Dorian Grays porträtt, Oscar Wilde, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

 

Många romaner som av omvärlden blivit omtalade – beryktade – ökända – är det oftare i kraft av sin premiss eller för den effekt de uppnådde under sin samtid. Att läsa dem i dag blir sannerligen ingen munter upplevelse. Undantag finns, lyckligtvis: romaner som på ett sällsamt (nästan magiskt) sätt vägrar låta dammet fästa vid dem. Ett sådant är onekligen Oscar Wildes enda roman, Dorian Grays porträtt.

 

Liksom många romaner från 1800-talet publicerades den först som följetong i en tidskrift, Lippincott’s Monthly Magazine. Året var 1890. När den publicerades som bok 1891 hade flera partier strukits eller formulerats om; i synnerhet gällde de inslag som tangerade homoerotiska bekännelser som låg farligt nära privatpersonen Wildes utsvävningar, som han sedan en tid unnade sig i sällskap med företrädelsevis yngre män från arbetarklassen.

 

För drygt tio år sedan utkom på engelska den ursprungliga versionen, och sedan dess har en svensk översättning varit efterlängtad. Den annonserades länge på Vertigo, men nu verkar Bakhåll ha hunnit före med en ursnygg utgåva. Det är Christian Ekvall, som tidigare bland annat tagit sig an den samtida Joseph Conrads Mörkrets hjärta med den äran. Perioden strax innan sekelskiftet mellan 1800 och 1900 skulle hos den brittiska och irländska bli oerhört gynnsam i att alstra minnesvärda litterära karaktärer, som Conrads Kurtz, Stevensons Doktor Jekyll och Mr Hyde, Stokers Dracula – och bara ett par innan Wilde utkom Conan Doyles första roman om Sherlock Holmes.

 

Och Wildes Dorian Gray försvarar sin plats bland dessa fiktiva giganter. Jag må vara partisk inför Wildes insatser – det är svårt för mig att hysa en annan åsikt än att hans få böcker hör till det älskvärdaste inom den engelskspråkiga litteraturen – men det är också svårt att förneka hur viktig den här romanen är även på ett objektivt plan. Få romaner har överlevt den så kallade tidens tand lika bra, och det är inget annat än ett rent nöje att återvända till en roman som kan ha varit föremål för en handfull omläsningar genom åren: den fortsätter orsaka lika starka och närmast outplånliga intryck. Så här i efterhand kan inflytandet från Dorian spåras i karaktärer som Patricia Highsmiths Tom Ripley och Bret Easton Ellis Patrick Bateman.

 

Att det här då är den så kallade ”ocensurerade” versionen gör den inte nödvändigtvis till den bättre. Mer får en upplaga som denna formen av ett komplement, eller som Ekvall säger i efterordet, att den ”tillför ännu en dimension”. När Wilde i boken tonade ned de utsagor som vår tid kallas homosexuella tvingas läsaren dra slutsatser på ett mer sofistikerat sätt. Här blir det nästan övertydligt hur Dorian blir föremål för de andra männens tveklöst sexuella känslor. I tidskriften talar sålunda konstnären Basil om den ”kärlek” han la in i porträttet, medan den senare bokversionen ersätter det med det vagare ”ideal”.

 

Den som vill kan spåra paralleller mellan Wildes liv och romanens intrig. Annars finns åtskilliga biografier att tillgå: få författare har ju blivit lika omskrivna – både medan de levde och postumt – som honom. Men jag skulle säga att det är fullt möjligt att läsa Dorian Grays porträtt även utan detta detektivarbete. Kanske den bästa läsningen är när du inte tillför verklighetens raster, utan låter dig förtjusas, förtrollas och förföras av Wildes prosa.

 

Här finns åtskilliga av Wildes starkaste formuleringar, fraser som levt vidare med sina hullingar som gripit fast i våra hjärtan och själar, och du behöver inte ens ha läst romanen för att ha stött på de pregnanta sanningar – här bara ett futtigt axplock:

 

det finns bara en sak i världen som är värre än att vara omtalad och det är att inte vara omtalad.

 

Det är bara intellektuellt vilsna människor som bråkar.

 

Nuförtiden vet folk priset på allt men inte värdet på något.

 

Den enda charmen med det som har varit är att det har varit.

 

Det tragiska med ålderdomen är inte att man är gammal, utan att man är ung.

 

Inget pris var för högt för någon känsla.

 

Det sistnämnda blir ett tecken på att Wilde trots allt gick för långt när han flirtade med katastrofen, eller med hans egna ord, ”dinerade med pantrar”. Han fick betala ett högt pris, ett ovärdigt pris. Han visste ju också att det farliga med önskningar är att de kan slå in. Det är förstås en begriplig önskan på ett plan, att vilja frysa tiden och bli kvari ungdomens skönhet. Hur mycket det än talas om ”sextio som det nya femtio” (eller fyrtio) går det inte att förneka att åldern spelar elaka spratt med vår fysionomi.

 

Dialogerna mellan Dorian, konstnären Basil och Lord Henry – en trio människor som Wilde menade speglade olika delar av hans personlighet – hör till romanens höjdpunkt, och dessa ligger i de första kapitlen, som kanske är det starkaste avsnittet. De goda nyheterna för den som charmas av denna dialogkonst kommer att få njuta vid läsningen av Wildes essäer, ofta uppbyggda just som dialoger.

 

Till boken hör också ett manifest i 25 vackra slagfärdiga punkter som står för en konstsyn som svårligen låter sig motbevisas. Nyligen skrev Victor Malm en krönika om hur vår samtids litteratursyn allt mer har börjat värna värdegrunden: böcker som ska göra världen bättre och godare. Men ondska och dålighet finns trots allt, och Dorian Grays porträtt är en livsfarlig bok. Vi tenderar att le milt överseende åt dåtidens misstag i sina estetiska bedömningar – att Wildes roman kritiserades när den publicerades är självklart som det negativa bemötandet som nådde exempelvis Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Men är vi inte själva lika naiva?

