Sista natten i Twisted River, John Irving

(Radioprogrammet börjar 8 minuter in i inslaget.)

Bokklubbsförfattaren John Irvings senaste roman Sista natten i Twisted River är drygt 600 sidor lång. Varför måste jag påpeka detta? Det är som om det vore en bedrift att ha läst den. Jämför jag det med att springa ett maraton? Men jag bara klagar – människor hålls inspärrade, torteras, är hemlösa – ja, eller så springer de frivilligt maratonlopp – och jag gitter klaga på att det är tungt att läsa en roman.

Tungt – eftersom det inte börjar så lovande. Om jag ska läsa en tjock roman vill jag nog att den ska vara tillräckligt bra för att motivera mig. Men Irving inleder med en osmidigt prolog, där han introducerar ett myller av personer, av händelser, skogsarbetarkunskap, och jag hänger inte med.

Det börjar med en femtonårig kille som hamnar under en timmerstock och dör. Sedan har en kock en intim stund med flickvännen till en polis, och kockens tolvårige son slår ihjäl flickvännen, för han tror att hon är en björn som håller på att äta upp fadern. Föga sannolikt, nästan lika osannolikt som faderns reaktion: ”Det är fullt förståeligt att du trodde att Jane var en björn”, säger pappan lugnt. Far och son flyr från Coos County i norra New Hampshire, och året är 1954. Sedan följer nedslag i 60-, 80 och 00-talet i den här brett utlagda romanen.

Sonen, som är jämngammal med Irving, växer upp och blir framgångsrik och snygg romanförfattare (han skriver böcker som är identiska med Irvings). Liksom många andra amerikanska romanförfattare är Irving fascinerad av far och son-tematiken, och här blir sonen Danny tvångsmässigt förälskad i faderns flickvänner, på ett nästan incestuöst sätt. Modern har dött, och i bakgrunden finns hjälparen Ketchum, som vi förstår haft samröre med modern.

Problemet med det långa tidsperspektivet är att Irving måste sy ihop sömmarna med långa återblickar, när han hoppar fram drygt tolv år i taget, och tvingas till ständiga upprepningar. Det blir också tråkigt när han måste överge några av de intressantaste karaktärerna, som den irländske läraren Leary, som blir Dannys första mentor på vägen till skrivandet (om du vill veta hur många gånger man kan skriva uttrycket ”författare in spe” i samma roman ska du läsa den här boken): näste mentor heter Kurt Vonnegut, som gör ett kort gästspel.

Irving lever högt på sin förmåga som berättare, på charmen i sina muntert mustiga skrönor. Jag ska inte förneka att somt här är humoristiskt berättat, men också att somt är mer än lovligt långrandigt. (Han gillar parenteser också.) En naken fallskärmshopperska som landar i ett grishägn: ja, sådant är kanske roligt.

Men Irvings språk är slarvigt och ibland helt ologiskt: ”Joe var ovanligt vältaligt för att vara två [år], på det sätt som bara barn kan vara” (ja, det är väl bara barn som kan vara två år?). Eller truismer som den här: ”Om man bortser från den estetiska miljön hos en viss arbetsplats brukar författare vara förtjusta i ställen där de lyckas arbeta bra”. Ja, var annars, liksom?

Översättaren Olov Hyllienmark har arbetat hårt med den här otympliga och ojämna romanen, där största svårigheten varit att hitta ett konsekvent svenskt idiom. Han lyckas väl så där, även om det blir märkligt med försvenskningar som ”Rödskinns-Jane” för originalets ”Injun Jane” och ”Benny Byling” för ”Cowboy Carl”, liksom att ”middle school” blir ”mellanskola”, och begrepp som ”tjommen”, ”bergis” och ”pickadoll” känns hopplöst förlegade.