Lazarustaxon, Hanna-Linnea Hannu, Aska

 

Mycket av det vi i dag kallar poesi skulle vara otänkbar T.S. Eliots dikt Det öde landet förutan. Den väver samman det konventionellt poetiska med det prosaiska, låter det upphöjda genskjutas av vardagliga fraser, klichéer och citat. Ett kollageverk över den moderna människan, helt enkelt. Men varför mansplainar jag T.S. Eliot för dig: eftersom du läser den här texten är du förmodligen redan bekant med honom. (Kanske tänker jag bara på Nobelpriset som delas ut i dag, att han på den tiden Akademien hade för vana att prisa poeter fick det.)

Hanna-Linnea Hannu (tidigare Rengfors) har skrivit en diktsamling som i någon mån skriver vidare på Eliots projekt, utan att det riskerar att bli epigoneri. Lazarustaxon är en udda titel, och precis som Eliot kan vi börja våra fotnoter där. Lazarus är ju mannen som Jesus väckte upp från de döda (bad han om det? nä, skulle inte tro det). Taxon är en underart eller en större systematisk enhet inom biologisk systematik.

Det här är en dikt i tre avsnitt, som rör sig mellan det postapokalyptiska samhället, via fablernas värld, till ett skräckscenario. Men delarna både hör ihop och fungerar separerade från varandra. Hannu debuterade som poet 2020 med den starka Närhetsprincipen, och har sedan dess gett ut tre romaner. Även där har hon närmat sig det postapokalyptiska temat, på ett sätt som är både uttalat och implicit. Hennes skrivande består i att uträtta undersökningar.

Det Hannu också uträttar är ett närmande till andlighet. Det inledande citatet är från en av Karin Boyes mindre kända dikter. Det kastar oss rätt in i efterdyningarna av en katastrof, av ett krig. En sorg manifesteras i dikterna, som utgår från det konkreta och det mest nödvändiga: en förälders omsorg om sitt barn. Senare skriver hon också om det som är otryggt och instabilt: ”Inget skrämmer mig så mycket som de som inte tvivlar. / Som inte verkar veta att de är vilse.”

Vad gör då poesin, och vad förmår den? Här kan det sägas att den både formar och omtolkar världen. Hannu skildrar en prövotid, och gestaltar en allmän erfarenhet av att vara skyddslös. Hon skriver en effektiv varnande dikt. Kanske det är så enkelt att det endast existerar två sorters poesi: den som tar ansvar och den som enbart är intresserad av att vara poesi. Hannus poetik tillhör tveklöst den första sorten. Det skulle också gå att säga att poesi antingen berör eller lämnar dig helt stum. Hannu har åstadkommit en nedtonat klangfull poesi med rik och bred resonans.

I den första sviten, den som fått ge namn åt samlingen, används genom ett par av dikterna en förlängd anafor, där frasen ”Fäst er inte …” återkommer i flera former: ”Fäst er inte vid det här livet. / Bättre lycka till i nästa.” Ofta fungerar Hannus lakonismer så: som en slags summering av något större, där det oväsentliga har slipats bort. Den mest adekvata definitionen av poesi tillhör Emily Dickinson, i ett brev till T.W. Higginson: ”If I read a book and it makes my whole body so cold no fire can warm me I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my head were taken off, I know that is poetry.”

Det är inte för stora ord att påstå att Hannu lyckas infria Dickinsons stränga krav. Hon skriver om fantasin, om det vidsynta som ingår i vår verklighet bara vi lärt oss att inte vara för snäva i vår definition av den – hon skriver också om motstånd och monsterviskare. Förlåt för att jag blir tjatig, men jag skriver det här i efterklangen av den senaste av poesidebatterna, huruvida de ironiska poeternas trams ska uppfattas som verklighetsflykt eller som en strategi att ta itu med en trasig omvärld. Både och! vill jag teaterviska, för vem ska styra över hur man reagerar på en osäker värld, men vem lyssnar på mig?

Hannu har ett sätt att skriva som både väcker bryderier och skingrar rökridåer. Det här är definitivt en av poesins möjliga utvägar, och det här är dikter som tar ut nya riktningar. Hon lyckas också väva samman det tramsiga med det allvarliga:

Hull & Hår

Tugga på mitt lena lår

Suga gult ur mina sår

Mina tidiga sår

Mina ärvda sår

Mina förmödrars tuggade lår

Hannu debuterade som sagt som poet 2020, och jag har läst med stor behållning hennes romaner. Den som kom 2022, Tillsammans i mörker, håller jag som en av de bästa svenska romaner jag läst under 20-talet. Det är en underdrift att säga att jag har längtat efter den här boken, och jag är upprymd över denna övertygande poetiska röst, som tillför något väsentligt till den svenska samtidspoesin.