Era svin, Mattias Alkberg

Förutom att skriva landets ärligaste och bästa skivrecensioner i Norran är Mattias Alkberg också poet, och har varit utgiven sådan i tjugo år i år. Ja, och så ger han ut hur många skivor som hest, i eget namn eller i bandet BD, eller med Bear Quartet. Man kan inte räkna dem alla.

Era svin,som hans nya diktsamling heter – en titel som ska utläsas bokstavligt, som de där djuren som finns på riktigt, men den ska också utläsas bildligt, förstås, att det finns tvåbenta svin också. Och det är svårt att tänka sig en argare poesi än Alkbergs, som väl är Sveriges enda riktiga punkare; vad han än sysslar med sätter punken starka spår i hans förbannade uttryck.

Han skriver mer eller mindre uttalat politiska dikter, och det är förstås lätt att avfärda det som trubbiga drapor. Men det blir också hjärtskärande uppriktigt. Han inleder med att turnera Ekelöfs bekanta poetik – det där om att läsa mellan raderna, och skriver om ”Mellanrummet / Oändligheten dem emellan”. Om han tidigare i sina dikter – det är åtta år sedan Göta Kanal utkom – varit på väg mot mer berättande inslag, är han här tillbaka i det fragmentariska och skissartade, något som märks allra mest i några kryptiska sidor nedhamrade på gammaldags skrivmaskin, med bortfallna ord och oavslutade rader.

Och precis när man tänker på att Alkberg gärna skriver om fattigdomen, om domen i att vara fattig, dess djävligheter, tänker man att han kunde ha döpt boken till Fattigdomstolen, om han hade varit mer UKONsk, och just då kommer en sådan typisk UKON-(t)ramsig uppräkning i dikten ”Kråkor” som leker med ord som ”Nationalekonomi […] Atonal ekonomi […] Spark bark knark […] kra kra kra socekonomi soc soc spar k”.

Det lojala och truliga härskar fritt i dikterna Alkberg skriver. Jag skulle hävda att det här kan bara en norrlänning begripa, att man annars måste låtsas, missförstå, när rader som de här möter dig: ”Att man inte heller är glad / Är jag neutral är jag mer glad än något annat / Bara inte så att jag informerar omgivningen / Allt och alla jävla idioter / Om det”. Det finns en exakthet i hur det beskrivs, det där som på Skriets stockholmska heter ”den dära känslan”, en rad Alkberg aldrig skulle komma undan med.

Men det bästa med dikterna är Alkbergs närvaro, att det handlar om att äga sin tillvaro, om än annat tas ifrån dig. Det finns något andra inte kommer åt. Det handlar om att vara människa, något som Alkberg gång på gång kommer tillbaka till – inte bara i den här boken, utan också tidigare. Att vara människa betyder också att vara delaktig i andras öden, om att inse de andra människornas betydelse, så att de inte längre blir ”andra”.

Enligt en känd sanning handlar politik om ”att vilja”, även om jag tror att ordets betydelse har ändrats sedan Olof Palme yttrade det: nu verkar det mest handla om att vilja göra det bra för sig själv, om att se om sitt eget hus. Alkberg visar i sången ”Bit i kudden, skattebetalare” hur farligt det är om du snöar in på egosimen:

”'Ingen bestämmer över mig!'
Men du kan inte klara allting själv.
'Ingen bestämmer över mig!'
Man är fri, så ensam man någonsin kan bli.”

Politik handlar också om rättvisa för många, inte bara för ett redan gynnat flertal. När jag läser Alkberg känner jag nästan för att ta ett ord i mun som inte verkar ha kommit till användning sedan 80-talet: ordet ”solidaritet” - när hörde jag senast en svensk politiker uttala det med trovärdighet? Det är på något sätt symptomatiskt att Alkberg anspelar på Ekelöf, poeten vars bidrag är det mänskliga perspektivet: att se individen, men också individens plats i en större gemenskap, att vi är delaktiga i ett större sammanhang.

Det finns i Alkbergs dikter en dysterhet i bilderna och liknelserna, en dysterhet som ibland nuddar likgiltigheten, uppgivenheten – men det röda hjärtat blinkar under rocken, som en röd stjärna, och hjärnan lyser under mössan, ett oroligt norrsken. Världen handlar om att allt säger nej, men du måste söka ett ja, hur idiotiskt det än kan upplevas. Du måste bli en Don Quijote för att överleva.

Att vara vid liv handlar för Alkberg lika mycket om livsnärvaro som dödsmedvetenhet. Båda är lika tunga faktum. Existensen och extasen och ”mellanrummet”. När man går på bra konserter vill(e) man genast starta ett eget band, och lite så är det att läsa Mattias Alkbergs dikter: när man har läst dem vill(e) man genast börja skriva egna dikter. Därför är det här en bok som alla kan och borde läsa, för det är något som verkligen saknas i Sverige, speciellt i den politiska debatten – poesi.