Historietter, Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderberg har samma status inom svensk litteratur som Kent har inom svensk rockmusik. Han gillas alltså av alla som har litteraturen som hobby, medan de som har litteraturen som yrke uppfattar honom som otillräckligt cool – någon man högst kan beundra eller respektera, men också störa sig lite på. Och liksom bandmedlemmarna i Kent gjort det till sin grej att se svårmodiga ut, kan jag utlova en belöning till den som hittar en bild på en leende Söderberg.

Ni minns också att Kent i slutet av 90-talet försökte sig på en utlandslansering, med ett knippe engelskspråkiga skivor – Söderberg översätts lite då och då, men precis som med Kent utan att några kiosker välts. Marilyn Manson och Kat Von D är väl de enda utlänningar som har uttalat att de gillar Kent, och den enda utländska författare som verkar gilla Söderberg är Margaret Atwood. Töntstämpeln kvarstår.

I höstas var det 70 år sedan Söderberg dog, och därmed är hans verk fritt tillgängliga. Däribland på Litteraturbanken, men kanske främst i Lind & Co:s synnerligen ambitiösa samlade utgåvor i sammanlagt sjutton band, varav två hittills utkommit. Man kunde tidigare i år läsa den mästerliga pjäsen Gertrud, utgiven av Artrium i Umeå, och nu även Historietter, utgiven av Under, som specialiserar sig på böcker från det förra sekelskiftet. Tommy Olofsson har skrivit ett förord, och den som inte kan ge sig till tåls förrän den textkritiska utgåvan med kommentarer publiceras finns all anledning att kasta sig över den här oansenligt presenterade boken.

Helt enkelt för att jag verkligen avgudar Hjalmar Söderberg, och tycker nog att han i flera av de här kortkorta novellerna – tjugo stycken inalles – har lyckats åstadkomma något som fortfarande är oöverträffat på vårt språk, vilket inte ska missförstås som att litteraturen uppfattas som en tävling, eller att Söderberg anstränger sig för att åstadkomma ett stilistiskt kraftprov. I stället är det blygsamheten som har dikterat villkoren när han skriver här, och det hör också till det finurliga med hans stil, att den är så förbannat blygsamt presenterad.

Den utkom 1898, av en inte ens trettioårig författare som redan verkar ha tröttnat på en hel del av det livet haft att erbjuda, att döma av det ibland uttråkade tonfallet; ett tonfall som ändå matchas mot ett spänstigt uttryck, mot en språklig attackinstinkt. Allra mest kanske i ”Spleen”, en av mina favoriter: en nästan punkigt skriven kort novell i hysterins tonart, som säger så mycket om människans natur.

Här är det förtätat både till stil och innehåll. I stället för att läsa dessa gamla texter som något arkiverat finns det anledning att uppfatta dem som något som ger nya impulser – eller borde göra det. För vi kan klaga ögonen ur oss på hur andefattiga våra samtida novellister är – men jag kan lova att det här borde fungera inspirerande, att vi borde klara av att mäta det bästa hos oss med det bästa från förr, och att vi då slutar vara så snälla mot vår tids författare: jag tror de skulle tjäna på att höja insatsen en aning, våga sig utanför de trygga domänerna med sitt skrivande.

I första texten ”Tuschritningen” skojar Söderberg om livets mening, och givetvis stötte han på patrull hos kritikerna – främst Carl David af Wirsén, som menade att sådana allvarliga saker får man inte skämta om. På ett plan kan Söderberg uppfattas som traditionalist, och en del av kritiken handlade också om det, vilket Olofssons förord också visar, att han i stort sett kopierar franska förebilder. Det är i så fall något vi kan se lite mildare på nu – i första hand imponeras jag av hur Söderberg ändå riskerar något med sina noveller, att han väljer att ge dem både en bokstavlig och en symbolisk tydning.

Detta visas tydligt i den första novellens pendang, ”En herrelös hund”, som avslutar samlingen och utmynnar i ett ångestylande från en hund som man bra gärna vill tyda som människan, övergiven och utslängd i existensen, men oförmögen att tillräckligt verbalisera eller artikulera sin belägenhet. Början och slut kommunicerar med varandra i den här boken, och bidrar till dess helgjutna intryck.

Däremellan åtskilliga exempel på Söderbergs originella stil, som på ett besynnerligt sätt tuktar språket till lydnad, men fortfarande rör sig så fritt och obehindrat, och beter sig på ett så levande sätt. Människokännedomen och det filosofiska resonemanget hör till det jag helst tar med mig från läsningen, den där förmågan att delge visdom utan pekpinnar, utan stora åthävor: ”Det finns människor, som icke egentligen äro samvetslösa, men som aldrig av sig själva falla på den idén, att de ha gjort något oriktigt.”

Här finns givetvis också mästerverket ”Pälsen”, svartare än Kent, och kanske något av det mest utsökta som skrivits på svenska. Mannen som lånar kamratens päls och kommer hem till hustrun för att mötas av sitt livs – jaha, ni vill inte ha en spoiler här? Ah, han möts av sitt livs hemskaste stund, men också lyckligaste. Typ.

Söderberg är bra därför att han inte är någon välvillig författare. Jag hävdar nog att han tillhör de farliga författarnas skara, och att det är ett grundläggande misstag att underskatta hans pessimism och hans människokritik. Därmed hade hans kritiker absolut en poäng när de varnade för honom som ”ungdomens förförare”; det är helt rätt uppfattat att hans påverkan är av skadlig art, att hans skrivande saboterar uppfattningen om människans godhet. Med uppgiven min konstaterar han förfallet, och utan fördomar lierar han sig med idén om att nederlaget är vår enda hemort på jorden. Inte så värst uppbyggligt eller positivt.

Han klarar sig undan min kritik genom att vara avväpnande och vilseledande. Hans humor lever gott på sin timing, med språklig rytm och förmågan till understatement. Han maskerar det privata – sa själv till exempel att han ”saknade fantasi” – och får det beskrivna att leva med hjälp av förbehåll och reservationer, som när han beskriver sin ”mormor” i novellen som försåtligt nog heter ”Sann historia”: ”hon brukar aldrig fara med osanning, utom när det är nödvändigt”.

Ångesten finns rikligt representerad – inte bara i skildringen av en historielärare utsatt för elevernas djävlighet, utan också i några mardrömslika noveller, däribland den som just heter ”Mardröm”. Apropå det traditionella kan den sägas vara skriven i dialog med hur doppelgänger-motivet gestaltats av Poe och Hoffmann, men den är också förebådande mot Borges liknande berättelser.

Söderberg behärskar hela känsloregistrets provkarta med sina noveller, och att de nu finns i en behändig volym är förstås något att glädjas åt. Det uppsluppna skrattet är aldrig långt borta när du läser, men inte heller allvarsamt bryderi.