Hey Princess, Mats Jonsson, Galago

 

Det är få svenska serieromaner som blivit klassiker, något som förstås förklaras av att det är en så ung genre, som etablerade sig så smått först på 80-talet. Men visst, Joakim Pirinens Socker-Conny är en obestridlig modern klassiker, och Liv Strömquists Prins Charles känsla kommer likaså att bli det. Båda har återutgetts – Strömquists så sent som nu i höst. En annan är möjligen Henrik Bromanders Norrlands mörker, samt Mats Jonssons Hey Princess, som utkom första gången 2002. Nu återutges den på Galago, med ett nyskrivet förord av Saga Cavallin, som kanske lite förhastat kallar den för ”en av de stora Stockholmsromanerna”.

Jonsson blev nominerad till Auguspriset 2021 för När vi var samer. Hey Princess är en serieroman som tar avstamp i Jonssons privatliv så som det tedde sig på 90-talet, när han flyttade till Stockholm efter en uppväst i ångermanländska Kramfors. Det är en berättelse om fyllor, tjejer och popmusik. Humor och igenkänning är viktiga ingredienser. Pengar saknas ofta, men av någon anledning finns det alltid slantar i plånboken som räcker till en öl eller en halvt obskyr LP-skiva.

Tidsmarkörerna duggar tätt, med Nick Cave, Cardigans-Nina, Henric de la Cour, Linda Norrman Skugge, Per Hagman, Brandon Walsh, Per Bjurman, Broder Daniel, Prodigy, och många många fler. Antagonisten Marcus Gerdin, discjockey med sunkig kvinnosyn, är den flitigast förekommande bipersonen. Satiren är skarp och träffsäker.

Huvudpersonen Mats Jonsson är vad som förr kallades ett popsnöre som ”bara dansar till Northern Soul”. Han får ligga mycket i något som liknar seriemonogami, och det förvånar en smula då 90-talets svenska indie-akter stod för den mest okyssta svenska poesin sedan Stagnelius. Eller vad sägs om Brainpool: ”I’m sick and tired of this world / But yet I haven’t kissed a girl”. Eller This Perfect Day: ”I never wanted it to end / But of course it had to end”. Eller Cardigans: ”I think I’d better stay / Here on my own”. Och förstås Popsicles ”Hey Princess”, låten som gett Jonsson titeln till serieromanen: ”And I cry, I'm shaking and I'm on my own […] So I keep wondering what to say / If you should ever cross my way / I write it down and tear it up again”.

Oftast är det dock för Mats hopplöst hångel och betydelselöst sex, och neurotiska relationer. Cavallin betonar hur unikt Jonssons projekt var när boken kom, att det då var oupptrampad mark med författare som blottar sig så fullständigt. Frågan är om det ens efter Jonssons insats blivit vanligt med författare som visar sig själva i så här – bokstavligt och bildligt – naket tillstånd, om man undantar att Fassbinder inte tvekade att röra sig naken i någon av sina filmer (Deutschland im Herbst). På tal om film pluggar också Jonsson film en period i Filmhuset, men det leder inte till något.

Det finns ett underifrånperspektiv i berättelsen, en klassaspekt som visar hur Jonsson på egen hand slår sig fram i medie-Stockholm. Visst, det är ett tidsdokument, och saker har förändrats sedan 90-talet. Här kan man slås av hur relativt lätt det verkar gå för Jonsson, med lägenheter, resor, jobb, tjejer. Även om porträtten av tjejerna blir mer än schabloner finns det något obehagligt i förminskandet av dem – i synnerhet goth-tjejen Åse (i kapitlen ”Den hopplösa kärleken”) – och även det essäliknande partiet om ”popflickan” är tunt och ovärdigt. Annars är det förstås trevligt att doppa sig i den nostalgi som 90-talet emanerar.