Jag. En fiktion, Ingrid Elam

Ett tydligt tecken i tiden, det här hur litteraturen har annekterats av första person? Nja, svarar Ingrid Elam med sin nya bok Jag. En fiktion, som blandar det lekfulla med det lärda när hon resonerar sig fram. Här är det de många exemplens bevis som drivs , i ett antal kortare utredningar kring författare som i någon mån har skrivit sitt jag.

Det är ojämnt skrivet. Ibland är det svårare än annars att hålla med Elam, som när hon menar att Sapfo och Bellman var varandras motsatser – som om Sapfo var främmande för rolldikter, och Bellman lika främmande för att uttrycka personliga uppfattningar i sina dikter. Där förenklar hon: författare blir till i sina överskridanden, och det är bland annat det som gör just de här två så speciella, att man erfar den här växlingen, hur exempelvis Bellman ibland bryter mot decorum, när hans egen röst skär fram bakom rollen.

Elam sätter in jaget i en lång tradition, således. Hennes analyser av poeter blir dock mer spännande än när hon analyserar prosaförfattare – därför är det synd att det är färre poesiexempel, även om hon tar sig an Södergran, Dickinson, Majakovskij. När hon skriver om prosa blir slutsatserna mer självklara. Och att ta sig an Racine är kanske på sin plats – men det hade varit mer fruktbart att utreda hur Shakespeare förhåller sig till ett jag i sina pjäser, eller kanske ännu mer – i sina sonetter, i vilken mån det går att tala om personligt skrivna dikter i det fallet.

Att Goethes Werther är ett fiktivt jag är dessutom bara en halv sanning: Goethes distans går inte riktigt fullt ut. Inte heller är det Freud som har myntat det där om barnet som mannens fader, utan Wordsworth. Att påstå att Proust inte kände till Freud känns förhastat: nog diskuterades åtminstone Freud i Frankrike i början av 1900-talet. Dante sägs här upprepade gånger ha varit 33 år gammal i sin Den gudomliga komedin, när han var 35 – poängen är att ”mitten av vår levnads vandring” inföll vid hälften av talet 70, inte 66, och Dante var också 35 år gammal när han började skriva. Södergrans diktsamlingar mötte inte en ”oförstående kritikerkår”, utan det var mest i landsorten man provocerades av hennes dikter. När Elam nämner ett citat ur The Go-Between går hon omvägen över Harold Pinters filmmanus, när det är ett ordagrant citat ur romanen av L.P. Hartley, som inte ens nämns: ”The past is a foreign country: they do things differently there.”

I ett kapitel om Jane Eyre undrar Elam om Brontë har läst Rousseau – något som bara förminskar författaren, då detta är så uppenbart. Dessutom har Jane Eyre mer med Bunyans Kristens resa än med Grimms sagor, något Elam kommer fram till först i ett senare kapitel. Hon kopierar Gilbert & Gubars epokgörande tolkning av romanen, men ger erkännande enbart i noterna. Att vidare se Janes rörelse som en frihetskamp med lyckligt slut är också att underskatta betydelsen av giftermålet med Rochester, som är ett faktiskt nederlag – se Charlotte Brontës egen biografi, eller se Ann Radcliffe, den lysande 1700-talsförfattaren som gifte sig och slutade skriva romaner sina sista 21 år i livet. Att gifta sig på 1800-talet var motsatsen till frihet för en kvinna.

Elams bok refererar gärna. Den är som sagt lite ojämn, men ibland pigg och vital, och det märks att Elam har haft roligt när hon fått sjunka ned i dessa favoriter. Som Victoria Benedictsson, som föranleder en komiskt reflektion: ”Efter Freud kan ingen längre vara säker på att se sig själv i spegeln.” Sådana laddade formuleringar är Elam bra på. Det är också fint med en forskare som inte är så totalt anglosaxiskt centrerad i sin läsning, utan kan hänvisa till franskspråkiga texter också.

Boken ska också behandla vad som är det sanna jaget, något som inte är helt lätt att fixera. Författare är opålitliga – det vet förstås Elam. Det är också först i efterhand man har läst flera av hennes exempel som just självbiografiska: när de utkom sågs de som mer fiktiva än vi föredrar att göra. Annat är det nu! I de avslutande kapitlen når Elam fram till vår tid, och då handlar det förstås om Carina Rydberg, Maja Lundgren, Lars Norén, Karl-Ove Knausgård. Där sägs kanske inte de epokgörande sakerna om dessa författarskap. 

Mer givande är det då att läsa när Elam tar sig an Jan Myrdal och Lars Gustafsson, liksom när hon skriver om Marguerite Duras och Kerstin Ekman, om hur de två skriver fram ett nytt kvinnligt jag utanför konventionerna. Nog fanns det visserligen subversiva kvinnliga jag också innan Duras och Ekmans böcker – Elams exempel är från 80-talet – skapade av Clarice Lispector och Doris Lessing, men också av Rut Hillarp, som redan på 50-talet – i Sverige – skrev embryon till de här moderna kvinnorna.

Efter att ha läst boken Jag. En fiktion känner jag mig dock mest tomhänt. Det hade varit på sin plats också med någon form av sammanfattning: nu lämnas hela diskussionen efter exemplet Knausgård, utan att som sagt något särskilt vettigt blir sagt om hans Min kamp. En sak att fundera över är i vilken mån dessa böcker som blir så oerhört uppmärksammade i sin samtid också har något att säga kommande generationer. I en recension i The Guardian av den engelska upplagan av Knausgårds romanserie – A Death in the Family – ifrågasätter romanförfattaren Michel Faber just detta, när han inte betvivlar att det här är en roman vi kommer att diskutera nu, men däremot att den kommer att bli en angelägenhet för framtidens läsare.