De drömda flickorna, Hannele Mikaela Taivassalo, Ellips

 

I den livaktiga finlandssvenska litteraturen hör Hannele Mikaela Taivassalo till de klarast lysande stjärnorna. Det är med stor behållning jag har följt henne som främst romanförfattare till de spännande böckerna In transit och I slutet borde jag dö, men också till den serieroman hon gjorde i samarbete med tecknaren Catherine Anyango Grünewald, Scandorama.

 

Mig veterligen har hon inte tidigare skrivit poesi, men nu utkommer på Vasaförlaget Ellips diktsamlingen De drömda flickorna. Det är en bok som i viss mån behåller de narrativa elementen, och mer än en reguljär gammaldags diktsamling med olika dikter är det en längre diktberättelse, som tar avstamp i ett förflutet. Som appendix till en berättelse om en park finns ”Dockskåpet fullt av döda”.

 

Anslaget kan erinra om hur Ann Jäderlund i början av 00-talet återvände till den tidiga tonårstiden med böcker som Blomman och människobenet och I en cylinder i vattnet av vattengråt. Taivassalo (åter)skapar en drömsk närvaro i det förflutna, och den park där händelseförloppet utspelar sig. Dröm och fiktion samverkar för att återge den speciella sorts närvaro som endast en litterär bearbetning kan åstadkomma.

 

I parken finns en man vid namn Kard, och sedermera en flicka som heter Taylor. I miljön finns lika mycket lust och olust, som i den här bilden av ett inverterat leende från Cheshire-katten, känd från Alice i Underlandet, med katten som sjappade så snabbt att endast leendet hölls kvar i luften. Hos Taivassalo är det tvärtom: ”man har svårt att räkna siffror, eller var det bokstäver, eller var det sig själv man skulle räkna så att man inte tappar bort sig och allt utom leendet försvinner.” Dikterna rör sig också obehindrat mellan centrallyrik och prosadikt, med de berättande inslagen bevarade.

 

I parken finns också de små flickorna med sitt tuggummi och sina söta andedräkter och röda koralltungor. När Taivassalo tar sig tillbaka till den här flicktiden gör hon det i full lojalitet med den hon var. Man talar ibland slarvigt om olika åldrar som formbara, kritiska, jobbiga, men är inte livet alltid i någon mening dubbelt: det vill säga, att vi kan vara formbara även efter de där åren i ungdomen när vi sägs uppleva saker så intensivt (det kan vara allt från smaken av glass till popmusik). Vi lever både i nuet och i det dåtida.

 

En författare av Taivassalos rang har också begåvats med något exceptionellt: ett starkt minne. Och minnet skapar sin egen form och struktur, sätter sina egna ramar. Bra litteratur ska lära oss något nytt. Det har alltid varit så när jag har läst Taivassalo, att jag har lämnat boken med känslan att den kunskapen hon förmedlar kan jag inte få någon annanstans. Inte minst lär hon ut tålamod, och även så i denna relativt korta bok, där tålamod krävs för att du inte ska frestas att hasta igenom läsningen.

 

Men ett minne kan inte hålla kvar det som försvunnit, och så blir Kard en person som oåterkalleligt är just ”borta”. Om det finns ett farligare ord i svenska språket än ”borta” vill jag gärna höra det. Just därför kanske behovet av ett inventarium infinner sig, och bokens andra del om dockskåpet liknar en sådan sammanställning. Där blir tiden oskuldsfullare men läskigare:

 

alla de där de har

tillsammans

om att gå vilse

i städer med

vindlande gator och

kyssas i gathörn

och irra i oändliga parker

 

Tiden krymper för oss när vi blir äldre. Hanna Mikaela Taivassalos dikter berör liknande marker som Mirja Unge skriver om, till exempel i pjäser som Var är alla. Det är inte helt glasklart vart narrativet för oss, men det är som det ska vara: bra litteratur söker sina svar utanför själva texten, och uppmuntrar till allt fler fruktbara frågor.

Över himlen under jorden, Aleš Šteger, översättning Aris Fioretos & Mita Gustinčič Pahor, Rámus

 

Det här är förstås bara en okvalificerad gissning, men jag tippar att du inte på rak arm kan räkna upp mer än en handfull slovenska samtidsförfattare. Åtminstone måste jag själv företa en ganska djupgående färd ned i arkiven för att plocka fram namnet Ales Šteger, som fick två böcker översatta till svenska under 00-talet. Nu har kvalitetsförlaget Rámus sett till att det finns mer att läsa: Över himlen under jorden innehåller en diktsamling från 2015 samt ett urval från en bok som kom 2022.

 

Översättningen är utförd av bekanta författaren och mångsysslaren Aris Fioretos och Mita Gustinčič Pahor, som undervisar i svenska på universitetet Ljubljana. Fioretos informativa efterord ger goda nycklar till Štegers bildvärld. Han föddes i en by som ligger ett norrländskt stenkast – det vill säga, ett par mil – från gränserna till Österrike, Ungern, Kroatien. Fioretos karakteristik är talande: ” Šteger skriver en lika nedtonad som expansiv poesi, med öra för en musik som hellre är vältempererad än ekvilibristisk.”

 

Det är nedtonat, med frekventa inslag av understatements. Det kunde också sägas, intellektuellt och cerebralt, men också ytterst känsligt och känslofyllt. Kombinationen av det stränga och det lekfulla hör till hans lättast igenkännbara signum. Att Fioretos är en av översättarna förvånar därmed inte. Šteger skriver neurotiskt, jagat, men behärskat. Dikterna handlar i stora drag om tid, om språk och kommunikation, om historiens skändligheter.

