Om uträkning av omfång 6, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlström & Widstrand

 

I sin senaste roman 17 juni ringer Alex Schulmans huvudperson Vidar till sig själv som barn, uppenbarligen inspirerad av Bruno K. Öijers dikt ”Håll honom kvar”. Pojken i romanen – Vidar som barn – är fast i 17 juni, där Vidar dag efter dag fortsätter ringa för att få en fullständig bild av vad som skedde just denna enskilda dag.

Det är inte svårt att lista ut, med Schulman som författaren med minst två slickade pekfingrar upp i luften, att han också inspirerats av Solvej Balles omtalade septologi Om uträkning av omfång. Den första delen kom på svenska för lite drygt två år sedan, och har nu nått sin sjätte installation, som vanligt strålande översatt av Ninni Holmqvist (den kom på danska i augusti). Huvudpersonen Tara Selter är ju också fast i en enda dag, 18 november, medan resten av världen har fortsatt. Nästan hela världen, för under bokseriens gång träffar hon allt fler människor som delar hennes erfarenhet av anastrof, alltså motsatsen till en katastrof.

Och dessutom: har världen verkligen fortsatt? Här arbetar olika grupper på att försöka hitta en exit – en återkomst till kalenderns 19 november. I förra boken låg basen i Belgien, medan de här rör sig söderut mot Italien. När den här boken avslutas har det gått 43 år för de som fastnat i tiden. Hur ska den eventuella världen som tar emot den se på dem om de lyckas? De har åldrats, och flera av dem har begått brott för att överleva. Och vill de ens tillbaka? ”Tanken på den nittonde är alldeles för skrämmande och alldeles för löftesrik på samma gång”, konstaterar Tara. Det som ser ut som ett straff kan också bli en befrielse i denna svindelframkallande boksvit, ett av 2000-talets hittills mest fängslande konstverk.

De tar hjälp av Filomedos filosofi, vars antika skrifter de gemensamt försöker tyda, samt en del hjärnforskning och kvantfysik, atomer och aritmetik. Tillsammans får de en ackumulerad kunskap som de arkiverar nogsamt, och det är rörande att se hur de samarbetar för att nå en lösning. Det är ett mestadels friktionsfritt samarbete, men när det väl blir konflikter kan förstås någon enkelt ta sig till en annan gruppering för en stund. Men Balle visar att det krävs tillbörlig kunskap för den som ska ta sig an ett problem som har uppstått. Det de gör i praktisk mening får bara ta en dag i anspråk, då mödan raderas när nästa dag (som är samma dag) randas.

Tara ägnar sig åt att odla grönsaker, en nödvändig syssla eftersom de ju inte kan tära för mycket på jordens resurser. Sällan har väl Voltaires berömda ord om det nödvändiga i att odla sin trädgård tagits så bokstavligt eller uttryckts så emfatiskt. De andra granskar förkolnade skrifter och sysslar med grekiska verbformer. Ström får de mestadels från solceller. Arbetet kretsar kring vana och förändring, och det om något är väl kärnan också i de liv också vi lever, vi som inte har fastnat i en och samma dag. Kvinnorna kan bli gravida, men inte föda barn.

Hur ska det då uppfattas, detta straff att aldrig få möta en morgondag? I någon mån antyds en parallell till Dantes straffsatser i Den gudomliga komedin, med tidsfångarnas likhet till de evighetsdömda i Inferno. Är det ett gudomligt ingripande, en varning från en högre makt? Så som världen ser ut börjar det bli en allt mer trovärdig förklaring. Balle blir också allt tydligare i hur hon förfäktar ett alternativt sätt att leva, och allt strängare sin civilisationskritik:

Hellre vara en hejdad epikuré utan framtid än att delta i den resa mot avgrunden som var alternativet i en värld med den nittonde och tjugonde och tjugoförsta. Vad skulle vi där att göra? I ett moln av hierarkier och framstegsanda och konsumtion.

(En sak som stör mig lite: varför är alla som drabbas ungefär jämnåriga? Varför har inga barn drabbats? Återigen, kanske det är det som är varningen, att barnen (än så länge) saknar skuld.)

Den här serien har väckt ömsom häpnad och ömsom beundran för sin vidsträckta ambition, men också viss irritation. Konsensus råder kring att de första delarna var de mest intressanta, men att projektet håller på att antingen kantra över i sina försök att ta ett helhetsgrepp över hela existensen eller att den bara börjat gå på tomgång. Medan jag förstår invändningarna blir det samtidigt allt klarare vad Balle har satt som mål, även om jag kan tillstå att det blir svårare och svårare att hålla reda på alla nytillskott i persongalleriet.

Hon håller på att skapa en kontrastbild till vår samtid, där kunskap och bildning krackelerar. Det är inte AI som kommer att rädda oss när vi ställs inför katastrofen, utan gemensamma ansträngningar, och om de inte bygger på genuin kunskap och rutin är vi helt körda. Häromdagen frågade en elev Chat GPT vem jag (Björn Kohlström) var, och fick svaret att jag bland annat gett ut tre böcker om litteraturkritik på förlaget Heidruns, åren 2020, 2022 och 2023. Dessa böcker vill jag gärna se.