Författarinnan, Christine Falkenland, Wahlström & Widstrand

 

Christine Falkenlands senaste roman Själasörjaren utkom för sju år sedan. Många har kanske undrat vart hon har tagit vägen. I sin nya roman har hon som huvudperson författaren Yvonne – sorry, ”författarinnan” Yvonne – som är en författare med en verklista som överensstämmer med Falkenlands. Författarinnan handlar om hur den 67-åriga Yvonne tillbringar en tid som stipendiat på en slags herrgård, tillsammans med fyra andra författare.

Här är det förstås läge för läsaren att aktivera sin autofiktionsradar? Nja, inte enbart, för det blir snart tydligt att Falkenlands ärende är något annat än att enbart skriva en maskerad självbiografi. Mer handlar den här romanen om attraktionskraft, och den hypertunna tråden mellan begär och besatthet. På så sätt är det en typisk roman för den här författaren, inklusive den tidlösa atmosfären och den mest blomstrande metaforiken sedan Ola Hansson. Vad som saknas är religionen, för här handlar diskussionerna nästan enbart om sex och konstnärligt skapande; Gud har aldrig varit lika frånvarande i någon av Falkenlands romaner.

De andra karaktärerna är den unga debutanten Rebecka (som debuterat vid samma ålder som Falkenland), poeten Pierre och romanförfattarna Jovan och Hektor. De här ges fullödiga porträtt, i synnerhet sirenen Rebecka och den trånande lättrörde Pierre, likväl som Yvonnes tidigare älskare Jovan. Hektor däremot förblir en otydligt tecknad figur, kanske överskuggad av de andra i detta sinistra kammarspel.

Falkenland gav ut fyra utmärkta diktsamlingar innan hon fyllt trettio, och därefter har hon gett ut ytterligare en diktsamling samt elva romaner. Medan jag tyckte att hennes romaner efter mästerverket Öde (2003) har varit något ojämna är det här en strålande återkomst. För här finns det sannerligen mycket att uppskatta för alla vi som tagit intryck av Falkenlands tidigare prosa. Titeln Författarinnan är förstås helt on brand för en författare som gärna dammar av glosor som varit ur bruk i minst några årtionden – här trängs arkaismer och så gott som all modern rekvisita har nogsamt städats undan.

I herrgården bor gästerna i olika rum namngivna av författare, som Coleridge, Stevenson, Maupassant, Novalis och Rilke. Yvonne bor i Poe-rummet, där det luktar av råttor (eller om hon bara inbillar sig). Stället har sjangserat. Stolarna är halvtrasiga. Vattnet smakar rost. Glasen är dåligt diskade och dukarna tvättas inte. Platsens nedgångna skick samverkar med Yvonnes känsla av att befinna sig i kroppsligt förfall.

För romanens bärande tema är kvinnors åldrande. Rebecka är ung och vacker, och Yvonne kan inte låta bli att spegla sig i henne – samtidigt som Rebeckas skrivande speglar sig i Yvonnes, intill epigonens fantasilösa skuggning. Här finns också genom hela romanen citat som Yvonne skriver ned, i brist på eget skrivande – citat från främst T.S. Eliot och Gunnar Ekelöf – liksom för att visa att originalitet inte kan uppnås. Då infinner sig frågan: hur originellt skriver Falkenland? Faktiskt väldigt egenartat. Åtminstone har jag svårt att lokalisera direkta föregångare – medan det är lätt att se hur exempelvis Therese Bohman och Helena Dahlgren hör till de författare som tagit examen hos Falkenlands skola.

I upptakten kan det visserligen likna premissen för en Agatha Christie-roman, och jag undrar i förstone om den lågmält aggressiva stämningen ska leda till mord. Rebecka är påflugen som bara riktigt unga kan vara. Yvonne utför stränga granskningar av de andra och är lika skoningslös mot sig själv. Det här får framställningen att bli medryckande och levande, och man påminns om Prousts ord att en författares snille består av hennes instinkt – Falkenland är det slags författare som lever högt på denna starka instinkt, som hon också låter löpa hela linan ut.

Viss konst framkallar svindelkänslor, och till denna vill jag härleda Falkenlands nya roman. Hon har skrivit en klassisk idéroman, men har också skapat något originellt av både kammarspelet och den autofiktiva romanen. Kort sagt är det en roman som nästan utgör en kräsen läsares kravlista: den är smart, förtätad, och oerhört spännande.