muttertask, mutatas, Uljana Wolf, översättning Ida Börjel och Linda Östergaard, Nirstedt/Litteratur

 

Översatt tysk samtidspoesi är vi inte bortskämd med, föreställer jag mig. Durs Grünbein och Anja Utler har vi förstås kunnat läsa ett par gånger vardera, men på rak arm kommer jag inte på några fler (förvisso har jag också läst rumänska Herta Müllers tyska collagepoesi i översättning, men hon är främst prosaist). Därför är det ingen överdrift att säga att jag kastar mig över Uljana Wolfs besynnerliga bok muttertask, mutatas, som nu utkommer på Nirstedt/Litteratur.

De skickligt skickade översättarna Ida Börjel och Linda Östergaard har fått slita hårt med den här experimentella poesin. I efterordet citerar de Wolfs egen kategorisering av titelns lek med Ovidius transformationer, i något som liknar en poetik: ”ett vanföreställt, hallucinatoriskt, transformerat ord som ifrågasätter gränser, släktlinjer och ursprung.” Om det här låter tilltalande är du bara att gratulera, för jag anar att det här är en bok med potential att bli en vattendelare – antingen älskar du den förbehållslöst eller ställer dig avvisande.

Det är väl en fråga om smak och läggning. Det blir en lekfull mutation av mening där associationerna korsar varandra. Hela tiden tvingas du uppfinna en ny läsart, och sådant kan bli utmattande – eller helt underbart, bara du rustar dig med rätt läskondition. Då och då får dikterna mig att tänka på Hélène Cixous uppfattning om det kvinnliga skrivandet som – om franskan ursäktas – jouissance – alltså den extas eller njutning som erfars när kvinnliga författare med list och påhittighet överskrider patriarkatets stränga riktlinjer (se exemplet Clarice Lispector). Nog finns det sinnlig njutning också hos Wolf.

Titeln är trippeltydig. ”Muttertask”: Är det en mor – tyskans mutter – som utför en uppgift – engelskans task – eller är det bara en muttrande … hrmpf? Och ”mutatas”: förändring, förvandling, förvanskning … Och så vidare. Poeten Alice Notleys motto ger både en ledtråd och sätter ut ett villospår: ”Sätt på mamman en mask & fly just nu / En man kan rymma i en mammamask / så också jag, Mamma Mask”. Och hur var det Juli Zeh skrev i sitt sublima mästerverk Leklust? ”Om allt är en lek är vi förlorade. Om inte går vi under.”

Det är en inspirerande bok, som torde charma den mest inbitna fienden till poesin, ni vet alla de som styrs av fördomen om dess obegriplighet. Det här är dikter att gå i dialog med, att bearbeta och bearbetas av. Kan det bli för mycket av det goda? Jo, alla experiment kanske inte faller i den godaste jorden, men det finns ett värde i att försöka – för även misslyckade experiment kan innehålla lyckade inslag.

Här finns också ett politiskt patos, som illustreras av ett ställningstagande i något som liknar prosadikt, i ”kraniesöm”:

kraniesöm, dag ut, dag in, räkna efter igen. räkna rösterna, ekon, vändande vindar. en röst säger: alla får plats. en annan säger: inte allt som får plats hör hit. man vill inte bärga mer här, inte borga för mer, ville inte fördela några papper, lappar som talar för andra. man vill inte bryta sig ut ur rädslan. aha. men kommer där bortom ännu ett land? vänta, vänta, allebody, alledag.

Men detta utdrag gör inte rättvisa åt hur språkspänstig den här boken är. Här finns ekfraser till målningar av Hannah Höch, Max Ernst och Max Beckmann, utläggningar om moderskap hos Medea, skildrad av Christa Wolf och Pasolini. Ett ordmoln blir till molnord som blir till bildmoln. Leken ger också utrymme åt förtvivlade samband, där Wolf vill visa hur vi hör ihop, även om onda krafter vill skilja oss åt (som bekant en rådande trend bland lagbestämmande politiker i vårt eget land för tillfället). Udden i dikterna riktas mot det egna och de begränsningar och gränser vi har satt upp, bokstavliga och bildliga.

Och även om översättarparet Börjel och Östergaard kommer till undsättning kan ingen översättning i världen undvika att den måste halta fram, även om ganska mycket av flerspråkigheten hos Wolf tillvaratas. Här förmedlas ändå ganska mycket av den glädje det måste innebära att läsa denna poesi i original. Dikterna liknar ibland trollformler eller besvärjelser, och påminner en om hur bra litteratur måste tillåta sig vara suverän: det vill säga, ställa upp sina egna regler, som du som läsare har att förhålla dig till. Då kan denna konst också tillåta sig att blanda bort korten, för Wolf litar på läsaren.

Även om denna läsare kan bli bortkollrad. Men vi behöver inte pricka av alla dubbla och trippla betydelser för att njuta av enskilda lysande dikter, som ”mama jelly madregal”:

ingen ska tillbe mina döttrars hår ska

marvla deras hår marmelada deras hår

bara jag får galet bada deras hår i blickar

för jag är mamaren! jag har mamamarvel-

licens. den mamlande gelén. oh mamajkelly i am

I stället kan vi av den här poesin lära oss att bejaka den sällhet som exponeras. Liksom hos Isabella Nilssons nonsenspoesi dansar Wolfs dikter, men även här dansas det över en grav. Det är en bok som illustrerar förvandlingen som tema genom att hela tiden byta skepnad, och låter oss befinna oss i en kvinna som utger sig vara dotter till vilda västern-skurkarna Calamity Jane och Wild Bill Hickcock. Det ger en sällsam svindelkänsla att läsa denna Jane Flows dikt på engelska, översatt till tyska av Wolf, och sedan översatt till svenska av Börjel och Östergaard.

Men det är bara ett exempel på när det här frigörande projektet fungerar. Om jag finge förse boken med en etikett skulle det på den stå: ”endast för läsare som äger en (o)lycklig förälskelse i orden”.