Minnen från glömskans städer, Gunnar Harding, Wahlström & Widstrand

 

Gunnar Harding hör till de rutinerade rävarna, med en lång tjänstgöring som poet, översättare och redaktör, och sedan drygt trettio år ledamot av De Nio. Minnen från glömskans städer är hans tjugoförsta diktsamling, och han har med en och annan avstickare varit trogen det förlag – Wahlström & Widstrand – där han debuterade samma år som jag föddes.

 

Några vanliga ord i den här bokens 25 dikter: ”sista”, ”dunklet”, ”aldrig”, ”omintetgöra”, ”frånvarande”, ”skugga”, ”mörkret”, ”otillgängligt”. Nej, någon munter bok är det inte. Sjukdom och död präglar många av dikterna, ibland i form av egna sjukhusbesök och ibland i kommentarer till kriget i Ukraina. En dikt handlar om den mångåriga kollegan Rolf Aggestam, som dog 2020, och i en annan utnämner han 2016 till året då så många poeter dog. Vilka? Låt se: Bodil Malmsten, Lars Gustafsson, Göran Palm, samt Olle Ljungström och Freddie Wadling, och från en internationell synvinkel även David Bowie och Leonard Cohen.

 

Tilltalet är omisskänneligt det som Harding har odlat i så många tidigare böcker. Är det en svaghet? Nja, mer en fråga om temperament. En kunde kanske önska mer oförutsägbarheter, men å andra sidan är det skrivet av någon som helt behärskar sina verktyg. Han äger fortfarande förmågan att överrumpla med stillsamma epifanier. Han behöver inga högljudda effekter, utan förlitar sig på ett blygsamt återhållet idiom. När man är så här bra behöver man inte stila och stoltsera.

 

Och vad är det då för tilltal som är så kännetecknande för Harding? Det är ganska pratigt, ganska amerikanskt. Eller är jag styrd av översättaren Harding, som i så hög grad har intresserat sig för det amerikanska (det var i ett radioprogram om Bob Dylans 50-årsdag jag först stiftade hans bekantskap)? Å andra sidan är han oerhört bred som översättare: från romarrikets skalder till romantikens poeter, och som lök på laxen modernismens spjutspetsar och beatpoesins galjonsfigurer.

 

Onekligen är dikterna skrivna av någon som har färre år framför sig än bakom sig. ”Det är alltmer ont om tid”, som det står redan i första dikten. En dikt om Tranströmer, med datering dagen efter hans dödsfall, stör mig lite. Stämmer det att alla poeter snart är borta, som dikten vill förorda? Är det inte som när Dramatenskådisar dör, att somliga säger att en epok går ur tiden och den kan aldrig ersättas. Fast 10-20 år senare är det en ny generation skådisar som har gjort lika starkt intryck på sin publik.

Med andra ord: det finns en tillväxt också för poeterna. Vi vill förstås tro att vi inte går att ersätta, att vi är unika, och att vi är de sista i vårt  slag. Skulle inte tro det. Med det sagt: Gunnar Harding ger ut diktsamlingar som ser likadana ut, och den här tillkom efter en paus på åtta år. Den är full av starka enskilda rader, tillkomna ”i väntan på / att också mörkret släcks.” Nej, muntert är det som sagt var inte.

 

Men livet är inte heller alltid muntert, så på ett sätt kan Hardings dikter läsas som ett självförsvar, med sina sanningar som det vore mig främmande att förneka. Hans utsagor om kärlek hör till de saker jag tar med mig:

 

                      Det är bara

för den lyckliga kärleken

vi behöver oroa oss.

Endast den

är dömd att gå förlorad.