Sidor

17 sep. 2024

Över himlen under jorden, Aleš Šteger, översättning Aris Fioretos & Mita Gustinčič Pahor, Rámus

 

Det här är förstås bara en okvalificerad gissning, men jag tippar att du inte på rak arm kan räkna upp mer än en handfull slovenska samtidsförfattare. Åtminstone måste jag själv företa en ganska djupgående färd ned i arkiven för att plocka fram namnet Ales Šteger, som fick två böcker översatta till svenska under 00-talet. Nu har kvalitetsförlaget Rámus sett till att det finns mer att läsa: Över himlen under jorden innehåller en diktsamling från 2015 samt ett urval från en bok som kom 2022.

 

Översättningen är utförd av bekanta författaren och mångsysslaren Aris Fioretos och Mita Gustinčič Pahor, som undervisar i svenska på universitetet Ljubljana. Fioretos informativa efterord ger goda nycklar till Štegers bildvärld. Han föddes i en by som ligger ett norrländskt stenkast – det vill säga, ett par mil – från gränserna till Österrike, Ungern, Kroatien. Fioretos karakteristik är talande: ” Šteger skriver en lika nedtonad som expansiv poesi, med öra för en musik som hellre är vältempererad än ekvilibristisk.”

 


Det är nedtonat, med frekventa inslag av understatements. Det kunde också sägas, intellektuellt och cerebralt, men också ytterst känsligt och känslofyllt. Kombinationen av det stränga och det lekfulla hör till hans lättast igenkännbara signum. Att Fioretos är en av översättarna förvånar därmed inte. Šteger skriver neurotiskt, jagat, men behärskat. Dikterna handlar i stora drag om tid, om språk och kommunikation, om historiens skändligheter.

 

Och så skriver han indirekt om poesins vertikala linjer. En bra dikt liknar mer ett stup än ett fält. I en dikt byter han ut bönen ”Fader vår” till ”Moder min”, och resultatet är en häpnadsväckande bra dikt (jag menar bön). Även Edgar Allan Poes klassiker ”The Raven” ges en indirekt omkastning, där korpens ”Aldrig mer” blir ersatt av två duvor: ”Två tysta spöken / Den ena Aldrigmer / Den andra Omigen.” Dikterna manar fram vad en människa är, eller borde vara: en möjlighet, eller ett löfte, samtidigt som de betonar hur ofattbart korta våra liv är. En poet arbetar med såren som aldrig går att läka.

 

Det är piggt och kaxigt. Det lekfulla finns i en dikt om ”Poeternas leende”: ”Trots allt försvinner inte leendet från poeternas kinder. / Som om de genom eländet känner en ofattbar, hemlighetsfull lycka.” Det lekfulla syns också i en självbiografi genom det slovenska alfabetets 25 bokstäver, med de diakritiska tecknen ”č”, ”š” och ”ž” som tillägg till våra bekantingar bland grafemen. Så illustreras bokstaven ”č” med en lekfullt allvarlig dikt om döden:

 

Döden är ett hantverk

Och dömda dagar.

Trots allt

Öppnar människorna armarna

Än en gång redo

Att försöka.

Att försöka.

 

Ställd mellan två alternativ förespråkar poeten alltid att du ska söka ”något annat”, alltså en tredje ståndpunkt. Det här må säga mer om mig än om Aleš Šteger, men denna metod syns mig ha något med Franz Kafka att göra. Nej, jag är inte så dum att jag tror att allt som en centraleuropeisk skriver måste ha med Kafka att göra, eller att jag bara tänker onödigt mycket på Kafka just nu efter att nyligen ha sett den underhållande tv-serien på svt play om hans liv. Precis när jag hör ordet ”långsökt” läser jag en dikt som verkar ha modellerats utifrån Kafkas berömda brev till sin far.

 

Men något i Štegers sätt att ständigt förvåna sin läsare kan också härröras till Kafkas teknik, att så ofta förbluffa sin läsare. Det speciella med Kakfa – och alltså även Šteger – har med förmågan att väcka förvåning hos andra men också hos sig själv. Det är roligt att läsa Šteger, och kanske det är en underskattad egenskap hos en författare, och något vi kritiker borde bli bättre på att förmedla: alltså denna ogenerade lycka som en författare i sina bästa stunder kan initiera. Lika ofta som jag med min blyertspenna markerar i marginalen ett häpnadsframkallat ”?” skriver jag ett saliggjort ”!”. Tecknet för en bra bok är väl att den väcker lika mycket beundran som bestörtning.

 

Det kan inte nog betonas vilken välgärning som Rámus ägnar sig åt, genom att bredda bilden av samtidspoesin. Den svenska bokutgivningen är massiv, med flera tusen nya titlar per år, endast inom skönlitteraturens fält (6 228 stycken sådana gavs ut 2022). Då är det med en from förhoppning att några av dessa författare också läser något ur årets utgivning. Att välja Aleš Šteger är ingen dum början för den som vill läsa sanslöst bra dikter och låta sig inspireras att (om möjligt) skriva bättre egna böcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.