 

Och så skriver han indirekt om poesins vertikala linjer. En bra dikt liknar mer ett stup än ett fält. I en dikt byter han ut bönen ”Fader vår” till ”Moder min”, och resultatet är en häpnadsväckande bra dikt (jag menar bön). Även Edgar Allan Poes klassiker ”The Raven” ges en indirekt omkastning, där korpens ”Aldrig mer” blir ersatt av två duvor: ”Två tysta spöken / Den ena Aldrigmer / Den andra Omigen.” Dikterna manar fram vad en människa är, eller borde vara: en möjlighet, eller ett löfte, samtidigt som de betonar hur ofattbart korta våra liv är. En poet arbetar med såren som aldrig går att läka.

 

Det är piggt och kaxigt. Det lekfulla finns i en dikt om ”Poeternas leende”: ”Trots allt försvinner inte leendet från poeternas kinder. / Som om de genom eländet känner en ofattbar, hemlighetsfull lycka.” Det lekfulla syns också i en självbiografi genom det slovenska alfabetets 25 bokstäver, med de diakritiska tecknen ”č”, ”š” och ”ž” som tillägg till våra bekantingar bland grafemen. Så illustreras bokstaven ”č” med en lekfullt allvarlig dikt om döden:

 

Döden är ett hantverk

Och dömda dagar.

Trots allt

Öppnar människorna armarna

Än en gång redo

Att försöka.

Att försöka.

 

Ställd mellan två alternativ förespråkar poeten alltid att du ska söka ”något annat”, alltså en tredje ståndpunkt. Det här må säga mer om mig än om Aleš Šteger, men denna metod syns mig ha något med Franz Kafka att göra. Nej, jag är inte så dum att jag tror att allt som en centraleuropeisk skriver måste ha med Kafka att göra, eller att jag bara tänker onödigt mycket på Kafka just nu efter att nyligen ha sett den underhållande tv-serien på svt play om hans liv. Precis när jag hör ordet ”långsökt” läser jag en dikt som verkar ha modellerats utifrån Kafkas berömda brev till sin far.

 

Men något i Štegers sätt att ständigt förvåna sin läsare kan också härröras till Kafkas teknik, att så ofta förbluffa sin läsare. Det speciella med Kakfa – och alltså även Šteger – har med förmågan att väcka förvåning hos andra men också hos sig själv. Det är roligt att läsa Šteger, och kanske det är en underskattad egenskap hos en författare, och något vi kritiker borde bli bättre på att förmedla: alltså denna ogenerade lycka som en författare i sina bästa stunder kan initiera. Lika ofta som jag med min blyertspenna markerar i marginalen ett häpnadsframkallat ”?” skriver jag ett saliggjort ”!”. Tecknet för en bra bok är väl att den väcker lika mycket beundran som bestörtning.

 

Det kan inte nog betonas vilken välgärning som Rámus ägnar sig åt, genom att bredda bilden av samtidspoesin. Den svenska bokutgivningen är massiv, med flera tusen nya titlar per år, endast inom skönlitteraturens fält (6 228 stycken sådana gavs ut 2022). Då är det med en from förhoppning att några av dessa författare också läser något ur årets utgivning. Att välja Aleš Šteger är ingen dum början för den som vill läsa sanslöst bra dikter och låta sig inspireras att (om möjligt) skriva bättre egna böcker.

Den sista idealisten. Viktor Rydberg och hans tid, Anders Burman, Norstedts; Viktor Rydberg. Nationalskalden som formade det liberala Djursholm, Carin Bergström, Langenskiöld

 

Två nya böcker om Viktor Rydberg bestrider att han är så bortglömd som det ofta påstås. Carin Bergströms bok om skaldens sista år är en bagatell, medan Anders Burmans biografi är medryckande och initierad.

 

Om det finns ett värre öde än att vara en bortglömd författare från 1800-talet så är det väl att inte vara en bortglömd författare från 1800-talet. Viktor Rydberg tillhörde under större delen av 1900-talet den obligatoriska läsningen i gymnasiet. Det brukar anföras att hans språk är för tungrott för nutida läsare, men det är en klen anledning att överge honom: varför skulle vi begära att en författare från äldre tider anpassade sitt språk till våra ideal?

 

I höst utkommer två böcker som aktualiserar Rydberg, och åtminstone för stunden vederlägger teorin om hans bortglömda status. Carin Bergströms bok Viktor Rydberg handlar om hans sista fem år som portalfigur för det nya samhälle som växte fram i Djursholm på 1890-talet, och Anders Burmans Den sista idealisten är en regelrätt biografi, faktiskt den första ordentliga biografin om Rydberg sedan Karl Warburgs standardverk från 1900.

 

Burman tar ett ordentligt tag om Rydbergs gärning som författare och intellektuell, men också om tidsepoken, som får sin bildningshistoria i breda penseldrag. Det är idéhistoria i sin renaste form, och mycket lärorikt. Jag kunde i och för sig ha avvarat en del högtravande jämförelser där Rydberg inte enbart ställs i paritet med Goethe, utan även med Darwin, Marx och Nietzsche.

 

Bortsett från detta, och lite allmänt slarv (som att Darwins boktitlar stavas fel och att Edgar Allan Poes dikt ”The Raven” dateras fel), är det en medryckande och läsvärd bok. Ibland kanske lite för medryckande och talspråkligt skriven, eller missade jag mötet när det bestämdes att biografier ska skrivas så här slängigt och pratigt? Slarv finns det också i Bergströms betydligt kortare bok, inte bara i boktitlar som blir helt fel utan också att Rydbergs fru Susen råkar bli elva år äldre än hon var i verkligheten.

 

I Burmans omsorgsfullt skrivna biografi tecknas porträttet av klassresenären Viktor Rydberg, som kom från knapra förhållanden i Jönköping med en mamma som dog i kolera när han var fem år gammal. Det var tack vare stora egna ansträngningar som han i stort sett självlärd nådde samhällets topp, som bland mycket annat ledamot i både Riksdagen och i Svenska Akademien.

