Främlingen, Albert Camus

Främlingen, vad döljer du för mig?

Böcker är dagsländor, med några få undantag, de där som blir det vi kallar klassiker. Och en sådan får man lov att säga att Albert Camus Främlingen är. För ett par år sedan utkom den i Jan Stolpes nyöversättning, och jag hade inte tid att läsa den då. Men nu. Tyvärr är boken redan så välläst att mitt biblioteksexemplar faller i bitar när jag läser, så att sidor trillar ut. A bit of scotch tape will clear us of this deed.

Snabbt är jag inne i det febriga tillståndet som utgör atmosfären för den här boken. Om skräcken i att vara människa. Om att det vi gör, det saknar i grunden betydelse.

Ilskan finns fint registrerad i stilen, i det hårda tonläget. I ursinnet som dikterar Mersaults vandring genom hettan, där det är solen själv som är den mordiska katalysatorn, och där döden hamrar in sitt budskap redan med romanens första mening, och senare fortsätter vara följeslagaren genom berättelsen.

”Det betydde ingenting”: dess credo, dess refräng, och vemodigt upproriska tjut exakt mittemellan likgiltigheten och förtvivlan. För om det är så att Mersault är likgiltig eller om han bara spelar likgiltig – det öppnar för en värre fråga: vad är värst?

Är Mersault en modern människa – är han psykopat? Han imiterar känslor, har lärt sig spelet, och kan visa omtanke – men samtidigt är han fullkomligt ärlig, säger som det är. Det gör honom till främling. En man utan själ: det är det värsta av allt, att den här dödsnärvaron betyder själslig död mer än bokstavlig – att det är den strukturella döden som hägrar.

Att följa de oskrivna lagarna är svårt för den som saknar själ. Mersault är en människa som vägrar lyda konventionen. Men det är ett misstag att tro att han inte sörjer sin mamma – han är som Hamlet, och söker sin individuella ärlighet, som inte har med etiketten att göra. Det här visar sig ett flertal gånger, då Mersault faktiskt tänker på sin mamma, och bibehåller ett band till henne, trots att han hävdar motsatsen, i sina försök att hävda att det som är dött stannar dött och saknar betydelse för de levande – så där som han inbillar sig att hans död skulle utplåna honom ur människors medvetande (han skulle bara ha vetat!). Han har starka minnen, och hon blir något av en följeslagare, en hjälp i hans dödsångest, som när han erinrar sig hennes fras att ”man aldrig är heltigenom olycklig”. Dock följer han inte skicket, som att han inte mediterar vid graven.

I ett långt ambitiöst skrivet efterord diskuterar Michael Azar författaren Camus i stora drag, och tecknar kanske en lite väl bred bild av författarskapet. Han jämför Mersault med Josef K. från Kafkas liknande roman Processen, men gör nog en felbedömning när han lite slarvigt hävdar att K. i sin roman ”söker botgöring”, vilket alltså skulle skilja honom från Mersault. K. gnäller inte över vare sig sitt åtal eller sin dom. Kanske Ajar också läser in för mycket allegori i den här berättelsen om den kylige outsidern Mersault som skjuter en arab och vägrar gråta på sin mors begravning, och döms till döden i första hand på grund av det sistnämnda. Det går att göra en politisk tolkning utan att rulla in den allegoriska tolkningsapparaten, en av de otympligaste och osmidigaste av dylik apparatur.

Det ligger något anakronistiskt – nu – i Camus perfekt avvägda stil, där Mersaults kylslagna inre får sin rätta stilistiska temperatur. Och då är det nästan allt för lätt att läsa in åtskilliga senare tiders författares stilar – Easton Ellis, Houellebecq, men också Ellroys deckare, lika hårda som de är kalla. Därför behöver jag inte alls skämmas för att jag läser för få deckare under mitt påsklov, när jag har sällskap av Camus maskerade deckare Främlingen. Sjuttio år har (inte) gått sedan den utkom.