Kammakargatan, Therese Bohman, Norstedts

 

För två år sedan skapade Therese Bohman en litterär julkalender, Kammakargatan. Den fanns på substack och publicerades under december, för att något senare försvinna från internet. Nu är den tillbaka som roman på förlaget Norstedts. Även om Beatrice Bohmans omslag är sedvanligt läckert saknar jag originalets lek med den gamla Panache-serien från 1940-talet, böcker med visst patina och som var åtråvärda objekt när de hittades på den tidens antikvariat.

Den här romanen utspelar sig hösten 1997, och nämner ett av dessa antikvariat i Stockholm: Alfa (det upphörde 2019). Till Stockholm från Kolmården kommer Therese Bohman för att plugga kulturvetarlinjen. Hon bosätter sig temporärt i ett kyffe i Skogås i Huddinge, men efter att ha träffat Andreas och Roman får hon en bostad på Kammakargatan, som ligger intill Drottninggatan. Där blir hon inbjuden till fester och lär sig uppskatta den stora litteraturen. Vi påminns att det är 90-tal, genom att man läser Magnus Dahlströms tidiga böcker Fyr och Hem, och Therese påbörjar läsningen av Thomas Manns Bergtagen.

Det finns en beundransvärd exakthet i Bohmans sätt att återuppliva denna tidsepok. Som när hon försöker likna Sarah Cracknell, sångerskan i Saint Etienne. Eller bara blicken på omgivningen, där Andreas och Romans svartklädda estetik skär sig mot hennes mer indievänliga ideal: man påminns om vilka normer som gällde under 90-talets britpop, som också var den enda storhetstiden för svensk indie, med band som Popsicle, Hardy Nilsson, the Wannadies, This Perfect Day, Komeda, the Bear Quartet, Puffin, the Seashells (varför kommer alla från Norrland?).

På 90-talet var identiteten allt, och de svartklädda reduceras till gothrockare, som under hela årtiondet mobbades av smakdomarnas legion som leddes av Andres Lokko i tidskriften Pop (som givetvis får en shout out i Bohmans roman). Det litterära uppvaknandet sker genom att Therese börjar översätta dikter av D.H. Lawrence (gravt underskattad poet), och därmed tar sig in i litteraturvärlden med små blygsamma steg. Med facit i hand: hon blev en etablerad författare. Vad hände med de andra? De har gjort sig bemärkta på andra sätt, får vi veta.

Det här är förstås en mer bagatellartad roman än Bohmans fem tidigare, och den som inte läst henne tidigare kanske hellre borde börja där. Samtidigt finns det något tilltalande med den här mer uttalade självbiografiska inriktningen. Hon skriver detaljerat och precist om denna formativa höst. Man kan njuta av tonträffen, som i det korta porträttet av Louise, en kvinna som ibland hänger med Andreas och Roman: ”om man hade en kvinna som Louise i sitt liv skulle man göra allt för att få henne att skratta”.

Louise är snygg och mystisk, och det mystiska är en egenskap som fäster också på paret Andreas och Roman. Det här känner vi igen från några av Bohmans tidigare romaner, hut hon uppvaktar en viss typ av främling som stående figur. Jag läser Kammakargatan och söker en berättelse, men det finns något ofullbordat eller oförlöst i romanen, som gör halt vid juletid denna höst när Therese anländer till Stockholm för att plugga på universitetet. Men någon svensk dark aceadmia blir det inte, tyvärr – fast om det är någon som har potentialen att skriva något minnesvärt i den genren borde det vara just Therese Bohman.

(Romanen slutar med en parentes. Kanske den vill visa att den här boken är en parentes. Att avsluta med att säga att viktiga saker sker i parenteserna blir en onödig eftergift. (Så även här.))