I den västra natten. Dikter 1965-1990, Frank Bidart, översättning Jonas Brun, Rámus

 

Det var 2017 som den amerikanska poeten Louise Glück introducerades på svenska med boken Averno. Det ledde till sju översatta diktsamlingar, något som givetvis underlättades av hennes Nobelpris 2020. Den första hade översatts av Jonas Brun, som nu har tagit itu med en annan amerikansk poet, som är fyra år äldre än Glück. Boken I den västra natten utkommer på samma pigga förlag som Glück, Rámus, och innehåller Bidarts fyra första diktsamlingar. Nobelpris igen?

Till det ovanliga hör att han vänder på ordningen för sina tre första samlingar, som utkom 1973, 1977 och 1983. Därmed står den tredje samlingen, Offret, först i boken (efter en prolog med nyskrivna dikter). Man påminns om hur David Bowie gjorde sitt stora urval till cd-versionen av ”best of-boxen ”Nothing Has Changed” från 2014, där låtarna gick från de nyaste bakåt till de äldsta.

Bruns förord betonar Bidarts dragning till det dramatiska uttrycket, och det finns onekligen något teatraliskt över dikterna. Det här är en tillgång, då kontentan blir starka dikter, som i en av de nyast skrivna dikterna: ”Det finns en NATT inuti NATTEN, – / […] Den kärlek jag känt är kärleken hos / två människor som såg, / inte på varandra, utan åt samma håll.” Den klassiska bildningen står sig stark, med uttalade referenser till Hegel, Nietzsche, Johannes av Korset, Horatius, Vergilius, Catullus, Rubaiyat, Waslav Nijinsky. Bibelorden är inte heller långt borta.

Ett annat drag är flitigt bruk av versalt skrivna ord, samt kursiveringar. Sammankommet bidrar det till ett rastlöst intryck, något som förstärks av formatet, som premierar de längre skrivna dikterna. Informationen att Ezra Pound hör till förebilderna förvånar inte. Det gör dikterna ibland något malande (det kan kännas som hur det brukar vara att försöka lyssna på Erik Niva), samtidigt som det liksom hos Pound finns enskildheter som är oerhört förtätade och explosivt vackra eller bara belysande sanna: ”Jag säger till mig själv: / ’Vansinne är att kräva en mening.’”

Det pratiga i dikterna kan ta över, och jag får dessutom svårt att förlika mig med en översättning som föredrar styggelsen ”även fast” framför ”trots att” eller ”även om”, även om det sker i en dialog. Det vore frestande att leda Bidarts poesi in i den rika Walt Whitman-fåran, med pratiga och resonerande vardagligt skrivna dikter, samtidigt som han skriver en slags bekännelsepoesi, om än mindre direkt än Robert Lowell, Anne Sexton och Sylvia Plath. Hans diktjag observerar och studerar världen mer än de ingriper i dess skeenden. Han skriver om allt som gör åverkan på kroppen och på själen.

Frank Bidart har haft en lång karriär som poet, och sedan den här boken utkom i USA har han gett ut ytterligare sex diktsamlingar. Det som går att läsa här ger bilden av en något ojämn poet. Han visar sig kunna vara både oresonlig och resonabel i dialoger som förmedlar en motstridig natur. En av de märkligare dikterna är en längre rolldikt om just Nijinsky:

– Borde världen

ångra Kriget? Borde jag

ÅNGRA MITT LIV?

… Låt vår gravskrift bli:

I lidandet och mardrömmen

väcktes jag till sist

till min egen natur.

Ännu märkligare är en rolldikt där mördaren, pedofilen och nekrofilen Herbert White (den märklige regissören James Franco har givetvis gjort film av dikten – han har ju även filmatiserat nekrofilen i Cormac McCarthys roman Guds barn). Vadan denna fascination för det monstruösa i människan? Det konstnärliga sökandet efter ett förlösande svar blir tämligen fruktlöst eller bara banalt: ”– Helvetet kom när jag såg / MIG SJÄLV … / och inte stod ut med / det jag ser ...” Det som återstår är chockverkan. Dikten är från 1973, samma år som Alice Cooper på sin ”Billion Dollar Babies”-turné introducerade giljotinen och spelade låtar som ”I Love the Dead”. Ursäkta mig medan jag kväver en gäspning.