Den sanna platsen, Annie Ernaux, samtal med Michelle Porte, översättning Kennet Klemets, Ellerströms

 

Att skriva sant, vad betyder det? Varje författare har förstås sin egen definition, sin egen sanning. Den franska författaren Annie Ernaux, som tilldelades Nobelpriset 2022 ”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar”, menar att hon skriver för att gripa in i världen. Det är allt – och det är inte så lite!

I den på svenska nyutgivna boken Den sanna platsen, samtalar Ernaux med dokumentärfilmaren Michelle Porte, som approacherade henne redan 2008 för en film som inte färdigställdes förrän 2013, med en bok som resultat året därpå. Vad säger Ernaux då om sanningen? Jo, ”oftast avancerar sanningen långsamt, via omvägar, korrigeringar och justeringar, försöker finna sig själv mellan det redan sagda, redan skrivna och en ny diskurs, och den tycks alltid smyga sig bort.” Hon kallar också skrivandet en ”neddykning”.

Hur vet vi vad som är sant? Det är förstås en fråga som lyckas vara både banal och djupsinnig. Allt är avhängigt hur partisk och subjektiv vi är, och vi måste utgå från att vi är egoistiska i första hand. Eftersom sanningen alltid gör ont har vi lär oss hur varsamt vi behöver hantera det som har potential att skada oss. Författare kan vara sådana besvärliga sanningssägare, som förmedlar de sanningar som drabbar oss alla. Vår självcentrering och vårt martyrskap är sådana obehagliga sanningar som vi kanske har lättast att negligera, likväl som vår dragning mot det destruktiva. När är vi som mest ärliga mot oss själva? När rannsakar vi oss själva lika hårt som vi rannsakar andra?

Ernaux diskuterar minnet och hur lönlöst det är att återvända till de platser som en gång betytt så mycket för oss: ”minnet […] är där saker verkligen finns”. Det kan låta sorgligt, men det är också frigörande. I den här boken har Porte en tillbakadragen position – boken består av korta frågor och långa svar. Är det här det närmsta den stundtals autofiktiva författaren Annie Ernaux har kommit en självbiografi? Nja, mer handlar det om skrivandet, även om hon berör sin uppväxt i fattigdom och hur det har påverkat hela hennes vuxna liv. Hon skaffar sig kulturellt kapital för att kompensera ekonomiska brister.

Helst vill Ernaux inte blicka tillbaka på sina tidigare böcker, utan fokuserar mer på de kommande. Nyligen läste jag Arundhati Roys memoar Mitt skydd och min storm, som handlar om hennes färgstarka men problematiska mamma – denna modersfigur är en etablerad trop i litteraturen, och Ernauxs mamma är inget undantag. Samtidigt som uppväxten sker i kulturellt armod är det mamman som introducerar Annie Ernaux till litteraturen – fast ordet ”litteratur” skulle hon förstås inte använda: det är läsningen som står i fokus.

Som sig bör. Mitt barndomshem var fullt av böcker, men vi pratade i princip aldrig hemma om vad vi läste. Det var bara något man gjorde. Någon gång hade man läst något som man rekommenderade någon annan i familjen att läsa, men det var bara med de lakoniska orden att den var ”bra”. Ernauxs mamma tvättade alltid händerna innan hon öppnade en bok – en kommentar som förstås också säger något om klass. Ernaux menar att klass har större betydelse för en människas liv än kön. Det gör henne till det Roxane Gay skulle kalla ”a bad feminist”, men världen behöver också sådana.