En obskyr trummis i Imperiet. Del 1 – rockåren, Fred Asp, Pang Pang Bob

 

Det är inte ok att objektifiera människor, men ärligt – har det någonsin funnits en snyggare svensk musiker än Fred Asp? På 80-talet delade han scen med Olle Ljungström och Thåström, men det finns inte ett enda foto på respektive band (Reeperbahn och Imperiet) där de överglänser hans coolhet. Därför kastar jag mig över hans nyskrivna självbiografi, En obskyr trummis i Imperiet. Det är del 1, och handlar om åren 1977-1988. En fortsättning (Brännsåren) är annonserad.

 

Nyligen visade dokumentären från Imperiets Nicaragua-turné 1986, Ett hjärta är alltid rött, att det förekom ganska mycket kaos under bandets relativt korta tid i rampljuset. Asps bok inte bara bekräftar den bilden – den förstärker stökigheten och oredan. Det är sex och droger och rock’n’roll för mer än hela slanten (på känt rockstjärnemanér snuvades de på lejonparten av de stålar de rimligen inbringade åt skivbolaget). Men Asps historia börjar förstås tidigare än sejouren i Imperiet, dit han plockades upp 1985 för att ersätta originaltrummisen Gurra från Ebba Grön.

 

Det som också förvånar är hur ung han var: endast 22. Historien börjar när han som fjortonåring ror åt sig platsen som trummis i Black Nails, ett av Stockholms många punkband 1977. Sedan följer The Oilers, Alien Beat, en kort period i Reeperbahn och skivinspelningen ”Intriger”, med en efterföljande turné som han inte minns, och ser det som en intäkt på talesättet att om det hade gått att minnas skulle man inte ha varit med på den. Och efter Imperiet? Den storyn kommer som sagt i en uppföljande bok, men det har mest handlat om filmmusik och soloalbum, där det kan glimma till i låten ”The Winning Code” som ursprungligen var tänkt för en Imperietskiva.  

 

Vi får veta en del om det kaos som präglade Imperiet, och som kanske inte till fullo sipprade fram i de fåtaliga intervjuer de gav. Här blir det tydligt att det var en kamp mellan starka egon – främst basisten Christian Falk får sin fiskar varma. ”No love lost”, som Joy Division skulle säga. Detsamma verkar gälla Killinggänget (kan det bero på att de utnyttjade hans namn i sina sketcher till Nilecity-serien?).

 

Imperiet liknar ett dysfunktionellt band som körde slut på varandra. I tumultet skapade de enstaka glittrande pärlor, men också ganska många longörer. För något som blir uppenbart när en försöker lyssna ikapp bandets diskografi är hur dåligt rockmusik åldras, i jämförelse med popmusik från samma tid (Prince, Madonna, Michael Jackson, Depeche Mode, Cocteau Twins, för att ta några exempel). Asp är självkritisk och menar att bandet inte nådde sin fulla potential, och det är svårt att inte hålla med honom så här i efterhand, att begåvningen och ambitionen kunde ha förvaltats bättre.

 

Tyvärr är Asps skrivande inte i paritet med hans utseende. Boken fläckas av en hel del korrekturfel, och det finns en naivitet i hur han tar sig an sina minnen, som om han inte helt har lämnat dem bakom sig. Det finns ändå mycket som gör boken läsvärd: hans beundran för olika slags musik (han skriver vackert om bland andra Brian Enos 70-talsskivor). Ibland finns också sympatiska tankar om hur vi lever våra liv:

 

Primärt tror jag ändå att vår kultur behöver knyta an till intuition och känsla i större utsträckning än vi gör idag. Kategoriserandet, mätandet och rationaliserandet regerar. Samtidigt sitter vi på djup kunskap som är svår att komma åt eftersom vi har tvingats överge vår primala öppenhet.

 

Och den som till äventyrs vill få en inblick bakom kulisserna till ANC-galan med ”Sveriges samlade rockelit” 1985 i Scandinavium, får veta att då tömdes ”Göteborgs hela kokaindepå”.

 

Men det är för mycket lösryckta tankar och ofärdiga resonemang. Det blir många referenser till låtar, filmer och litteratur. Att det finns bitterhet och ouppklarade gräl hör förstås till genren. Band som fortsätter turnera år efter år verkar av allt att döma inte tåla varandra utanför scenen. En del av anekdoter liknar lumparhistorier: säkert intressanta för de närmast sörjande, men inte alltid av allmänintresse. Samtidigt lever Asp upp till en del underfundig humor som jag svårligen klarar mig utan, som när han lär sig att inte möta skumma typers blick längre än tre sekunder, och därefter klarat sig från konfrontationer med dem: ”Åtminstone på gatan. Det är värre bland mentalt störda journalister och komiker.”