Sidor

19 juli 2011

Dikterna till Ekelund, [redaktör Jonas Ellerström]

Vilhelm Ekelund är en svensk litteraturs Mr Kurtz: långa jäklar som fäller sina kryptiska domar över civilisationen och får sina lojala anhängare. Åtminstone har Ekelund blivit något av en fantom i svensk litteratur – en röst! – som hemsöker oss, i främsta hand tack vare sina aforistiskt skrivna böcker, medan hans poesi inte haft samma lyskraft.

I den här lilla boken, Dikterna till Ekelund, givetvis utgiven på ellerströms, har Jonas Ellerström med en arkeologisk bragd hittat förmodligen alla väsentliga dikter som har skrivits till (alltså inte om) Ekelund. Däribland de kändaste och mest förväntade, men också några okända och oförväntade inslag, där Ellerström har snokat rätt på mikrofilmer för att hitta dagstidningsdikter, och i egenskap av tidskriftsredaktör har han också skänkts bidrag som aldrig har publicerats.

Även om Ekelund dog 1949 har fascinationen inte dött, snarare ersatts av en ännu större fascination. Det börjar med Berndt Rutgers blyga ”tack” 1908, och fortsätter med Boye, Ekelöf, Aspenström, fram till bland andra Frostensons nerviga Ekelund-dikt ur samlingen Tal och regn från 2008. Ellerström ledsagar läsaren med fina kommentarer till varje dikt, sätter in poet och dikt i sitt sammanhang: bland annat visar han hur Boyes dikt visar förståelse för Ekelunds homosexualitet – redan 1924 – med ett häpet slags ”du visste!”

Själv tycker jag att Ekelund är en av ytterst få svenska författare som inte kan överskattas. Får vi då veta mer om honom med hjälp av dessa dikter? Nja. Det bästa som kan sägas om bokens inslag är väl att det blir ett ojämnt utfall, så man får nog vara bra intresserad av föremålet självt för att ha stor behållning av den.

Men Ellerströms kommentarer, där han väldigt försiktigt risar och rosar, blir en indirekt vägvisning till hur man ska läsa Ekelund, efter några av bidragsgivarnas mönster, genom att emfatiskt visa att ”hans stridbara författarskap är något att använda, inte bara att avnjuta”. Själv tycker jag att Mirjam Tuominen lyckas bäst i att skriva ekelundskt, i sin fantastiskt högspända och extatiska dikt från 50-talet, där hon lyckas frigöra den energi som Ekelunds texter bär på.

Tuominen? När Stig Larsson i ett babel-program i tv i vintras gav henne som exempel på ett geni sa programledaren Daniel Sjölin: ”Va?” Men tiden borde vara mogen att ge Mirjam Tuominen en chans.

Att läsa Ekelund är en fysisk upplevelse: jag kan bara jämföra med Birgitta Trotzig, att det är en utmaning, en utmattning – efteråt är man trött i hela kroppen, som om man har varit tvungen att spänna sina – eh – muskler, under läsningen. Han är motvalls – han vänder dig. De här dikterna blir ett vackert bidrag till den rikhaltiga kringlitteraturen om den här mystiske Kurtz-liknande gestalten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.