Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria, Thomas Götselius, Glänta produktion

 

Det är handen som skriver. Eller snarare: som skrev. Nu är det ju tummen som sköter skrivandet åt oss, när vi hankar oss fram på våra smarta telefoner. Eller nä, det är för de yngre av oss inte ens tummen, utan tungan: det räcker med att ge Siri eller Chat GPT muntliga kommandon för att den ska sköta skriften. Tycker du att det här låter deprimerande? Vänta bara: det dröjer inte länge förrän vi har AI som kan läsa våra tankar, och då kommer det att räcka med att vi formulerar något i tanken – en kan ju hoppas att AI då blivit bättre på att hantera semikolonet – och så får vi det i nedskriven form.

Än så länge har vi handskriften kvar (mina elever skriver fortfarande nästan alla sina uppsatser för hand), och Thomas Götselius har skrivit en ambitiös genomgång av relationen mellan hand och skrift: Författarens hand. Sex kapitel ur handskriftens litteraturhistoria erbjuder ungefär vad titeln utlovar, en exposé med väl valda genomslag genom historien. Till de saker vi får lära oss är att skriften – som väntat – är anpassad för de högerhänta. Inte så märkligt, då det i princip var olagligt att vara vänsterhänt fram till 1967.

Nu kan man förstås undra hur det står till med handstilen i dag, när det som skolelev gjorts möjligt att passera hela grundskolan utan att någonsin fatta en penna? Sår här kanske: ”detta faktum, att skolungdomens skrivfärdighet är bedrövligt dålig och att det faktiskt ser ut så, som skulle den bli alltmer bedrövlig med varje ny årgång eller generation ungdom, som passerar genom skolorna.” Är det skoldebatten 2025? Nä, det är faktiskt ett inlägg från 1939.

Anekdotiskt kan jag förstås lätt hitta exempel på dåligt handstil från mina nuvarande elever, men det fanns precis lika bedrövliga exempel åren kring 2000, när jag började som lärare, och telefonerna endast ägnades åt att spela Snake och skicka en handfull sms per dag. Så försämringen är i värsta fall marginell, något Götselius också är inne på.

Som sig bör inleder Götselis i antiken, och tar oss vidare i sina sex kapitel genom medeltiden, 1600-, 1700- och 1800-tal, där han hejdar sig vid Carl Jonas Love Almquist och Herman Melville. En observation kring det material de antika skribenterna nyttjade, vaxet, tål att uppehålla sig vid: ”Man skriver inte på vax, man skriver i det, som en plog rör sig i åkern, vilket av allt att döma givit upphov till standardmetaforen för skrivande under antiken: att plöja.” Götselius fokus är litteraturhistoriskt, varför det blir en smula snålt att han knappt nämner Sapfo, som Jesper Svenbro en gång lanserade en teori om att hon var den första författaren som själv skrev ned sina dikter.

Från antiken hamnar vi i klostren, som förvaltade texterna. Inte alltid med estetiska rättesnören som ideal. Götselius vägleder med kunnig blick: ”Distinktionen mellan scriptura och litterare, mellan Skriften och litteraturen, bildar det grundläggande paradigmet för kristendomens diskurs.” Från medeltiden har vi också den urgamla bilden av grammatikläraren som sträng och straffande. Kanske inte så konstigt att två luttrade språklärare höll en föreläsning för mig när jag var ny lärare: ”Ordet ’plikt’ ska inte bara låta som en bestraffning – det ska också kännas som en bestraffning.” Fru Grammatik avbildas ofta med ett spö i näven.

Under medeltiden uppstår också föreställningen om skrivandets plågor. Det var väl Carl Johan Vallgren som i en intervju hävdade att det en författare behöver mer än något annat är bra sittfläsk. Så här yttrar sig en av de skrivande medeltidsmännen: ”Ni vet inte vad det är att skriva. Det är en övermäktig syssla: den kröker din rygg, den förmörkar din syn, den krossar din mager och dina revben.”

Så blir författaren först under 1300-talet synonymt med någon som har en penna i sin hand. Så småningom med hjälp av gåspennan, som inte underlättade skriften, eftersom den krävde skötsel med jämna mellanrum. Ändå visar Götselius att de stålpennor som blev tillgängliga först i början av 1800-talet blev ett arbetsmiljöproblem, då skrivmusklerna inte fick sin nödvändiga regelbundna vila. Därav begreppet ”skrivkramp”, som knappt någon kände till innan dess.

Här finns också historien om en av de många svenska kungarna med dyslexi, Karl XI, som ändå eller kanske just därför slogs hårt för att göra landet läskunnigt. Det här var under stormaktstiden, alltså 1600-talet, och här låg Sverige för en gångs skull före andra nationer när det gällde bildning. Något gick snett på vägen … Sedan på 1800-talet blir det förstås intressant med ett utförligt resonemang kring Almquists mästerliga roman Amorina, och hur dess intrikata blodssymbolik möjligen kan ha förstärkts av att författaren valde rött bläck när han skrev den. Och kapitlet om Melvilles kopist Bartleby blir förstås extra angeläget när vi så sent som i fjol fick en nyöversättning av denna pärla till novell.

Efter att ha tillbringat en icke oansenlig tidsmängd, kvällar och helger, åt denna digra lunta, som avslutas med cirka 100 sidor noter och register, infinner sig en viss mättnad. Att kalla Götselius arbete för grundligt är en underdrift. Språkligt kan jag ibland störa mig på att han då och då skippar infinitivmärket ”att” när verbet anländer med viss fördröjning efter hjälpverbet ”kommer”, som när det olyckligt nog sker i två meningar efter varandra: ”Ingen kan tillägna sig författarens tankar utan ändra dess form […] Den litterära texten kommer därmed ses som ett autentiskt uttryck …”

Möjligen förlorar han sig också understundom i det interna, fast å andra sidan: vem ska väl läsa om inte de som roas av just de interna och nördiga resonemangen? Förlåt, men yngre svensklärare – en given läsekrets så sent som på 90-talet, kanske – är ju inte intresserade av att lägga tiden på annat än att bingetitta på tv-serier och på att gejma.