Utsikten helt nära, Maja Tinnervall, Nirstedt/Litteratur

 

Maja Tinnervall debuterade 2021 med Cykler, en stramt komponerad roman som briljerade i fina iakttagelser av vardagen. Redan där stod det klart att hon begåvats med en distinkt röst. Nu utkommer hennes andra roman, Utsikten helt nära, och det står omedelbart klart att det är en helt annorlunda (läs)upplevelse.  

 

I 64 korta kapitel avhandlas olika människors öden i en större stad. De lever i väntan på att något ska hända: något bättre, eller bara något annat. Vad som binder dem samman är natten, som kallas enkel och hård. Det är på nätterna Lara plundrar grannarnas förråd och säljer fynden vidare. Olle och Paul jobbar natt på hotell. Elin och Otis är nygifta men på nätterna vaknar oron att deras glädjelösa äktenskap är en charad – inte heller kan de gräla, för då hör grannarna dem.

 

Tinnervall är bra på att genomskåda det Ibsen kallade livslögnerna, som i en skildring av Elins köplust: ”hon köpte en identitet som de egentligen inte hade råd med”. Under läsningen av romanen får jag höra att svenskar har störst lån i hela världen. Det har väl med Nina Björks ”skitdrömmar” att göra. Tinnervall rör sig mellan de olika gestalterna med iskallt rationell blick, och är kusligt träffsäker i sina observationer av både relationer och av ensamhet. Hon skalar av våra lönlösa försök att skapa mening i tillvaron, när vilsenheten är det enda vi har att tillgå.

 

Det kunde sägas att de är oförmögna att – ursäkta klichén – ”leva i nuet”. De fastnar i pendlingen mellan att vänta och stunden när det tar slut. Och det är just detta slut som verkar intressera Tinnervall mest. Elin och Otis ser jag i förstone som romanens nav, och jag följer deras historia med ökat intresse – tills jag inser att de, lite drygt halvvägs, helt sonika bara försvinner, upphör att existera. Som slocknade bloss.

 

Här finns ett satiriskt upphov, en kritik mot hur vi lever våra liv och vems drömmar vi försöker leva upp till. Senast sågs dessa karaktärer kanske i romaner av Jonas Karlsson, Hans Gunnarsson eller Hans Koppel (Vi i villa, om någon minns). Det är skrivet med stark förankring i vardag och verklighet. Men Tinnervalls hantering av stoffet är djupt originellt, och hennes ambitiösa roman är fascinerande och fängslande.

 

Det är också en mörk roman, där Tinnervall behärskar symboliken utan att göra bildspråket påklistrat: ”Det finns många mörker att stiga ner i. Inne i det egna mörkret var det djupt och sant och farligt.” Detta mörker finns som bekant ständigt utanför oss, men Tinnervall visar att det farligaste mörkret är det som så att säga stirrar tillbaka när vi vänder oss mot det. Så väcks många oroande tankar av denna smart skrivna roman, som samtidigt respekterar läsarens förväntningar.

 

Kort sagt: Tinnervall får dig inte att känna dig dum. Kan intelligens vara en belastning för en författare? Jag tror det. För när författaren vet för mycket försvinner det konstruktiva tvivlet, och lusten att föreläsa infinner sig. Det måste finnas spelrum för en dialog med läsaren, och här tycker jag Tinnervall har lyckats.

 

Den är också så välskriven att enstaka plattityder stör desto mer: ”Alkoholen fick henne att känna sig levande” är en formulering som är ovärdig en annars så stilistiskt utmärkt bok. Förvisso finns det en viss risk att berättelsen blir statisk när personernas förehavanden upprepas, men det ligger förstås en poäng i det, att visa hur låsta deras positioner är.