Tragedierna, Athena Farrokhzad, Bonniers

 

Det hör inte till vanligheterna att samtida svensk dramatik utkommer i bokform. Men så hör inte heller Athena Farrokhzad till vanligheternas författare. Sedan debuten med den formidabla Vitsvit 2013 har hon gett ut en bok vart tredje år, där varje bok inneburit ett avsteg från en förutbestämd bana. Boken Tragedierna samlar tre pjäser som utgår från några av den antika teaterns mest omtalade verk.

Pjäserna är Euripides Medea, Sofokles Antigone och Aischylos Perserna. I Farrokhzads tappning blir det Moral enligt Medea, Antigones arv och Persernas pris. Medea-versionen spelades först i Oslo 2019 och Antigone-versionen förra året i Berlin, medan jag inte kan hitta några uppgifter om huruvida Perserna-versionen har spelats på teatern. Men det saknar betydelse: Farrokhzads pjäser befinner sig någonstans i gränslandet mellan poesi och läsdrama.

Medea är förstås originalet till det dramatikern William Congrave på 1600-talet skulle benämna ”hell hath no fury like a woman scorned”. Farrokhzad låter henne inledningsvis säga: ”Vad händer med en flykting som har förlorat allt?” Pjäsen fortsätter att ställa akuta och aktuella frågor med bäring på vår samtid, och det är ett skrivande som förnyar den politiska litteraturen. I ett efteråt ställs Medea i dialog med Moralen. Antigone sägs med viss logik vara kvar i livet, något den överlevande systern Ismene har svårt att tro på. Farrokhzads argument, att Antigones ideal lever vidare, vill jag inte bestrida.

I pjäserna diskuteras vårdnadstvister, frågan om vad gott moderskap är, om Medea dödar sina barn av kärlek, eller om hon dödar sig själv. Tragedierna handlar om de öden vi inte kan undvika. När jag undervisar om Antigone är en vanlig elevfråga: Vad ska hända med Ismene efteråt? Här får vi ett svar, där hon är fortsatt vilsen, men blir ibland också någon som ikläder sig Antigones egenskaper, något som väl får sägas vara det egentliga arvet efter Antigone, när hon tar sig ton mot Kreon precis så som Antigone gjorde i originalet. Medan kören interfolierar: ”Det finns ingen vackrare lag än motstånd.”

Visst, kanske Farrokhzad recyclar lite väl mycket, och kunde ha unnat sig mer originalitet; det är för lite Farrokhzad av texterna, helt enkelt. När bara skalet är kvar blir händelseförloppet forcerat och snabbspolat, där så mycket som möjligt ska hinnas med under så kort tid som möjligt. Men jag uppskattar ändå hur varsamt hon har moderniserat pjäserna. Att Perserna-pjäsen blir mindre spelbar kanske bara beror på att den inte är lika ofta framförd på scen som de andra två originalpjäserna av en anledning. Dess intrig kräver onekligen mer av läsaren eller publiken. Men den har det vackraste slutet: ”om kärlek finns ska den börja där underkastelsen slutar.”

Kvinnohatet ligger förstås latent hos de grekiska tragöderna, kanske främst hos Sofokles och Euripides, medan Aischylos åtminstone i den här pjäsen kommer lindrigare undan. I Farrokhzads version tillåts han själv agera på scenen, i en metateater där en prisutdelning äger rum. Men som helhet är det en ganska svag pjäs, som inte riktigt låter originalet komma till sin rätt. Eller så är det just det, att Euripides Medea och Sofokles Antigone är sådana odiskutabla mästerverk (endast Ibsen kan på en bra dag mäta sig med Antigone). I pjäsen Persernas pris är det förlorarna som får skriva historien, för omväxlings skull.

Några av de ytterst få samtida dramatikerna som kommit ut i bokform de senaste åren är Christina Ouzounidis och Sara Stridsberg, där Ouzounidis ägnat Antigone ett par pjäser och Stridsberg bearbetat faktiskt både Medea och Antigone (fast hennes En grav för två (Antigone i Kolonos), som jag såg förra året på Galeasen, var ojämn). Att Farrokhzads Antigone spelades i Berlin förvånar inte, med tanke på att Sofokles pjäs aktualiserades både av Brecht strax efter andra världskriget och av Fassbinder (filmen Deutschland im Herbst) strax efter att Baader-Meinhof-ligan fick sin våldsamma upplösning.

I själva verket har Farrokhzad under hela sin gärning som författare gärna gått i dialog med andra författare, alltifrån debutens lån av källor som Jila Mossaed, Edith Södergran, Lady Gaga och Paul Celan. Samtidigt skriver hon en helt omisskännligt egen poesi, den genre dit jag efter viss tvekan vill ställa även den här boken. De pjäser hon skriver är komprimerade versioner, som ibland lånar ut sig lite väl mycket till handlingsreferat. Det här gäller främst Antigone-delen, frustrerande nog (förväntas inte läsarna/publiken känna till storyn?).

Slutligen måste också nämnas att liksom de tidigare böckerna av Athena Farrokhzad är Tragedierna en ursnygg bok, formgiven av Sepidar Hosseini, som också gjorde Åsnans år. Här är omslagets relief något fingrarna löper över ungefär lika lång tid som det tar att läsa boken. En bok ska förstås inte nöja sig med att vara vacker. Den ska vara ett verktyg för att förstå världen, eller med Kafkas vassare ord: ”En bok måste vara som en yxa för det frusna havet inom oss.”