Sidor

26 juli 2024

Come and Get It, Kiley Reid, Bloomsbury

 

Det var inte svårt att gilla Kiley Reids debutroman Such a Fun Age när den kom för knappt fem år sedan. Den nominerades till flera litterära priser, och blev rentav översatt till svenska (den väckte dock minimalt intresse, utöver Ida Theréns positiva recension i Svenska Dagbladet). I min text drog jag paralleller till vissa 1800-talsromaner – ett intryck som förstärks när hon nu har kommit med en andra roman, Come and Get It.

 

Det är en bok som jag först inte hade tänkt köpa, pga det vulgära omslaget. (Det här är en brittisk utgåva; den amerikanska formgivningen är om möjligt ännu värre.) Ingen kan missa att det handlar om pengar, med den kitschiga pengagrisen som behållare för slantarna som singlar ned i dess innanmäte. Litteraturhistorien är full av lyckträffar. Hur ska då en sådan talang förvaltas? Ja, varför inte genom att renodla det som var bra med debuten, och utveckla den samhällskritik som hon gav skönlitterär gestalt där.

 


I den här romanen står forskaren Agatha Paul i centrum, tillsammans med överliggaren Millie Cousins. Att hon är ett par år äldre än sina kursare har betydelse för händelseutvecklingen, liksom att hon också har en tjänst på universitetet som RA (mer åt vaktmästarhållet än kurator). Agatha har tidigare skrivit böcker om kulturen kring sorg och begravningar, samt födelsedagsfirande. Nu siktar hon in sig på bröllop, och anlitar några av studenterna som forskningsobjekt. Successivt glider dock Agatha in på ett reportage som publiceras i Teen Vogue, där hon skamlöst exponerar vita privilegier och avslöjar hur bortskämda studenterna är. Som bekant är finansieringen och försörjningen en angelägen fråga för den som gör anspråk på att studera vid amerikanska lärosäten.

 

Allt handlar förstås om pengar, och då är bröllop en självklart lämplig sfär att undersöka. Vänta nu, säger du, det här låter väl som Jane Austens romaner? Tja, det är kanske en slö spaning att så ofta referera till just henne, men lägg till att Reids intelligenta humor stundtals blir lika fenomenal som Austens så är du kanske något på spåren. Vad Reid har desto mer av är förstås klass- och rasmedvetande – för att inte tala om genusaspekten. Det här är en queer roman som indirekt tar idéer från Karl Marx och Audre Lorde i anspråk. Resultatet är formidabelt: en roman som överträffar debuten.

 

Att det har tagit fem år att skriva den här romanen märks. Den är välskriven utan att bli tråkig. Reid skriver fram en medialiserad värld lika konsekvent som Bret Easton Ellis i Glamorama (en annan roman som kunde ha skrivits på 1800-talet), där karaktärer jämför sig med skådespelare, som här Agatha när hon kommer hem från sitt arbete:

 

She couldn’t decide whether she actually wanted a glass of wine or if she felt like it was expected of her, like someone in a movie, a woman sitting down at a bar. Instead, she poured a glass of water from the tap. On her elbows at the island counter, she felt as if she were being watched.  

 

 

De långa dialogpartierna kan föra tanken till tv-serier, men Reid behåller fokus även när vi får ordagranna redogörelser för vad studenterna Tyler, Jenna, Casey, Aimee, Amber, med flera bekänner. Att det blir så intressant beror på att Reid lyckas levandegöra de här tjejerna och deras naiva drömmar om framtiden, och genom att de framställs som självupptagna men ändå älskvärda.

 

Sa jag älskvärda? Det här blir så småningom i mycket en roman om att gå över gränser. Tjejerna gör det, så även Millie, samt Agatha. Gränsen mellan vänskap och kärlek är tunn, lyder romanens outtalade budskap. Utan att säga för mycket blir scenerna mellan Millie och Agatha laddade just därför att Reid vägrar att falla i sexscenernas klichévärld. Deras inledande kyska kyss kan vara det mest erotiska som skrivits på engelska sedan Elizabeth Smarts Vid Grand Central Station där satt jag och grät och Jeanette Wintersons Skrivet på kroppen. Reid visar också hur dåligt sex ska uttryckas: Millie kallar det hon gjort med sina tidigare sexpartners att de ”had been administrating their sex lives with a paint-by-numbers application, at best”.

 

Det kan vara orättvist att så lättvindigt dra paralleller till 1800-talsromanen, och kanske det beror på att jag på försommaren läste om George Eliots mästerverk Middlemarch (kanske den enda romanen du måste läsa i år). Men det som jag har stört mig på när dessa ofta 500-sidiga romaner – Middlemarch är förstås det dubbla – filmatiseras, är att skådespelarna talar i stympad stackato som om de hade bråttom att passa bussen. Om det är något som utmärker 1800-talets romanvärld är det att de sällan har bråttom: samtal tillåts fortsätta och genomlysa nyanser och idévärldar som filmerna inte ens hinner nudda vid. I Jane Eyre utnyttjar Charlotte Brontë detta för att visa hur åtrån mellan Jane och Rochester växer fram i deras utförliga konversationer, något filmerna aldrig lyckas återge. Något liknande gäller för hur Reid låter attraktion uppstå – inte med Tinders hastighet, utan snarare genom den långsamhet som tillåter känslorna att orsaka djupa fåror i de drabbades själar.

 

I romanens persongalleri finns också den mobbade eller bara åsidosatta Kennedy, som är suicidal och har en bakgrund som speglar Agathas tidigare historia. När vi får mer bakgrund lär vi oss hur sammansatta karaktärerna är. Att Agatha i närtid har avslutat en relation med dansaren Robin har också betydelse för både händelseutvecklingen men också för hennes forsknings inriktning, då hon jämför erfarenheten med dansarnas allmänna obryddhet inför pengar och Robins oförmåga att förstå pengars värde eller hur en relation påverkas av ekonomisk obalans, i synnerhet när den ena parten blir bortskämd utan att visa uppskattning.

 

Kommer Come and Get It att översättas? Om den ska passera förbi lika obemärkt som föregångaren kan vi lika gärna låta bli. Men för all del, lycka till hälsar jag till den översättare som ska hitta svenska motsvarigheter till ”cigarette jeans” (det går ju inte att på svenska referera till ett fenomen – rökningen – som 2000-talets hälsofanatiker har utrotat), ”razorbuck$” (en slags kredit för studenter) och ”narp” (non-athletic regular person”). En lustig detalj är att Agatha tjuvlyssnar på studenternas sociolekt och har ett visst boomer-drag som gör att hon tvingas googla vissa saker. En läsare som likt mig också är fastställd boomer härmar hennes beteende.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.