 

Finkänsligt reder Burman också ut de sedan länge omdebatterade homoerotiska skildringarna i Rydbergs skönlitterära verk. Han lovsjunger ofta pojkars och mäns kroppar, men eftersom vi inte kan veta vad det innebar i praktiken kan vi lika gärna avstå från att spekulera eller entydigt ta ställning, verkar Burman mena. När han femtio år gammal gifte sig var det knappast en himlastormande kärlekshistoria: ”Någon form av tycke uppstod men utan häftiga passioner, i alla fall inte från Rydbergs sida”, som Burman torrt konstaterar.

 

I Rydbergs politiska gärning stödde han inledningsvis kvinnokampen, men det var en linje han skulle överge, och det är återkommande i biografin, hur Rydberg blir allt mer konservativ med åren. Burman kallar honom för idealist, och till de berömvärda insatserna hos Rydberg hör att han stred hårt för religions- och tryckfrihet.

 

Det råder enighet att Rydbergs språk i för hög grad gjorde sig beroende av 1800-talets tillkämpade och invecklade meningsbyggnad. Till det hör att han periodvis vägrade använda lånord, något som ytterligare förstärker intrycket av en svårläst språkhantering. Men det här gäller prosan: som poet finns det stunder där Rydberg faktiskt är värd att läsas.

 

Inte endast för jullovs-bangers som ”Tomten” och ”Betlehems stjärna” (”Gläns över sjö och strand”). Med ”Den nya Grottesången” har han bidragit med en mycket tidig kampdikt, med sitt tidlösa budskap om materialismens cyniska utnyttjande av idealistiska drömmare. Också i flera andra dikter – Burman citerar några av dem – finns ett temperament där grubbleriet inte enbart leder till inåtvända och begränsade insikter.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/9 2024)

Krönika om (nöjes)läsningen för Expertrådet för läsning

 

Kanske alla dessa rapporter om sjunkande läsförmåga och en allt mer negativ inställning till boken kan motverkas om vi blev bättre på att uttrycka vilka vinster som läsningen ger oss. En som visste något om både depression och läsningens goda sidor var Virginia Woolf, som i essän ”Hur bör man läsa en bok?” låter Sankte Per utbrista till Gud när han ser oss som anländer med en trave böcker under armen: ”Se, de där behöver ingen belöning. Vi har ingenting att ge dem. De har älskat att läsa.” 

 

Ännu en krönika i läsningens tecken; den går att läsa på hemsidan för Expertrådet för läsning. 

 

Köldens bok, Antonio Gamoneda, översättning Magnus William-Olsson, Aska

 

Den flitige Magnus William-Olssons senaste insatser är en översättning av den spanska poeten Antonio Gamoneda. Köldens bok utkom ursprungligen 1992, och är hans tredje på svenska, efter två titlar på Tranan under 00-talet. Lustigt nog delar han det ödet med slovenske poeten Aleš Šteger, det vill säga två böcker för nästan tjugo år sedan som först nu följs upp av en tredje (jag skriver om honom på tisdag).

 

Säg någon i den svenska kulturvärlden som lika konsekvent som William-Olsson varit så outtröttlig i sitt arbete för att stärka poesins roll i samhället. Jag lovar att du behöver tänka riktigt länge. Här kallar han översättningen – som bara är en av hans många bisysslor – för ”den mest uppriktiga formen av litteraturkritik”. I någon mening är väl all läsning en slags översättning. Och nog går det att hitta ett släktskap mellan hans egen poesi och Gamonedas. Ledorden stavas innerlighet, sinnlighet, passion.  

 

Efter en tidig debut tystnade Gamoneda länge som poet. Svaret infann sig när landets general Franco hade dött 1975. Det gick inte an för honom att publicera sig så länge diktatorn fanns i livet. Dikterna i den här bokens sju löst sammanhållna partier utför en rörelse mellan metafor och sakförhållande, mellan det abstrakta och det konkreta. Jag märker att jag ofta uppnår det som i serietidningens värld (Kalle Anka) skulle stavas ”GULP!” Alltså, en hård sväljning: ”jag tänker på regnet, på avstånden som raseriet genomkorsat”, som han skriver i en av de inledande dikterna.

 

Ja, dikterna rör sig också mellan det milda och det hätska. Bildspråket kan bli halsbrytande (obs att ”halsbrytande” är en metafor i det här exemplet!). De våldsamma övergångarna maskerar en sorgsenhet, som förstärks av det återkommande ordet ”melankoli”. Fast Gamoneda jobbar frenetiskt och medvetet med den typen av upprepningar som i ett annat sammanhang kunde kallas tjatigt. Hans dikter vilar i sin egen klarhet: ”Fånga dödsångestblomman. Ännu / finns fukt i askan du älskar.”

 

Metaforer ska ha den egenheten att vara på en och samma gång oväntade och helt självklara. Man ska begripa dem, men ändå uppleva dem som unika och nyskapande. Mer utsökta än sökta, för att tala med den danska poeten Søren Ulrik Thomsen. Det sägs att Tomas Tranströmer uppnådde mästerskap i konsten att leverera dessa metaforer som klarade av att vara både originella och fattbara. Förlåt om jag själv blir tjatig här, men det måste sägas att Gamoneda vill något annat än Tranströmer med sina metaforer (blir inte den svenske metaformästaren lite förutsägbar med sina rebusar som alltid har ett svar?).

