Nick Cave. Sinner Saint: The True Confessions, [redaktör] Mat Snow

Nick Cave hade länge rykte om att vara en svårintervjuad artist, baserat på hans dåliga humör, bristande tålamod i att besvara frågor – i dokumentärfilmen The Road to God Knows Where förlöjligar han en kvinnlig journalist genom att be henne upprepa sin fråga fem gånger. Han är också extremt känslig för kritik, påstår att han minns exakt allt negativt som har skrivits om honom, och vem som skrev det.

En bok som samlar närapå trettio års intervjuer har därför förutsättningar att bli en besvikelse, men Nick Cave. Sinner Saint: The True Confessions är en rolig bok att läsa, för den som i likhet med mig inte har lusläst musiktidningar. Den är redigerad av Mat Snow, vars ryktbarhet består i att han under tre veckor delade hus med Cave i Brixton, London, något som fick Cave att göra upp räkningen med honom i låten ”Scum”, en ursinnig hämnduppgörelse av aldrig skådat slag. Snow, som har skrivit en ny biografi om Cave, har en stilistisk förmåga av det högtravande slaget, när han summerar Cave som ”a Baudelairean angel/whore bipolar sexual obsessiveness rendered serio-comically in the idiom of the Deep South as it might have been stylised in the music theatre of Brecht and Weill.”

Boken innehåller arton bidragsgivare, varav fyra är kvinnor (en ovanligt hög kvot, då kvinnliga rockskribenter alltid varit i ännu påtagligare minoritet). Två långa intervjuer av Phil Sutcliffe är ordagrant transkriberade: annars är det relativt gott om presentationer av artisten, och när karriären nått lite längre, sammanfattningar av det längre slaget, där samma historia idisslas gång efter gång. Själv är Cave i intervjusituationer ofta måttligt intresserad.

Under 80-talet var den hedonistiske Cave konstant på dåligt humör, vilket resulterar i bedrövliga intervjuer, med en fruktansvärt dålig stämning, där intervjusituationen oftast antar formen av ett förhör, kretsat kring heroinmissbruket, där Cave motvilligt muttrar fram svar och faller i sömn lite då och då. Han blir mer vältalig när 90-talet når sitt slut, när han gifter sig med Susie Bick, och börjar leva efter något mer strukturerade rutiner.

Vilket inte betyder att den slutne, buttre 80-talsversionen ersätts av en öppenhjärtig och tillmötesgående artist, när den kronologiskt ordnade boken når 2000-talet – tyvärr saknas en del viktiga perioder, som åren i mitten av 90-talet när han gjorde en så bra skiva som ”Let Love In” och en så kommersiell skiva som ”Murder Ballads”. Och titeln är något missvisande: någon bekännelsepoet är Cave inte, utan arbetar med antydningar (undantaget skivan ”The Boatman´s Call”), och vill gärna att sångerna ska tala för sig själva. Han tar sitt arbete på allvar, håller garden uppe och bevakar sitt konstnärskap.

Men han säger en del intressanta saker om kreativitet, om låtskrivandet, om musan. Mycket handlar om hårt arbete. Som vanligt får man ibland veta mer än man ville – ”Far from Me” har jag alltid sett som en tvetydig historia, där det svekfulla du som sångaren vänder sig till både kan vara en kvinna och en musa, i en desperat vädjan till inspirationen inte ska överge honom, men här förtydligar han flera gånger att det specifikt handlar om Polly Harvey. Att Cave skrev ”Nobody´s Now” till Johnny Cash, men behöll den när han upptäckte hur bra den blev visste jag inte (det är något ovanligt med den låten).

Kanske det har att göra med att skribenterna som intresserar sig för honom på senare tid är bättre: samtalen blir i alla fall mer givande när de inte har som sitt primära syfte att fördöma hans drogmissbruk eller raljera över kvinnosynen i textrader som ”I stuck a six-inch gold blade into the head of a girl”. Han tar senare (lite halvhjärtat) avstånd från detta, menar att det var uttryck för hur han mådde då. Men mycket handlar också om att korrigera bilden av honom som miserabel: sångtexterna har alltid innehållit en humor av storartat slag, som alltid har balanserat på farliga bråddjup. I intervjuer påpekar gärna skribenten hur rolig Cave är, något som inte riktigt framkommer i avskrifterna, dock, även om det finns gott om enskilda poänger i de två långa stunderna med Sutcliffe, där han bland annat talar om vikten att inte bara smeka publiken medhårs.

Boken är som sagt redigerad av Snow, och det blir i längden för många upprepningar, när så många skribenter känner sig kallade att berätta samma historia. Inte vet jag heller om det här är en ”Best of”-samling av intervjuer, men det är gott om foton tagna av Bleddyn Butcher: därför hade det varit kul om boken hade inkluderat ett reportage från tidningen Vox (maj 1994), där Butcher besökte Cave i Brasilien, och tog ganska ovanliga bilder på honom i glasögon och i bh, samt en söt bild där Viviane klämmer finnar på hans rygg.