Inringning 2, Carl Frode Tiller, översättning Jonas Rasmussen, Flo

 

Författaren David har tappat minnet. En tidningsannons uppmanar de som känt honom att skriva brev för att berätta om deras gemensamma liv och hjälpa honom att minnas. Som utgångspunkt för en romantrilogi har det hög potential att bli fängslande läsning.

Den norske författaren Carl Frode Tiller har med sin romantrilogi Inringning skapat ett kollektiv röster för att pussla ihop Davids sargade minne. I fjol kom den första delen på svenska – den var originell och fantastisk – och nu utkommer del två, där tre nya röster tar vid för att ge en mer heltäckande bild av David, som på ett paradoxalt sätt blir både mer profilerad och mer undflyende. Vi ska inte heller tro att vi serveras svar som korrigerar alla följdfrågor: här avslutas det med en cliffhanger som heter duga.

Det finns alltså all anledning att fortsätta läsa den här serien. Här är brevskrivarna Ole, en velig man med en oberäknelig fru, Tom Roger, en man med stort våldskapital, och Paula, en kvinna på ett äldreboende med ett chockerande avslöjande på slutet. Men vägen dit är mödan värd, och här ska inte avslöjas för mycket.

Vad som låter sig sägas är att de tre karaktärerna drivs av var sin osäkerhet. Oles fru har tidigare varit gift med Tom Roger, och sonen från det förhållandet är på väg in i småkriminalitet. Äpplet faller inte långt från äppelträdet: Tom Roger är en machoman som ägnade sig åt grova stölder i ungdomen, och nu håller hans våldsamhet på att spåra ur. Och Paula, som varit vän med Davids mamma, är olycklig på äldreboendet, för när hennes son och barnbarn väl besöker henne blir det bara bråk.

Parallellt med de tre huvudpersonernas bekymmersamma vardag – romanen utspelar sig under några julidagar 2006 – får vi läsa deras brev i kursiv stil. Ibland stör jag mig på greppet, och vill läsa mer om Oles äktenskap med Helen, hon som är utagerande och skapar osämja. Breven, som ska handla om David men blir i själva verket utvikningar om annat, bromsar förloppet, men onekligen ger det förutsättningar för ett dynamiskt berättande. Och sedan tar i andra delen Tom Rogers brev vid, där han berättar om upptågen när han var ung och David tillhörde kompisgänget. Dessa brev är mer läsvärda, men även där vill jag läsa (ännu) mer om hans nuvarande liv, och hans svårigheter att hantera sin våldsamhet.

I stora delar är det här en intelligent roman, skriven för vuxna läsare. Allra mest imponeras jag av Tillers förmåga att göra dramatiken återhållsam, där det ständigt finns förutsättningar för en urladdning. Samtidigt är det en roman om en specifik plats, kommunen Samsos (som också råkar vara författarens hemort). Där, i synnerhet på ön Otterøya, frodas homofobin, sexismen och rasismen.

Genom att unna sig det längre formatet som en trilogi tillåter kan Tiller ägna sig åt fördjupning. En stressad, otålig läsare kommer säkerligen att klaga på det makliga tempot. Men den som är intresserad av att ta del av skarpsinniga personporträtt som uttrycker klarsynta sanningar om människan är bara att gratulera: det här är storartad romankonst.

(Också publicerad i Vi 8/2025)