Behandling i skillingtryckkammare, Isabella Nilsson, Ellerstöm text & musik

 

Hur ska Isabella Nilssons författarskap bäst beskrivas? Hon är poet och översättare, ja, även om den senare beteckningen behöver revideras en smula (en överskridare, månne?). Och poet, verkligen? Musiken har spelat en relativt undanskymd roll i denna författares hittills utgivna verk. Därför blir jag lite förvånad när jag på Söderbokhandeln i Stockholm hittar den lilla skriften – utgiven på Ellerström text musik – Behandling i skillingtryck. Den innehåller två dikter komponerade som svar till låtar av artisten Flower Face, samt en inventering av ord som också kan kopplas till artisten, samt en efterskrift.

Men skillingtrycket är också kopplat till musiken. Dessa sångtexter – ofta med makabra inslag – såldes för en billig penning under slutet av 1800-talet – en shilling, därav namnet. De mest kända exemplen torde vara ”Sorgeliga saker hända”, som blev förlaga till Bo Widerbergs film Elvira Madigan, samt ”Lincolnvisan” om mordet på den amerikanske presidenten. Visorna har fått mycket kritik för att vara sensationella och banala, men det finns undantag, när de balanserar på pekoralets gräns – en gräns Nilsson för övrigt också gärna uppsöker.

”Lasarettvisan”, också känd som ”I en sal på lasarettet”, delar skillingtryckets estetik även om den för de petnoga aldrig trycktes som skillingtryck. Den förtäljer om ett olycksöde – en bröstsjuk liten flicka – på ett språk som måste kallas patetisk, alldeles oavsett om du avser ordets moderna eller historiska betydelse: ”Nu hon slumrar uti mullen / slumrar sött i snövit skrud / från sin tåligt burna väntan / har hon farit upp till gud”. Nilsson låter en av sina dikter heta ”I ett skal på lasarettet”.

Den har använt Flower Faces låt ”Kaleidoscope” som inspiration. Hur ska då Flower Faces musik bäst beskrivas? Kanske som en behagligt mild goth-version av Lana Del Rey, där den smeksamma rösten bär taggtråd i låtar som verkar vara gjorda i formatet cinemascope (ungefär som the Triffids mästerliga låt ”Bury Me Deep in Love”, en titel Nilsson nog borde uppskatta). Det här är i sin tur en dikt som vittnar om en sjukhuserfarenhet.

I den första dikten, ”Ett ångpunkspekoral” (vad sa vi om pekoralets gränser?), har en annan låt av Flower Face, ”Pushing Daisies”, fungerat som inspirationskälla. Här gör Nilsson sin egen variant av steampunk-genren, och gissa vad hon rimmar ”hjärta” med redan i första strofen? Så gör antingen bara en författare som är fullt medveten om sina verkningsmedel, eller en fullständigt klåpare. Det står var och en fritt att hävda att det här är klåparaktig poesi – men inget hindrar mig från ynnesten att få ta del av hennes skrivande, och följa med i den ystra och dystra dans som uppstår när jag läser.

Sant, hon uppvaktar det banala och kitschiga med frenesi, ungefär som skillingtrycken gjorde, men hon gör det med vidöppna ögon – och, icke att förglömma, med lika vidöppet hjärta. Den danske poeten Søren Ulrik Thomsen har sagt mycket klokt om poesi (i poetikerna Mit lys brænder och En dans på gloser), däribland den finurliga distinktionen en poet behöver förhålla sig till, att skriva utsökt men akta sig så det inte bara blir sökt. Det är ett vanskligt företag, men i mitt tycke har Nilsson mindre anledning att oroa sig än många andra som rimmar hjärta på smärta.

En dikt som har en tavla som utgångspunkt kallas ”ekfras”, men finns det ord för en dikt som bygger på en poplåt? Kanske inte: Nilssons okonventionella ekfraser följer sin egen logik. Hennes röst är lätt att identifiera: den är både stark och skör, och fungerar som Walt Whitmans diktat i ”Song of Myself”: ”My words itch at your ear till you understand them”. Liksom Flower Faces musik är dikterna både storslagna och ödsliga. Hennes A-Ö-inventering är i sig en spännande exposé över allt det hemska och underbara som styr hennes skrivande; ta bara bokstaven ”D”: ”Drogerna, dvalan, dagdrömmen, dikten, domningen, depressionen och distansen”. Eller ”T”: ”Tristessen, tvivlet, trokéerna, tårmildheten, trotsigheten, tvångstankarna och det tveeggade”.

En gång yppade David Foster Wallace vad som är litteraturens funktion: ”To comfort the disturbed, and disturb the comfortable”. Jag vet ingen annan svensk författare som infriar denna uppgift bättre än Isabella Nilsson.