 

Gamoneda är vildare, mer kryptisk, och investerar mer av sina privata farhågor och låter sina egna neuroser breda ut sig. Därför blir hans korta och aggressiva dikter nerviga, såriga, febriga, och inte den form av uppvisning som jag – tyvärr alla fans – tycker Tranströmer så ofta hamnar i. Jag kan inte läsa honom utan att känna doften av cirkus-popcorn. Där rör sig Gamoneda mot det oinfriade, mot en förtvivlan som inte når försoning. Oftast är hans dikter korta, men en något längre dikt som liknar prosadikten kan illustrera hans mörkare teknik:

 

Varje morgon släppte han stål och tårar i bäckarna och övade fåglarna i vredens sång: den klara bäcken åt den ljuvligt enfaldiga dottern; det blåa vattnet åt kvinnan utan hopp, som luktade av svindel och ljus, ensam i kloaken mellan vita flaggor, kall bakom tyget och den nu kärleksfulla ögonlocken.

 

För mig blir det här en mer fascinerande dikt, som helhet. Gamoneda skriver om ormar och oro, om vita vintriga visioner. Det slickas en hel del, och han ger språk åt naturens åtbörder, med namn som fästs vid vindarna och ansikten som fästs vid regnet. En nyckel till hans poetik finns i en lakonisk summering: ”Nu känner jag gränsernas renhet och min lidelse skulle inte finnas om jag visste dess namn.” Men hans nycklar passar bara till gåtfulla lås. Dikterna formar hårda kärnor som är svåra att forcera, men desto lättare att bara vistas vid, för att upptäcka hur Gamoneda har format osynliga länkar mellan dikterna. Dessa länkar aktiveras av glömska och negationer, men lika mycket av en barsk humor som ställer sig ansikte mot ansikte med åldrandets villkor.

 

Det är en stark samling dikter, som visar en poet som trivs med att ingå i en modernistisk tradition. Det här innebär att vana poesiläsare kommer att känna sig väl införstådd med hans metod, men också upptäcka hur mycket det går att åstadkomma också med verktyg som har nötts av föregångares användning. Det kommer an på hur djärvt poeten handskas med dessa verktyg, och Gamoneda är en modig poet.

Över allting spänner huden, Ida Brytnér, Edition Tegnér

 

Ida Brytnér debuterade förra året med diktsamlingen Vecken, vikarna, en bok som var både finstämd och skarpslipad, med fint gehör för klang och ljudbilder. Samtidigt som den hade ett starkt läsaranpassat tilltal bjöd den också på kompromisslöst motstånd. En övertygande bok, helt enkelt, utgiven på det lilla förlaget Aska.

 

Som jurymedlem i Borås Tidnings debutantpris sedan 2017 är det spännande att se vart debutanterna tar vägen, och hur många som leder till ett bestående författarskap. Redan nu återkommer Brytnér med sin andra diktsamling, Över allting spänner huden, på ett annat av de mindre men vitala förlagen: Edition Tegnér. Den är lika tunn som debuten, men innehåller i gengäld en hårt koncentrerad poesi.

 

Om jag förstår saken rätt är det här Brytnérs kandidatuppsats i forskning på konstnärlig grund på Linnéuniversitetet i Växjö. Ledorden är Rhizom, jag-konstruktion, mellanrum, språk, avstånd – och Gilles Deleuze. Det här hade kunnat bli hur snårigt och tillkrånglat som helst, men lyckligtvis följer Brytnér en konstnärlig vision som leder henne rätt in i dikter som fortsätter övertyga.

 

Dikterna är splittrade över boksidan, och det som kan urskiljas är ett sorgearbete. Allt har fragmentiserats, och det råder ingen tvekan om att det är ett ursinnigt våld som har åsamkat den här smärtan. Med hjälp av hårda allitterationer styr Brytnér sin dikt mot de klangbilder som gjorde så starkt intryck i debuten. Här: ”groende, gruvande”, ”väntar du på vågorna”, ”vita, vidsträckt”. I efterordet betonar Elisabeth Mansén också allitterationen och de taktila kvaliteterna i Brytnérs poetik. Världen låter, människan är stum, helt enkelt.

 

Huden blir sinnebilden för det mänskliga och det sköraste. I dikterna är det ofta mörkt: ”Natten svartnar nu / Oupplyst”. Konstfärdigt anlägger Brytnér sin svärta över dikterna, eller om hon bara frigör den mörka energi som dikterna i sig härbärgerar. För här kommer ljuset alltid inifrån: det mörka är det som är utanför och bortom det mänskliga. På något sätt är det hoppingivande med denna tilltro till att det konstruktiva ska bryta (ner?) det destruktiva.

 

Så utspelar sig dikterna i det kroppsliga, och inte minst i gommen, där ljud stöts fram och får dikterna att låta, i ett språkspel som stammar, hackar, bryter ihop. Men det är också dikter som tillvaratar tystnaderna. I pausen mellan orden uppstår så det som går under namnet ”poesi”. Brytnér skriver dikter som väcker förundran. Med frasen ”fem / famnar jord” vänder hon på Shakespeares begravningssång ”Fem famnar djupt” från Stormen. Men medan den utlovade ”a sea-change into something rich and strange” saknas det rika och sällsamma i Brytnérs dikt, om inte det underförstådda ska inkluderas.

 

Nog går det att tyda det som att det är hoppets ljus som dikterar några av samlingens starkaste dikter, som den som inleds så här:

 

                                                   Den gröna solen

 

rastlöst flytande och ansiktet      vänd det inåt

 

vid handens öppningar                         talar till  

 

                                                                          dig

 

 

det finns                      inget               mörker här

 

Där läser jag det som en besvärjelse. Brytnér skriver en dikt som försöker – och lyckas – hålla det onda borta. Fast, går det verkligen? Kan ord hjälpa men inte bota? Vi måste acceptera förlusten, att det som vi håller som mest kärt går förlorat. Ändå kan jag inte låta bli att dröja vid den här bokens allra sista ord, och däri tyda ett kodat budskap från någon som mött stora svårigheter. Ordet är ”liv”. Så måste vi förstå döden, att den skapar nya förutsättningar. Kanske inte det vi önskade eller det vi förtjänade (livet är orättvist och grymt), men vi kan bara spela med de kort vi har fått oss tilldelade. Sjukdom och död finns i leken.

