Spelare, Don DeLillo

En författare som skriver på ett sätt som jag annars både har svårt för och inte riktigt kan med: det är ett mysterium hur jag gång efter gång återvänder till Don DeLillo, den amerikanske romanförfattaren som i år fyller 76 år.

Ja, vad då ”svårt för”, och vad då ”inte kan med”? Jo, han skriver ju en slags breda samhällsinriktade skildringar, med ett myller av karaktärer, och en intrig som rör sig i cirklar, snårigt och snärjigt. Jag föredrar kammarspelsromanen – eller, jag och jag, det är min hjärna som verkar vara kalibrerad för den typen av romaner, att jag bara blir uttråkad av storslagna böcker som beskrivs som mastodontprojekt. Min hjärna säger stopp, den orkar inte behålla intresset i de flerförgrenade trådarnas intriger.

Några av DeLillos böcker befinner sig dock inom det mer blygsamma formatet – åtminstone till sin yttre form. Spelare från 1977 – nu för första gången i svensk översättning, tack vare Modernista och Niclas Nilsson – är ett kammarspel, ett äktenskapsdrama. Men också en politisk satir, som visar vilka konsekvenserna blir när den uttråkade människan måste kanalisera sin uppdämda frustration.

Pammy och Lyle är gifta, bor i New York, på Manhattan. Lyle arbetar på börsen, blir vittne till ett mord på golvet i hans absoluta närhet. Pammy arbetar i World Trade Center. Det är en återkommande reflektion, att tornen inte är ”permanenta”, att de står för något annat än sin konkreta uppenbarelse. Nu med facit i hand kan DeLillos blick för tvillingtornens efemära skick ses som visionärens skrämmande varning eller något i den stilen, eller bara som ren tillfällighet: men när är någonting någonsin en tillfällighet? Till exempel inbillar sig Pammy vid ett par tillfällen att flygplan ska flyga rätt in i något av tornen.

Att det här utspelar sig på 70-talet är inget som märks: här är samtidsmarkörerna av det eviga slaget, eller låt säga av det eviga moderna snittet, med konsumtion av pornografi, maniskt tv-tittande, kapitalismkritik – samt terrorism. Samtidigt handlar det i mångt och mycket om tiden och åldern, om åren som går, som dränerar människan på nödvändig energi.

Fast inte nödvändigtvis ilska eller raseri. Åtminstone tillhör DeLillo något av raseriets poetik, och det är svårt att föreställa sig en mer förbannad författare. Han skriver med sällsynt precision, som om han hanterade en skalpell. Och snittade i den amerikanska kroppen, i så fall. En kropp som förnekar sin sjukdom, som inte märker författarens subtila utfall med det vassa instrumentet. Han kontrollerar skeendet, visar behärskning i raseriet.

För det är en kritik DeLillo levererar: en kritik av just det moderna slaveriet, som är måhända lättare att identifiera nu så här en 35 år senare, att vi har blivit ännu mer insnärjda i monotonins leda. Åtminstone skildrar han äktenskapet sålunda, i det förutbestämda livsloppet, där vi alla följer vår snitslade bana, söker det bekanta uppgjorda mönstret – helt enkelt i rädsla för det nya och det främmande, det som vi inte direkt kan härleda till tidigare erfarenheter. ”Bara frånvaro delades fullt ut”, som han formulerar tvåsamheten.

Det är helt klart skrivet i en tradition, samtidigt som det är helt nyskapande. DeLillo befrämjar kaoset och oordningens princip. Skillnaden mellan svenska romaner är att du där nästan alltid vet vad du har att vänta dig, när du har läst cirka hundra sidor: det som följer är (nästan) alltid det förväntade, och oftast något som inte infriar de förväntningar som inledningen ställer. Hos den här författaren är det snarare tvärtom, att han efter halva boken byter spår: som här, där den dittills relativt raka intrigen plötsligt börjar hacka till, röra sig i en sned formation. Det är också frågan om det går att förstå den här romanen – förstå den på ett intellektuellt plan. Ibland när jag läser önskar jag att jag kunde teleportera en reinkarnerad version av mig från den så kallade framtiden, där man har kommit längre i läsningen av just DeLillo-romanen. (Med andra ord: vi som lever nu är bättre rustade att läsa till exempel Virginia Woolf och James Joyce – att läsa samtida recensioner av Woolfs romaner kan få en att baxna, speciellt när man jämför med mer klarsynta läsningar från vår tid.)

DeLillos människor är maskiner: målstyrda missiler som aldrig kan avvika från sin bana. Om de är cyniker eller inte är en bedömningsfråga: kanske de bara tänker högt. Intrigen rör sig mot det farsartade, med kärleksförvecklingar av dråplig natur – och det är som om DeLillo försöker säga nästan för mycket – en åkomma han i så fall delar med Chuck Palahniuk, vars flesta böcker innehåller ett par idéer för många.

Samtidigt blir Lyle i den här romanen en föregångare eller efterlöpare till Lee Harvey Oswald, som denne presenteras i DeLillos roman Vågen, som också publiceras i dag. Båda är lika lättmanipulerbara spelpjäser som flyttas runt av större makter.

Spelare är som sagt en relativt tidig roman av Don DeLillo. Den är nästan för skarp i sitt sätt att öppna ögonen på läsaren, att den blir brutal i sin behandling av ämnet. Någon enstaka gång blir det också banalt när han till exempel liknar en figur med ”en gestalt i en Hoppermålning”, något som borde ha varit en kliché redan 1977. Men framför allt är det fler exempel på riktigt intelligenta iakttagelser av den mänskliga naturen så här i den så kallade senmodernismens tidevarv. Om sambanden mellan människan och maskinen, där själva biltrafiken kan beskrivas i termer som ”manodepressiv”.

Niclas Nilsson är en skicklig översättare, som ofta hittar rätt svenska motsvarigheter till DeLillos rätt lediga idiom. Kanske är det också lyckosamt att översättningen sker nu och inte på 70-talet: åtminstone dricker karaktärerna Ginger Ale, och inte ”ingefärsdricka”.