kunna motivera att de ägnar så många timmar åt något, om de inte skyndar sig att förklara dess storhet. Men jag befarar att ”Mad Men” är populär därför att den klarar av att skildra 60-talet på ett begripligt sätt, på ett sätt vi lätt kan känna igen och avkoda, medan en roman som Vågen skapar en högre grad av osäkerhet, för att inte säga bryderi. Det här är inte något att smälta, som förströelse. Även här är världen manlig och sexistisk, när DeLillo återger arbetet inom FBI, en värld där kvinnornas roll handlar om att vara en dämpande kudde för männens neuroser, eller avklädda dansöser i Jack Rubys striptease-klubbar, när han väl presenteras i historien. (En av dessa heter ”Double DeLite”, som självironiskt pekar ut både författarens egna dubbla initialer, men även den krångliga stavningen av efternamnet.) Men för mig handlar ”Mad Men” i första hand om 2000-talet, om hur vi har valt att uppfatta historien. DeLillo presenterar en knepigare bild av 60-talet, inte alls lika ögonblicklig och hanterbar.

DeLillos 60-tal är fruktans årtionde, och han förföljer dess känslostämningar. Hans roman lånar på sätt och vis den gotiska romanens atmosfär, med Mattias Fyhrs definition från avhandlingen De mörka labyrinterna: ”En gotisk text skildrar en eller flera subjektiva världar, som saknar högre ordning och utmärks av en atmosfär av förfall, undergång och olösbarhet, samt innehåller grepp som ger texten labyrintiska egenskaper.” Även här saknas den högre ordningen – en högre instans av godhet eller moral. Men framför allt anlitar han romanens fullständiga arsenal av berättartekniska grepp, och lyckas göra något helgjutet av det synbart kaotiska.

Som författare kan Don DeLillo erinra om James Joyces grandiosa projekt – här finns också en bara delvis lättsinnig vink till Joyce, när Warren-rapporten jämförs med Ulysses. Men i så fall – tvingades jag välja skulle jag nog säga att det är mer berikande att läsa DeLillo. Han skriver cirkulärt mer än linjärt, som om han själv befinner sig i malströmmen, och bara rapporterar därifrån. Därför de här till synes osorterade intrycken. Och kanske därför upplever jag det som att följa en skum sorts dokumentär som fångar de obevakade off camera-ögonblicken.

I några av sina senare böcker, som Falling Man, Cosmopolis, The Body Artist och Point Omega, har DeLillo varit mer ojämn (men ojämnheten hör också till hans stil, och även den här romanen är ojämn). Kanske det är därför Modernista väljer att återutge den något äldre Vågen, liksom den ännu äldre Spelare. Som en påminnelse om detta stora och storartade författarskap, och också som en uppmaning, att det verkligen går att vara så här ambitiös i sina anspråk. Det må vara att ordet ”mästerverk” är ett överanvänt begrepp, men jag tycker nog att Vågen åtminstone måste räknas till de stora amerikanska romanerna.

5 kommentarer:

  1. Jag är en fan av DeLillo, trots att jag bara läst en av hans mellanböcker: Cosmopolis, men den påminner om din beskrivning av hans teknik.
    Fruktansvärt svart skildring av ekonomiska maktmanipulatörer och deras torftiga liv. Storartat svart, skarp, eftersom: Sann.

    Han är en av de där amerikanska författarna som en viss ständig sekreterare glömde bort.

    SvaraRadera
  2. Har du läst Mailers "Oswald's tale" som kom några år efter denna? Jag har inte läst "Libra" men blev djupt imponerad av Mailers Oswaldbok. Mycket av det du är inne på här gäller också Mailers porträtt av Oswald: det ambivalenta och sårbara, det ibland dumsluga, ibalnd panikmässigt improviserade och överspeedade, det delvis ofrivilliga utanförskapet, som en av James Deans gestalter.

    Det stora med Mailers bok (utom det helt nya material han fick fram om Oswalds år i Sovjet, och hans genomgående intelligenta ton) är också att han här inte fiktionaliserar. Jo, visst gör han ett urval och tolkar, men han uppfinner ingenting, nyskapar inga händelser, lägger ingen egenskapad dialog i Oswalds eller hans närmastes munnar, låtsas inte att han vet hur mordet gick till (det gör förstås inte DDL heller) och skiljer tydligt på vad man kan veta och vad som är hypotes eller slutledning. Ändå uppnår han en otrolig täthet i berättelsen - oavsett om man bryr sig o konspirationsteorier eller inte. Själva pendlingen mellan vad som *har* hänt oich vad som *kanske* pågick, på flera olika tidsplan, blir en del av den tätheten.

    SvaraRadera
  3. För mig får gärna Don DeLillo få Nobelpris, även om jag tror att det inte spelar så stor roll: men det han gör som romanförfattare är på något sätt så oerhört, speciellt om man jämför med en del som fått priset, för helt obetydliga böcker.

    Nä, jag läste aldrig Oswald's Tale, trots att jag har läst annars nästan allt av Mailer: jag var rätt inne på honom under 80-talet, speciellt. Nu känns det bara ännu mer aktuellt att läsa - både den och andra böcker av Mailer, ännu en underskattad amerikansk författare ...

    SvaraRadera
  4. Mailer är ett tveksamt kapitel, om man vill hålla sig väl med en viss elit, feministisk eller ej. Men jag helt enkelt gillar honom, fast han är ruggigt ojämn. Till och med den mycket förkättrade Prisoner of sex, ja, inte minst den, gillar jag.

    Det är så med vissa författare; man bryr sig inte så mkt var de hamnar i listorna. Han var en Generation. Och jag är glad att jag hann se och höra honom, vilt levande, en kväll på Kuturhuset, ett tiotal år innan han dog.

    SvaraRadera
  5. Jo, men så är det ju - att man gillar vissa, utan att alltid stå för vad de tycker & säger. Ta Morrissey bara, som har sagt så mycket dumt - det hindrar ju inte att man gillar allt bra han har gjort som artist.

    Och nog är Mailer ojämn, kanske det är därför han inte fick Nobelpriset. Men det finns också i hans bästa stunder en blixtrande intelligens, där man som läsare förnimmer att man står inför något oerhört, något totalt omvälvande. De här partierna finns ex i hans Bödelns sång, en av mina favoriter.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.