Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer

Mitt behov av att läsa skönlitteratur har ökat markant sedan jag blev lärare, efter att varje år tampas med drivor av elevuppsatser. Generellt har vi noterbart skickliga elever, men ändå! Det är satsradningar, syftningsfel, kongruensfel, tautologier, knasig syntax, och mer därtill. Därför tycker jag att det är beklämmande när mina kolleger säger att de aldrig har tid att läsa böcker, att de på sin höjd klämmer deckare på loven.

Med detta sagt: när jag då läser skönlitteratur vill jag läsa något som höjer sig över elevernas texter. Jag vill i görligaste mån läsa en färdig författare. Vad får jag? Den svenska debutanten Sara Beischer, som har skrivit romanen Jag ska egentligen inte jobba här. Kunde jag gråta, skulle jag göra det nu. För det här är inte ett dugg bättre än elevtext, inklusive felstavningar som ”parantes”, eller missförstånd som att det är Tommy Körberg som sjungit in ”Jag drömmer om en jul hemma” (det är Christer Sjögren: Körberg har smak, det är hela skillnaden).

Ok, jag vet att det finns en Lex Jenny (Wrangborg, hon som skrev Kallskänken). Alltså att det är fridlysning på författare som skildrar arbetarklass, och sådant är det gott om i den här romanen. Moa är en ung tjej som vill bli skådespelare, men jobbar tillfälligt på ett äldreboende. Tillfälligt vill hon att det ska vara, för teaterdrömmarna ska hållas vid liv. Fanns det någonsin behov av en undertitel kunde den här boken få heta En karaktär söker sin författare.

Sara Beischer har en enerverande stil som sliter hårt med hyperbolens kitschklyschiga lockelser, när hon låter karaktärerna ha minnen ”som sprängt alla fysiska rimlighetsgränser” (exakt hur går detta till, undrar man beskedligt). Den här bilden upprepas mot slutet, när en av gamlingarna dött: ”Hans armar överskrider alla fysiska lagar” (alla?). Hyperbolen är en besvärlig trop, som många är förälskade i – sällan är det en besvarad kärlek. Hon skriver också med en slags inställsam käckhet: här promeneras det ”i rask takt” (vad nu det är för något), och Moa bor i sina ”drömmars stad”.

Det är ofta ett problem med litteratur som är ute i ett fastställt ärende. Tyvärr förblir Beischer avfärdande okunnig om en del grundläggande rutiner – hon vet exempelvis inte vad en arbetsterapeut gör, eller så raljerar hon, vilket i så fall är värre. För det här är en bok där de goda intentionerna är så uppenbara att den samlade svenska kritikerkåren applåderade, men i själva verket är resultatet höjden av cynism och självgodhet.

Att Moa är en ovanligt naiv nittonåring, som inte ens vet att gamla människor är inkontinenta och behöver lavemang, sådant kanske kan accepteras, liksom att hon är ett ytligt våp som svimmar när hon ser bajs. Värre är det alltså med den uppenbara föreställningen om hennes utveckling från äckel till – ska jag säga det? – empati! Hon ska alltså danas, bli en bättre människa. Det blir man på cirka 200 sidor – i romanerna.

Lika illa fungerar karakteriseringen: här är indelningen självklar mellan de goda och de onda, och givetvis finns fjollan och den rekorderliga och andra fasta typer, och här finns till och med en spirande kärlekshistoria som är så gulligt sävlig och osannolikt förstående att själva Overkligheten ringde och protesterade.

Det är schablonfest! Moa läser en dikt, och ”den är väldigt poetisk”, minsann! Nog är det irriterande att alltid vara två steg minst före protagonisten, så att vi hela tiden fattar hur det ska gå, att allt som sker är präglat av obegränsad oundviklighet. Att säga att det är deprimerande att läsa den här boken är att säga för lite. Det slutar med att hon får ett erbjudande om en provfilmning för Socialstyrelsen, men ack – samma dag ska en av patienterna få fotvård, och gissa vad Moa väljer då, som den goda människa hon har blivit.

(Jag ska egentligen inte behöva säga det här, men för säkerhets skull: jag har jobbat omkring fem år i psykvården, däribland geriatrisk psykiatri, så jag vet en del om hur det är att vara underbetalt biträde, hur kropp och själ mår efter att ha arbetat femton dagar i sträck, kvällar och helger och nätter. Jag undanber mig sturska kommentarer om att jag är för fin för att torka skit. Det Beischer har att berätta här som hon upplever som arbetsamt, kan jag säga är bara en mild fläkt jämfört med de stormar kring patienter som bokstavligen bajsat ned hela rum.)