Sidor

29 mars 2012

I underjorden: Lille Francis & Där nere, Leonora Carrington

Det är lätt att avfärda surrealisterna som ett gäng stollar som ägnade sig åt ofarliga fantasifulla spex och upptåg, och ungefär lika lätt att tröttna på att just de där inslagen av oförutsägbara möten mellan realism och fantasi blir lite väl förutsägbara. Men mer och mer uppfattar jag rörelsens politiska uppdrag, att det blir svårare att inte förena deras estetik med ett samhällsengagemang.

Och en annan aspekt, som visserligen inte är helt oproblematisk: här tillåts kvinnorna ta plats i egenskap av konstnärer. Förvisso reduceras deras projekt då allt som oftast till innehåll av mindre varaktig karaktär – någonstans ska ändå ett motståndsarbete inledas, och här får kvinnor vara subjekt i nästan lika hög grad som objekt. Ingen annan modernistisk rörelse har lika coola kvinnor som surrealisterna.

En av dem är den spännande damen Leonora Carrington (1917-2011). Det pigga förlaget Sphinx gav för några år sedan ut hennes skumma roman Hörluren, och nu i Kristoffer Nohedens översättning en volym med två kortare verk: I underjorden: Lille Francis & Där nere. Det är alltså två längre noveller som har samlats, båda med viss självbiografisk täckning.

Första boken, ”Lille Francis”, handlar i delvis förtäckt form om hur författaren enlevererar sig själv i sällskap med konstnären Max Ernst och bosätter sig på den franska landsbygden. Det är dock en helt overklig värld de hamnar i.

Carrington var brådmogen när hon rymde med Ernst. Några år senare skulle hon av gurun André Breton bli utkorad som surrealistisk konstnär med stor potential, men då hade hon långt tidigare utmärkt sig, skandaliserat föräldrarna genom att intressera sig för häxerier. I sitt efterord aktar sig Noheden för de förhastade slutsatserna när han presenterar Carringtons verksamhet.

Humor, sex och ockultism – så lyder den formel som bäst sammanfattar åtminstone ”Lille Francis”. Till sin atmosfär kan den liknas en del vid gotisk litteratur, där de vilda perspektiven dominerar. Det är ett sätt att skriva som spelar spratt med uttolkarna, som hälsar deras ansträngningar med ett glatt ”goddag yxskaft!”

Kaxigt skriven rebellisk litteratur, där du som läsare måste uppfinna läsningen medan du håller på, glömma bort hur man gör – helt enkelt lära dig läsa på nytt. Det är en saga som trotsar genrekonventionerna, där rörigheten och oordningen expanderar. Du vet inte själv om det är charm eller bara harm som är ämnet Carrington doppar sin penna i.

Då är ”Där nere” skriven med ett helt annorlunda temperament, där eftertankens kranka blekhet dikterar villkoren. Med ett par års perspektiv skildrar hon en slags psykos efter att Ernst tillfångatagits av nazister, och hur hon själv utsätts för förnedrande behandling på mentalsjukhus. Hon rensar ut sagobråten och släpper fiktionens ombonade grepp, och låter verklighetens hårda klangbotten utge förutsättningarna för det skildrade.

Till kropp och själ torteras hon, och det är omskakande läsning, även för den som fostrats i de otäckheter det brutala 1900-talet så frikostigt skänkt litteraturen. Carrington skriver rapportartat, med en känslolös objektivitet som förstärker hemskheterna, där hon spänns fast naken, med urinet och avföringen och flugorna som enda sällskap, och enstaka avbrott med intag av råa ägg och grönsaker till föda.

Att hon återvänder har med exorcism att göra, att hon försöker – som det heter på läkarspråk – skriva ut sig. Största paviljongen heter ”Abajo” (Där nere), och det är dit hon strävar – samtidigt som detta ”där nere” blir en annan slags strävan, att hitta botten, för att därifrån ta sig upp. Vanföreställningar samsas med fysiska reaktioner, och allt filtreras genom ett uppriktighetsraster.

Boken som fått samlingsnamnet I underjorden är fantastiskt fin, med Niklas Nenzéns illustration av författaren som svävar i sitt mystiska landskap. De små förlagen vet ofta hur vackra böcker ska bli vackert formgivna, och det förhöjer glädjen i att läsa de här två konstiga texterna.

2 kommentarer:

  1. Du skriver att ingen modernistisk rörelse hade så spännande kvinnor som surrealisterna. Jag håller nog dadaisternas damer som nog så spännande. Emmy Hennings, Mina Loy, Sophie Taeuber-Arp eller baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven som var helt utflippad.
    Lästips: Andrei Codrescu, Tzara och Lenin spelar schack. Ny, oerhört underhållande bok om den tidiga modernismen.

    SvaraRadera
  2. Jo, kvinnor var kanske mer utflippade då: Mina Loy har jag i alla fall läst - http://bernur.blogg.se/2007/april/my-nose-is-bleeding-from-rubbing-it-in2007-04-04-0.html

    Dadaismen som rörelse tycker jag nog ändå var tråkigare än surrealismen, men det finns förstås undantag.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.