Farväl till Panic Beach, Sara Stridsberg, Bonniers

 

Vi som har följt Sara Stridsberg ett tag (i mitt fall: sedan innan hon debuterat som skönlitterär författare, med översättningen av Valerie Solanas mästerverk SCUM Manifest) har förstått hur musiken varit viktig när hon skrivit sina romaner. I Drömfakulteten (också mästerverk!) ledsagade sångtexter från Courtney Loves Hole historien om Valerie, och i arbetet med Kärlekens Antarktis har hon nämnt Bruce Springsteens ”Point Blank” som en medhjälpare i skrivarbetet. Hon har dessutom översatt sångtexter av Joy Division

Stridsbergs nya roman Farväl till Panic Beach har som motto raden ”Hey mama, look at me on Panic Beach”, som lätt kan identifieras som hämtat från en av låtarna på Maria McKees första soloalbum efter att ha övergett Lone Justice, ett av 80-talets mest underskattade band. Panic Beach blir i den här romanen namnet på stranden familjen Stjärne åker till på somrarna, där gränslösa flirtar med farligheter tar vid för familjemedlemmarna, i synnerhet den Nina som är berättaren och som delar drag med några tidigare yngre kvinnliga romanfigurer hos Stridsberg, främst Jackie i Beckomberga.

 

Här har Stridsberg skrivit en relativt brett upplagd episk familjekrönika, som i någon mån erinrar om Virginia Woolfs Mot fyren (mästerverk!). Familjen är färgstark, och Nina dras i sin tur till teatern, om än i mer passiv bemärkelse för att umgås med skådespelerskan Helena. Mest handlar det om den såriga relationen till pappan, den alkoholiserade Matti, medan mamman Siri mer håller sig i bakgrunden. Pappan får ett starkt porträtt som någon som försöker men inte helt förmår hålla spritens demon stången. Mycket av romanen utspelar sig i ett slags tidlöst dis: ibland i det tidiga 1900-talet, ibland i vårt 2000-tal. Berzelii park i Stockholm är ett sammanhållande element, beskrivet ”som den här staden, elegant med en rå undersida.” Denna elegans, parad med råhet, utgör i sig en adekvat beskrivning av Sara Stridsbergs särart som författare.

 

Det är ett skrivsätt som fungerat som en vattendelare, ända sedan åtminstone Drömfakulteten fick sitt blandade mottagande (senare omvärderad till 00-talets bästa svenska roman i två olika enkäter). Jag kan absolut förstå invändningarna, att Stridsberg i stunder kan skriva nästan för snyggt eller för bra för sitt eget bästa, att hon på ett tvångsmässigt sätt gör estetik av det eländiga. Då kan det bli sirligt och på gränsen till preciöst. Men bara nästan, vill jag då inflika. Finge jag välja föredrar jag alla gånger detta nästan för konstfulla tonläge om alternativet är den generiska formlösa prosa som så många andra svenska romanförfattare svurit sin trohetsed till.

 

Belackare vill nog också hävda att hon bara skriver samma sak hela tiden: vattnet, ljuset, kolsyran i blodet, fåglarna, lockelsen i det osunda … Ja, men det finns gott om författare som inte heller varierar sina romaner i någon högre utsträckning – en del av dem heter Marguerite Duras och William Faulkner, och det är kanske snarare där än hos samtida svenska författare vi ska hitta en motsvarighet. Det känns som en ynnest att råka vara vid liv medan denna författare är verksam och ha förmånen att ta del av hennes böcker medan de skrivs och utges. Hon har en förmåga att vidarebefordra sina läsare rätt in i den egenartade och opaka atmosfären, som kunde kallas Stridsbergland.

 

Persongalleriet är stort och omfångsrikt. Somliga förekommer i blixtbelysning, som en gammal flickvän till Nina, ”Kometen” kallad, som dog i tjugoårsåldern: ”Hon ville aldrig gå hem, det ville inte jag heller, men hennes sätt att inte vilja gå hem var något annat, det var ett stup inom henne.” När sådana pregnanta bilder förekommer behövs inga längre personbeskrivningar: vi förstår genast hur Kometen är uppbyggd. Likaså finns här åtskilliga partier som erbjuder radikala omvärderingar av vad vi håller för mest oskattbart i livet:

 

Ingenting utövar en sådan stark dragningskraft som olyckan, man vill tillbaka in i  den, uppleva det onda ännu en gång, för att se vad det var, för att det inte går att tro på den annars. Ju underligare det man kommer ifrån är, desto mer längtar man tillbaka, kanske bara för att försöka ställa allt till rätta.

 

Det finns författare som ställer höga krav på sina läsare; Sara Stridsberg är mer en författare som ställer höga krav på sig själv. Hon skriver elegant, snyggt – men det är också en stilkonst som kan likna konståkarens krumbukter. En del metaforer recyclas – som det ”kolsyrefnitter” som kopplas till en viss förälskad erfarenhet. Visst förekommer även ett nostalgiskt skimmer över den förlorade värld som romanen återger och gör denna värld kanske lite väl förförisk och paradisisk. Fast i sanningens namn kommer Stridsberg undan med det: hon bejakar och bekräftar förvisso det förflutna, men hon underminerar det också. På tal om musik kan det sägas att hon liksom Nick Cave har insett vidden av det förflutnas lockelse (”The past with its fierce undertow / won’t ever let us go”, som han sjunger i ”Ghosteen”).   

 

Det gränslösa är Stridsbergs signum som författare, och det finns stunder här som närmar sig dessa ögonblick då något otillbörligt är på väg att inträffa. Inte minst märks det i de män som har klar pedofil-aura när de hovrar över Nina i de tidiga tonåren. I romanen fångar Stridsberg mycket skickligt de krafter som styr över våra liv i en oundviklig riktning, och om jag inte uppehåller mig tillräckligt vid intrigen beror det på att den ger vika för den viktigare och mer formidabla insatsen hos Stridsberg, att skapa en atmosfär åt sina karaktärer.

