Assimanifestet, Natasha Kanapé Fontaine, översättning Elin Svahn, Rámus

  

”Assi” betyder land, eller plats. Kanadensiska mångsysslaren Natasha Kanapé Fontaine – musiker, skådespelare, konstnär och poet – är uppvuxen i innureservatet Pessamit, och ägnar sig åt innufolkets kultur och språk. Hon har gett ut Assimanifestet, som nu har översatts till svenska av Elin Svahn. Att säga att det är en märklig bok är inte att säga för mycket.

Hur sker protester och det mest effektiva motståndet mot orättvisor? Rebecca Solnit har i Virginia Woolfs anda talat sig varm för icke-våldet (som hon pläderar för på sin blogg ”Meditations in an emergency”). Ett av Solnits huvudargument är att media sprider den felaktiga bilden att våld uträttar saker, och att det är av godo. Även om hon är övertygande kan jag ibland tvivla på pacifismen som en hållbar lösning, och Kanapé Fontaine har förstås lackat ur på gångna svek och historiska övergrepp. Går det att tänka sig en kompromiss mellan icke-våld och en aktivism som inte saboterar människoliv?

I Kanapé Fontaines dikter undersöks om det går att leva utan bitterhet, när så mycket har tagits ifrån en. Det här är angelägna frågor både på individnivå och på samhällelig nivå. Hon skriver med uppmärksamheten riktad mot sina föregångare, för att förhindra utplåningen av minnen, namn och personer. Boken avslutas med en ordlista med förklaringar. Behjälplig? Kanske det, fast jag märker inte av någon irritation över att stöta på begrepp som jag inte begriper (för vem läser poesi för att begripa?).

Att läsa de här dikterna ger en svensk läsare insyn och insikt i en annan kultur som verkligen inte ges en framskjuten plats i medias rapportering av vad som försiggår på andra sidan Atlanten. Genom att läsa Kanapé Fontaines dikter ges vi en unik chans att upptäcka vad som är främmande – och vad som är gemensamt. Poesin är ett jämkande språk, som ofta intresserar sig för att bryta godtyckliga tabun, fördomar och gränssättningar. Men det här är inte bara en lärorik bok – det är också en mycket vacker bok.

Historien kastar långa skuggor, och här omdefinieras vad som är ”vackert”. Familjebanden är täta, och genomgående visar Kanapé Fontaine vikten av att hålla traditioner vid liv, för att motarbeta en av vår tids sjukdomar – presentismen, som samverkar med den tanklösa eller bara ignoranta nostalgin.

Men jag upptäcker att det inte är helt lätt eller rättvisande att bryta loss enskildheter ur Kanapé Fontaines dikter, så jag hoppas att jag är ursäktad om jag citerar en av dikterna i dess helhet:

det är dags

det är dags att vända tillbaka till vargrana

till flocken

till en kringvandrande form

svält

må du ryta

på nytt

med återkomsten av den otämjda

det är dags

källor

berg

rök

människa

Och det är i de något längre dikterna jag vilar, låter min blick och tanke dröja, även om det också finns korta slagkraftiga saker: ”det är omöjligt säger de / att älska efter döden”. Men jag uppskattar mötet med en annan sorts estetik, en som tillvaratar det som gör vår vistelse här på jorden så anmärkningsvärd. En gång skrev Emily Dickinson: ”She dealt her pretty words like Blades”. Det finns en stolthet och en överlevnad i Natasha Kanapé Fontaines dikter. Det här är en bok som är tillkommen av nöd; alla sådana böcker är inte bra – men den här är det.