Repatriering, Ève Guerra, översättning Lisa Marques Jagemark, Tranan

Albert Camus föddes i Algeriet 1913. Han debuterade med romanen Främlingen 1942. Inledningen är emblematisk: ”Mamma dog i dag. Eller i går kanske, vet inte.” Ève Guerra föddes i Kongo-Brazzaville 1989. Hon debuterade med Repatriering 2024. Inledningen: ”Det var den dagen han dog, när ljuset från trädgården sken in genom perspektivfönstren.” Mammans död hos Camus blir pappans död hos Guerre, och det finns uppenbara likheter mellan dessa två romaner. Inte minst den litterära kvaliteten.

Huvudpersonen Annabella Morelli har en fransk pappa och en kongolesisk mamma. När hon var barn övergavs hon av mamman, och har knappt sett röken av henne sedan dess. Pappan – en sorglös alkis med våldstendenser – tar hand om sin dotter efter bästa förmåga. Ibland går det bra, ibland mindre bra. Dottern söker sig tidigt till gränslöst beteende med sex och alkohol, innan hon åker till Lyon och börjar studera till lärare. Nu får hon höra att pappan dött i en arbetsplatsolycka i Kamerun. De har inte haft kontakt på några år, men hon anstränger sig för att återbörda kroppen till fransk mark: en repatriering, med andra ord (det SD kallar ”återvandring” har samma ursprungliga ord).

Samma dag som Annabella får dödsbeskedet gör hennes kille slut med henne. En skillnad mellan henne och Camus protagonist Meursault är att hon gnags av sitt dåliga samvete – inte obefogat, eftersom hon agerat högfärdigt och egoistiskt under en stor del av sin uppväxt. Hon är jämnårig med sin författare, som också flydde från Kongo-Brazzaville som barn under inbördeskriget 1998 och är utbildad lärare i latin, klassisk grekiska och franska. Likheterna mellan Annabella och Guerra är knappast tillfälligheter – i så fall ett av de mest obarmhärtiga självporträtt jag har läst – men främst är det en skildring av ett barns sorg över uteblivet föräldraskap: ”Mamma säger att jag föredrar min far, och kanske har hon rätt: jag är ett barn som föredrar makt.”

Händelseförloppet växlar mellan nutid och dåtid, med en barndom som störs av oegentligheter. De mörka minnena konkurrerar med de ljusa. Guerra är bra på att med målande detaljer återge känslor, som när en av mammans sällsynta stunder då hon visar närhet till sin dotter skildras så här: ”hon slet mig från kudden och hundlukten, och jag lät huvudet vila mot hennes axel, och hennes kind, sval som fönsterrutorna på morgonen, smekte min panna.” Kanske bara ett ensamt barn vet hur kall en sådan fönsterruta är i relation till mammans kyla.

I nutid ställs hon inför den krångliga byråkratin när hon försöker få hem sin pappas kropp. Inte lätt när hon inte har betalat månadshyran på ett halvår, och har mindre än 50 Euro på bankkontot. Hon är rotlös, och det är svårt att förstå varför hon kämpar så hårt för att få tillbaka liket av en pappa som uppenbarligen inte brydde sig om henne, om man inte tar med det i beräkningen, att hon varit så totalt övergiven i stort sett under hela sitt liv. Hon snärjer in sig i svårhanterliga lögner, som väl även det är ett sätt att hantera trauman på.

Allt det här förmedlar Guerra på ett splittrat språk, motiverat av Annabellas trauma. Prosan vittrar sönder över boksidan – det kan erinra om Max Porters suveräna sorgebok Sorgen bär fjäderdräkt. Översättaren Lisa Marques Jagemark arbetar förtjänstfullt för att detta kaosnarrativ ska återges på lämplig svenska – inget okomplicerat arbete, misstänker jag. Så när tillvaron går itu kan språket hänga med. Annabella gör sig av med sina böcker, för de kan inte hjälpa henne i sorgearbetet. För vad förmår litteraturen när den ställs mot verkligt lidande?

Att Guerra också har gett ut poesi förvånar inte. Det här är en roman som passar oss som fortfarande tycker att poesin är överlägsen prosan, men kan göra undantag för romaner som denna. Som barn upptäcker Annabella Baudelaires dikter, men redan innan dess har drömmen om att bli författare väckts. Fast ”väckts” är nog fel ord i sammanhanget. Vissa människor är nog bara födda till att skriva – åtminstone när de skriver så här okonventionellt bra. Det här är inget mindre än en originell och stark roman.