 

Familjen Stjärne identifierar sitt släktdrag som att saker faller sönder omkring dem, och hos Stridsberg har det alltid funnits en förkärlek för det som både strukturerar och som skapar kaos (glöm inte hur de norska kritikerna mycket passande döpte berättartekniken i Drömfakulteten till ”kaosnarrativ”). Både renheten och stökigheten får plats, och en lämplig titel till en essä om hennes författarskap kunde vara ”Ordning och oreda”. Andra motsatser som hon förenar till ett helgjutet verk är dess förmåga att vara både sprittande glad och tungsint på samma gång, när hon lyfter det trasiga in i ett förklarat ljus.

 

Det är inte helt lätt att kategorisera den här romanen, och ”släktepos” blir både otillräckligt och överdrivet. Den handlar om döden, tidens gång, konsten. Kanske det är något så enkelt som en roman om kärlek ändå, där kärleken blir utsatt för en nyanserad blick som innehåller dess fulla potential att vara både ljuvlig och otäck: ”vi tänkte väl att kärleken var den där platsen i ljuset där inget kan ta en, men vi visste inte hur vi skulle hålla oss kvar där.” Nä, vem vet det, höll jag på att säga. Ändå vilar hon lite längre i de stunder som inte enbart gör ont här, och därför kanske det blir hennes hittills ljusaste roman, med ett sken som hela tiden kommer inifrån.

 

Är Farväl till Panic Beach också någon av Stridsbergs bästa romaner? På ett omedelbart plan är jag lite tveksam, då jag inte får samma direkta läsupplevelse som när jag till exempel tog mig an Kärlekens Antarktis. Det här är hennes längsta roman, och det märks, då händelseförloppet är lite spretigt och ofokuserat och tenderar att ibland gå på tomgång. Den har inte lika hög densitet som hennes eventuellt bästa romaner. Å andra sidan kan jag inte säga annat än att Stridsberg nog är den svenska författare som bäst förvaltar Selma Lagerlöfs arv. Det finns inte större lovord att ge åt en författare som så rikligt skildrar denna unikt intensiva närvaro i verkligheten, där hon liksom Lagerlöf låter fiktionen förmedla de djupast liggande sanningarna om människans väsen.  

Kycklingoratoriet, Lucie Rico, översättning Anna Mezey, Rámus

 

Varje riktig deckare inleds med ett mord. Här heter offret Théodore, mördaren Paule. Skillnaden från andra deckare: offret är en kyckling.

 

Nu får man förstås stretcha förutsättningarna om man vill kalla Lucie Ricos roman Kycklingoratoriet för en deckare. Men nog finns vissa inslag här som rör sig i den riktningen. Men allra mest är det en roman som tvärvänder på den arkaiska femöringen, som hela tiden utmanar ens förutfattade meningar, och i slutändan eventuellt kan få dig att betrakta djur och föda på ett annat sätt.

 

Som en av mina kolleger, köttätaren, ofta säger: ”Har det inte haft puls är det inte mat.” Paule håller inte med. Sedan hon var sexton har hon varit vegetarian. Nu är det enda som är kvar av mamman, kycklinguppfödaren, askan, och Paule flyttar dit för att ta hand om den kvarvarande kycklingstammen på hundratals fåglar. Maken Louis saknar henne inledningsvis, men han är samtidigt upptagen med att sälja hus till rikingar utomlands. De verkar inte heller ha någon sund relation: ”Deras gemensamma liv är konstruerat runt två ensamma själar, som om de var två vilddjur som lärt sig att leva tillsammans.”

 

Så vad gör Paule? Hon börjar slakta kycklingarna, för att sälja dem på torget. Till varje köttpåse skriver hon en kort biografi om den dödade fågeln, en slags nekrolog. Hon lär sig allt mer om djuren, studerar dem allt mer intimt, och finner frid i deras inrutade liv. Nekrologerna liknar också de texter som vi brukar för att ledsaga våra nära och kära till dödsriket. Om ”Snöret” skriver Paule: ”Hennes hjärta har stannat men hon lever kvar i våra.” Texterna betonar saker som vi lätt hittar i människors nekrologer. Någon är snäll, någon är klok, någon är lite vimsig.

 

Själv har jag varit vegetarian i några år, och minns argumentet som fördes fram av mina många vegetariska och veganska kompisar (vådan av att ha bott i Umeå på 90-talet): ”Jag äter inte mina kompisar!” Sorry, men jag har svårt att se djuren som mina vänner (ärligt: de skiter väl i mig, lite som mina kompisar också gjorde, men ack, nog om detta). Paule är också väldigt osentimental i sitt sätt att hantera djuren, som vore hon immun för deras egenskaper.

 

Det skulle också vara en orättvis förenkling av Ricos författarskap att säga att hennes uppsåt är att upprätta djuren och ge dem mänskliga karaktärsdrag. Och byborna betraktar henne med skepsis, och då sätter deckarintrigen igång, när någon först misshandlar henne och sedan attackerar kycklingarna. Hon söker hjälp hos Fernand, en märklig man som ser ekonomisk potential i Paules idé med kycklingarnas biografier. Folk vill väl lära känna det de äter.

 

Eh, verkligen? Mer tror jag att de flesta nöjer sig med mat som är processad så mycket det bara går, till nuggets-form, så slipper de tänka på att de äter något som har varit levande. Indirekt kan Rico sägas vara ute i samma ärende som Sara Danius i essän Husmoderns död. Vi kan inte längre slakta och ta till vara djur, förutom när den paketerats till oigenkännlighet i affärernas kyl- och frysdiskar.

