Ina Rosvalls andra roman Livbärarna utspelar sig kanske inte så mycket i framtiden som i en alternativ värld, där barnafödandet sker kliniskt i plantager, där fostren placeras i livskapslar och plockas bort från livmodern för att säkerställa en okomplicerad födsel. Romanens Mirjam överger maken Teo – som står för manlig rationalitet – och ämnar föda på det naturliga sättet, ute på landsbygden på en hemlig gård. Därmed minskar alla chanser att få egen vårdnad om barnet. En ”livbärare” får inte svika samhällskontraktet.
Efter debuten med Harungen står det klart att Rosvall står för en ny typ av sf-roman, en som mer betonar det biologiska än det maskinella. Hon är bra på att ge en trovärdig yttre miljö till sina romanfigurer, och stämningen är undertryckt sinister. Förvisso finns longörer i denna nya roman, som att återblickarna blir för många och för långa, men det skapar också förutsättningar för en dramatisk final på sista tredjedelen. Det är ett gott betyg åt en roman att den lyckas hålla linan ut.
(Också publicerad i Vi 6/22)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar