En gynnsam plats för hjärtat, Mirkka Rekola

Den finlandssvenska poesins många briljanta utövare ligger många varmt om hjärtat, medan den finskspråkiga poesin har haft en trögare portgång. På den så kallade raka armen – nä, men så där mellan tummen och pekfingret, hur många skulle du säga att du känner till och verkligen läser, förutom vildbasaren Pentti Saarikoski?

Nu ger ellerströms ut i sin lilla serie Mirkka Rekola, med boken En gynnsam plats för hjärtat, där Henrika Ringbom har översatt dikter från poetens tre senaste diktsamlingar (1990, 1996 och 2004). Liksom Tranströmer är Rekola född 1931, och båda debuterade 1954. Enligt Ringboms efterord har Rekola en framskjuten position i Finlands modernistiska poesi.

Dikterna handlar förutsägbart nog om naturen, om skogen, sjöarna, och om hur vi människor ska ersätta konkurrensmentaliteten till förmån för mer samverkan. Vi har mer att tjäna på samförstånd, eller, för att använda ett hippie-ord, ”harmoni”. Dikterna strävar ditåt, mot en djupare förståelse.

Så det är inte alls svårt skrivet, eller svårtytt, snarare ganska konventionellt. Naturen blir föremål för en panteistisk beundran, en försynt uppvaktning. Dikterna bygger vidare, lägger bit på bit. Med ett temperament som nästan blir hätskt avslutar hon dikterna, i ett slags milt raseri. Tillvarons små egenheter noteras, och dikterna framställs elliptiskt, eller i en form av anakolut. Betraktaren är en passiv mottagare av intryck, en avläsare av tecken som finns främst i naturen.

Det är dubbelexponerat, så där som poesin så lätt behärskar, där människor lätt tar gestalt bland skogens träd, utan att det stör.