 

Romanen blir allt mer skruvad ju längre intrigen fortlöper, för att så småningom gå helt överstyr. Eller om den går i stå. Fast gör den det? Är det inte hellre så att den visar att vi har fått sämre tålamod, att det är så här romaner såg ut innan vi blev helt splittrade och ofokuserade, när vårt attention span kortades av alla digitala distraktioner?

Bybornas aggressiva bemötande kan förklaras av att de ställs inför något de inte förstår eller varit med om tidigare. Och det är onekligen en originell och absurd idé. Tänk bara: att föreställa sig att djuren har – en själ! Denna rörelse mellan djur och människa går åt båda hållen.  

 

Så blir Ricos roman experimentell utan att det blir onödigt spretigt eller osammanhängande, lite som i Marie Darrieussecqs mästerverk Suggestioner, eller någon av Angela Carters romaner. Det rör sig då om författare som främmandegör världen utan att göra den obegriplig eller absurd.

 

Rico ger sig inte, utan fortsätter utforska romanens möjligheter när hon låter skeendet närma sig allt mer olustiga utfall. Det finns också i dess grundklang en sorg som härrör från Paules förhållande till modern, som kanske aldrig älskade sitt barn lika mycket som hon älskade sina djur. Som när dottern beklagade sitt förnamns intighet, och mamman svarade: ”Det var svårare att komma på ett namn till dig än till en kyckling. När du föddes uttryckte du ingenting.”

 

Paule blir allt mer involverad i sitt projekt, och allt mer distanserad från sitt gamla liv. Blir hon därmed succesivt galen, eller har hon varit det redan från början? Det är inte alltid helt lätt att förstå vart Lucie Rico är på väg med sin roman, och det är en av de saker jag uppskattar mest  med den – dess oförutsägbarhet. Men det är också ett fint porträtt av en kvinnas försök att skapa mening i en tillvaro som slagits sönder och fortsätter att skapa kaos.

Sten, Helga Krook, Lejd

 

Senare års avgörande händelser – pandemin, klimatkrisen, krigen – börjar onekligen sätta sina spår i samtidslitteraturen. Men att upptäcka sådana mönster kan också handla om självuppfyllande profetior, att man hittar det man söker efter. I de 434 korta dikterna (alla utom 22 stycken enradingar består av två rader) i Helga Krooks nya diktsamling Sten finns referenser till nutida krig i Europa, men det är också en bok som handlar om att söka efter sig själv, och att röra sig bakåt i en historia som delas mellan en själv och det gemensamma.

 

Varför dikterna uppför sig så här, går det att besvara? Jag kan inte hejda mig själv från att tänka på Erik Lindegrens ”söndersprängda sonetter”, alltså mannen utan väg (1942) som reagerade på andra världskriget genom att låta sonettformen spridas i tvåradringar. Ibland kan Krook sägas vara ute i liknande ärende, som i en ögonblicksbild av att skrolla genom ett nyhetsflöde och ta del av orättvisorna och eländet utan att ingripa: ”går ut på gatan i våren / i den lysande skammen // beställer en cappucino / tar upp mobilen”. Jämför inledningen på Lindegrens 28:e sonett: ”att skjuta en fiende och rulla en cigarett /att flamma till och släckas som en fyr i storm”.

 

Det är samma gamla story om hjälplösheten inför det vi ställs inför. Stenen blir ett sammanhållande element i dikterna och en återkommande referenspunkt. Två linjer dominerar, eller arbetar ihop. Dels narrativet, dels fragmentet. I synnerhet när dikten komprimeras till den enskilda raden liknar det något av Sapfo, med ord som ”fikonträdet” och ”hemlighet”, eller sammansättningar som ”ut ur sin kropp”, ”ända till horisonten” och ”jag följer dig”. De djärva överklivningarna,

 

upp mot strupen

vi pratade plötsligt om andra

 

världskriget, hans släktingar

som mördades

 

signalerar ett narrativ att följa, men det bryts av inskjutna fraser som bromsar förloppet. Därmed skapar Krook något som det inte helt går att lita på, att du som läser behöver överge alla krav på visshet. För ibland blir övergångarna osynliga. Det är som att gå på en bro, och – plötsligt – har du bara tomma intet under dig. Denna mardrömslika känsla uppstår i de här dikterna, att du fastnat i något du inte kan ta dig ur.

 

Parallellt finns en spirande kärlekshistoria, illustrerat av fina träddikter: ”låt mig få vara ett träd / i skogen med dig”. Så som världen ser ut, och så som människan har visat sig vara de senaste åren, blir önskan att vara träd fullt begriplig. Att vara människa är långt ifrån det mest önskvärda. Jag har nästan börjat sympatisera med xenomorfen i Alien-filmerna, en livsform som beundras för sin livskraft. Fast med två invändningar: jag prenumererar inte på Nietzsches övermänniskoideal, och Ripley vann ju striden, om än i det korta perspektivet.

 

Monstren vinner alltid, lyder lärdomen som vi fått lära oss på senare år. Jag brukar säga att totalitära samhällen har kort bäst före-datum, men nu börjar jag tvivla på att det stämmer:

 

vi slungas tillbaka

till 1900-talet

 

ingenting kan hindra dem

demonerna är klarvakna

 

Det kanske är en missbedömning att kalla de galna ledarna demoner, eller så är det just vad de är. Krooks dikter rör sig i det tidlösa, som dikter gärna gör. Referenser till orterna Theresienstadt och Treblinka väcker ytterligare lika oroande konnotationer till andra världskrigets koncentrations- och förintelseläger.

 

Det är en ful värld vi lever i. Men där finns också en skönhet som måste tas för sann (lex John Keats). Krook når fram till denna sköra skönhet i den här boken, i vad som verkar vara en formel för det som gör att vi överlever och uthärdar, det viktigaste budskapet:

 

en bok med dikter på olika språk

kan bara vara ett andetag

 

en karta som suddas ut medan den skrivs

jag skriver det till dig