Vi håller oss vid liv, Robert Myhreld, Widegrens

 

I fjol debuterade Robert Myhreld med Ibland är det alltid samma sak, som var en inifrånskildring av psykvården. Nu har han utkommit med sin andra bok, Vi håller oss vid liv – den utspelar sig i världen utanför sjukvården, i den så kallade verkligheten. Eller med hans egna ord, så följs första akten av den andra akten: ”Samhället. Livet. Spypåsen mellan vaggan och graven.” Tids nog ska akt tre komma, och skildra ”det hinsides”.

Men fortfarande ligger erfarenheterna från sjukhusvistelsen kvar, så det handlar om att leva där kaos är granne med psyket. Myhreld skriver med stram humor, och kanske är den humorn en livsuppehållande egenskap, och om jag ville ge hans stil en beteckning kunde den lyda ”sorgset jovialisk”. Han redovisar kontakten med den otillräckliga sjukvården, stångas med den imbecilla Arbetsförmedlingen, får ströjobb men de blir kortvariga i nedskärningarnas tider. När han varit elevassistent upplyser en rektor honom att budgeten för hösten är osäker. ”Min hälsa också”, tänker berättaren syrligt.

Fast vad då ”berättaren”? Är det här skönlitteratur? I yttersta mån är det en slags rapport från ett liv som skuggas av det som med en okänslig eufemism brukar heta ”psykisk ohälsa”. När Hjalmar Söderberg under 1900-talets början krisade – hans äktenskap var på upphällningen och han tog en tillflykt i Danmark – skrev han den utmärkta essäboken Hjärtats oro. Något i mig vill kalla Myhrelds utmärkta essäbok för Hjärnans oro.

För det är ju hjärnan som sabbar för oss som mår dåligt. Det finns förstås mycket hjärta i det Myhreld skriver. Exempelvis skriver han fint om en kärleksrelation. Och han förmedlar en kärlek också till litteraturen, som när han lyfter fram en dikt av Larry Silván, eller den skamligt bortglömda Emilia Fogelklou. Här visar han hur litteraturen på riktigt kan rädda liv, om vi bara hittar den rätta litteraturen, och om vi hittar den inom rättan tid. Det är ett sätt att skriva som påminner om cynikern E.M. Cioran, hinner jag tänka innan den rumänske misantropen förekommer ett tiotal sidor senare.

Så kan Myhrelds aforismer fogas in i en tradition: ”Hade vi inte haft en fantastisk förmåga att bedra oss själva hade vi för länge sedan hängt oss av skam.” Hur var det nu Cioran sa? ”En bok är ett uppskjutet självmord.” Men Myhrelds liv är inte riktigt i spillror, inte fullt ut. Han skriver om hur det är att hantera daglig ångest, och delar modigt med sig av erfarenheter som säkerligen kan hjälpa andra.

Tankarna i den här boken må vara osorterade ibland, men det är ju det av en viss anledning. Det kan påminna om Andreas Lundbergs skakande bok Storm i den pelare som bär. Myhreld skriver om hur en vardag ska klaras av för den som möter så många hinder, och där de små obetydliga uppgifterna och göromålen kan bli oöverstigliga berg. Dessa uppgifter kan vi ge oss själva, eller bli pådyvlade av en okänslig omgivning.

Insikterna som når Myhreld är dyrköpta:

Däremot har jag – intalar jag mig åtminstone – efter år av vistelse i förtätat och förtärande mörker övat mig i mörkerseende. Jag ser skuggor hos andra – och räds dem inte. Jag har liksom du formats av erfarenheter sprungna både inifrån mig själv och händelser jag råkat på i sinnevärlden.

Här finns i denna korta bok på strax under 100 sidor också några nedslag i ungdomsåren, med en resa till Georgien med olustiga händelser, återbesök på psykvården med udda existenser, och en besk kritik av kapitalismen. Vad har skrivandet gett honom? Inte räddning, inte befrielse – sådant kan bara våra medmänniskor åstadkomma. Men att läsa och skriva har haft sin funktion: ”jag har kunnat skapa något att mortla sjukdomen mot.” Det är inte det sämsta.