Ingen surf. Handbok i nedkoppling, Jonas Gren, Weyler

 

För inte så länge sedan åkte jag buss ett par timmar. Jag hade fått Connysätet (i mitten längst bak), och satt jämte en ung tjej. Hennes blick lämnade inte telefonens skärm under hela resan. Men vem är jag att döma? Min blick lämnade inte (eller knappt) boken heller. Min erfarenhet efter långa buss- och tågresor ett par gånger i månaden de senaste åren skvallrar om liknande erfarenheter: majoriteten är helt förslavade vid sina telefoner. Undantag: unga tjejer som läser dystopier av George Orwell och Margaret Atwood, och en och annan pretentiös kille som performativläser Dostojevskij.

Poeten Jonas Gren har samlat sina erfarenheter kring ett nedkopplat liv i boken Ingen surf. Titeln är som med allt annat en sanning med viss modifikation, då det mer handlar om att vägra använda smart-telefon. Internet klarar sig väl knappt någon utan, så han tillåter sig sparsam tid med en iPad och en stationär dator för att klara vissa göromål. (Det är förstås bara en tillfällighet, men mitt ordprogram på datorn rödmarkerar undertitelns ord ”nedkoppling”, men låter ordet ”uppkoppling” passera.)

Min gissning är att de flesta skulle säga att de inte är lika beroende av sina telefoner som andra. Förnekelse är förstås det första tecknet på ett beroende. Med blossande kinder kan jag väl erkänna att jag är medskyldig: jag har fått ett sämre läsande på grund av störningsapparaten. Förvisso läser jag fortfarande drygt en bok om dagen, men är min läsning lika fokuserad som den var innan jag då och då tvingades kolla notifikationer och dylikt?

Men det är klart att vår vardag påverkas av att telefonerna kidnappar så mycket av vår tid. Grens bok handlar väl egentligen inte så mycket om honom själv – han förekommer kritiken att det är en lyx att kunna unna sig ett oberoende från smarta telefoner – utan mer om dels effekterna det har på vårt psyke och dels hur den ständiga uppkopplingen går kapitalismens ärende. Några tjänar förstås på att vi tillbringar så omfattande tid på alla dessa appar.

T.S. Eliot skrev en gång, i Burnt Norton: ”människan / tål inte särskilt mycket verklighet” (Erik Lindman Matas översättning). Ibland missminner jag mig, för menade han inte: ”särskilt mycket information”? När internet blev allmän egendom – mitten på 90-talet – spirade optimismen. Vi skulle bli så mycket smartare när all kunskap blev tillgänglig! Världen skulle bli mer rättvis, mer demokratisk, mer fredlig. Hur kunde vi ha så fel? Nu består internet mest av skit. Och vi är ”hyperuppkopplade”, som Gren påpekar.

Ibland stör jag mig på att han faller in i den nyfrälstes språkbruk, men det går förstås inte att rå på det. För det hindrar honom förstås inte från att landa i många givande slutsatser. Kanske de nedkopplade blir en framtida motståndsrörelse. När filosofen Ladislaus Horatius drog i nödbromsen på ett tidigt X2000-tåg i början av 90-talet blev han utskrattad. Fast med eftertankens kranka blekhet: vad händer med människans själ eller andlighet om vi hela tiden söker snabbare lösningar. Jag kan inte vara ensam om att känna leda inför hur Chat GPT håller på att erodera all långsam kunskapsinhämtning i skolan? (För att inte tala om vad varje fråga till AI-oraklet kostar på klimatet: en halv liter vatten varje gång.)

En student på universitetet citeras och illustrerar det Moment-22 som uppstår när Chat GPT blir genvägen: ”Jag tror att det är lite fusk, men det känns också så här: om verktyget finns så är det lite korkat att inte använda det. Eller ja, det är också korkat att använda det, för jag lär mig ju ingenting.” Det här kan vara det mest deprimerande jag har läst i år, och då har jag ändå läst en del deppiga saker.

Gren citerar en av Werner Aspenströms mindre kända dikter: ”Men jag vill inte med den stora drömmens sax / klippa sönder den mindre drömmens väv.” Han ställer också frågan om vilken typ av samhälle vi får om vi inte accepterar eller tolererar bakåtsträvare. Vad menar vi med mångfald egentligen? Utan de sociala medierna som jag sporadiskt följer hade jag kanske missat kommunalrådet Roland Boman i Jokkmok, vars hätska brev till Tidö-regeringen har skärmdumpats i mina flöden. Där skriver han bland annat: ”Jokkmokk är VI, inte vi och dom. Jokkmokk är VI oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg. Där skiljer sig Jokkmokk från regeringens människosyn.”

Är det görbart att gå mot en mer analog värld? Tja, i skolan håller yrvakna politiker på att gå från skärm till pärm. Min egen tid på sociala medier håller på att bli utmätt: jag har lämnat twitter (eller X), Bluesky, och har inte gjort ett iota på facebook. Instagram har blivit allt tråkigare, det med. Min läsning skulle tjäna på att jag tillbringade mindre tid med den smarta telefonen, även om det inte för tillfället är ett alternativ att ditcha den för en 3310.