Brukaren, UKON (Ulf Karl Olov Nilsson)

På 80- och 90-talet var en reguljär diktsamling kring 50 eller 60 sidor lång, och endast i undantagsfall över 100 sidor (Göran Sonnevi), medan det nu nästan har blivit mer regel med riktigt tjocka diktsamlingar. Det börjar påminna om hysterin i början av 90-talet, när varje CD var drygt 70 minuter lång, med meningslösa bonusspår och låtar som alltid var ett par minuter för långa. Givetvis är orsaken pengar: här får man mycket för pengarna, och för den som räknar är kvantitet viktigare än kvalitet.

Brukaren, UKONs senaste diktsamling, är 154 sidor lång, och hade den varit hälften så lång kunde det ha varit en riktigt bra bok. Nu tröttnar jag på en lång berättelse om alkisen Bobo, och överlag några skämt som gått några varv för många. För UKON behagar skämta, och det är stundtals på sin plats: vitsigt, finurligt, men också i längden enerverande. Att läsa hans bok är som att ta del av Jan Stenmarks fina kollage, medan man lyssnar på Frank Zappa.

Fnisset blir ett tvångssyndrom. Desto bättre lyckas UKON med att visa hur det som ser som mest ofarligt ut är laddat med risker. I hans dikter är dödsångest och livsångest goda kålsupare, och det går att läsa honom som en instruktionsbok i hur man ska leva. Så uppfattar jag titeln, Brukaren: som ett pejorativt ord, någon som (miss)brukar, som utnyttjar – livet självt, kanske.

Man tycker att man genomskådar hans skämt. Har han inte gjort det här förr? Något liknande, visst. Se Synopsis, se Barndomstolen. Han experimenterar, och det är lika tröttsamt som det ibland blir drabbande, där du kommer på dig själv med att tycka att han har en poäng, att det som står här säger något om dig själv, hur parodiskt tvistade formuleringarna än må vara.

För att ta två exempel ur hans fantsifulla poetik: han skriver ”arton observationer” kring ordet ”psykoanalys”, vilket självklart är lika fånigt som det är roande. Men att vokalljudet i mitten - ”oa”– är en diftong håller jag inte med om (två vanliga vokaler med en cesur mellan dem: det är två stavelser), och i en (lång) uppräkning av bok- och låttitlar som varierar ”mitt liv” kunde han ha tagit med Morrisseys ”My Life Is a Succession of People Saying Goodbye” (och vad hände med My Life Storys 90-talshit "If You Can´t Live Without Me Why Aren´t You Dead Yet?").

Nog utkristalliseras en del sanning i UKONs långa listor, och nog har man som läsare ibland ganska roligt i hans sällskap. Men han kunde gott släppa sitt bulimistiska förhållande till sitt skrivande.