De farliga experterna

”Utan tvivel är man inte klok”. Så yttrade sig Tage Danielsson i boken ”Tankar från roten”, och det är ord som onekligen borde fungera som en påminnelse till många experter som uttalar sig med tvärsäkerhet. När svaren är tydliga bör du genast dra öronen åt dig, och misstänka att här har nyanser slipats bort, och ett förenklingsarbete utförts.

Nog är det så att experterna och konsulterna anlitas allt flitigare. Deras tjänster efterfrågas av alla som söker efter kortfattade hållbara kommentarer. Det torde höra ihop med att världen blir allt mer komplex, allt svårare att överblicka. Så skönt då att någon erbjuder förklaringar, tittar på oss med bestämd blick, och efter en diskret harkling lägger allt till rätta?

Nej – för komplicerade saker kan inte läggas till rätta. Människor som vet är farliga: de har skådat ljuset, och dem kan du inte nå med invändningar eller ifrågasättanden. Det är också lönlöst att inleda diskussioner med dessa orakel, för det finns aldrig utrymme för ambivalens när svåra sanningar ska förpackas prydligt och lättförståeligt.

Problemet är väl just detta, att det måste vara förståeligt: det finns en trygghetslängtan hos oss, men jag menar att det är en destruktiv, farlig längtan. Vi ska inte låta oss duperas av dessa profeter som tjänstgör åt trivialiteten, och som faktiskt ljuger när de erbjuder förståelse.

Kunskap är ett farligt område. Det föreligger ingen paradox i övertygelsen att ju mer du vet, desto mindre visshet har du. Bara den som inte har satt sig in i en fråga kan uttala sig med säkerhet, medan den som studerat frågan utifrån andra aspekter än de ytligaste vet att det inte finns någon säkerhet, och inte heller några garantier.

Mycket av det som går under namnet kunskap är reproducerade insatser från förr, som upprepas, i en rundgång av allt säkrare utfästelser – säkrare förankrade i osäkerhet. För de etablerade sanningarna sprider bara ovisshet. Det enda som krävs för den typen av kunskap är att du är läskunnig och har ett gott minne. Så här sprids också myter och legender, om du förlitar dig för starkt och obetingat på andras åsikter.

Vad du kan bemöta detta med är ett kritiskt förhållningssätt, vilket inte ska missförstås som skepticism, eller reaktionärt gnäll. Ordet kritik missförstås ofta som något negativt, medan ordet i sig saknar värdeladdning. Att vara kritisk innebär att bekämpa förutfattade meningar, att vara konstruktiv i sitt tänkande, och att bekämpa floskler.

Det finns en glädje i att lära sig saker – ja, men också en fara när dina lärdomar inte utsätts för omprövning, utan du följer ett resonemang att ”det är sant för att så har jag lärt mig”. Det finns något uppfriskande i barnets ”varför då”, som vi vuxna borde bli bättre på att efterlikna. Här skulle vi tjäna på att sträva efter mer konfrontation, inte nöja oss med charmfulla plattityder.

Framtiden blir sällan vad vi tror att den ska bli. Att det kalla kriget upphörde var välkommet, även om vår nutida terrorvärld inte har inneburit stora förbättringar, eller inneburit att frihetens inskränkningar har upphört. Kommer vi om tjugotalet år fortfarande att vara gisslan åt terrorister? Troligen inte – men vad som blir ersättningen vet vi inte heller. Kanske något bättre eller något ännu värre.

Den enda fasta regeln att förhålla sig till är att allt är svårare än du tror. Vart du än i världen dig vänder, ställs du öga mot öga med ett emfatiskt kanske. Du måste vara öppen, nyfiken och fantasifull – men framför allt vaksam och misstänksam. Lita inte på experterna, när deras kategoriska påståenden blir en fernissa som täcker den villrådighet som är vårt sanna hem på jorden.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/5 2012.)