Efter att ha hållit en ganska låg profil sedan hon gjorde sitt odramatiska utträde ur Svenska Akademien återkommer nu Lotta Lotass med besked. Hon gör det med en diger lunta som går under namnet Fält. I sju matiga kapitel får vi följa något som får anges vara besatthet inför främst stenarter. Om det låter nördigt på ett intressant vis kan du fortsätta läsa, och då tillhör du de 0,00003 % som gillar Lotass (enligt uppgift har hon 300 läsare) och ska förstås betrakta denna bok som en efterlängtad klenod.
Anspråkslöst nog lyder beteckningen ”skisser”, och de sju essäerna vävs ihop på snillrika och intrikata men självklara sätt. Det är alltså inte frågan om fiktion, om det nu ens någonsin har varit det när det gäller denna obskyra författare. Det handlar om stenar, men också om träd, om landskap, om kartor – ja, om fält, det vill säga. Lotass berättar om pionjärer och äventyrare av allehanda slag. De är också besatta.
Men hon nöjer sig inte med att enbart återberätta. Här får vi läsa om experiment – om snöfyllda resor, stenregn och eldstormar, om naturfenomen från 1870-talet som lämnade vetenskapsmän förbryllade. Ja, också handlar det om meteorer, om rymdens gåtfulla lämningar. Om stjärnstoft. Poetiskt? Ja, verkligen, fast på ett besynnerligt sätt, och enbart för fans av svart regn och röd snö. Upptäckaren Nordenskiöld kallar dessa lämningar för kryokronit, utifrån studier på Grönland. Därav spinns en teori om hur jorden bildades, och hur lång tid det tog för jordklotet att formas utifrån mängden materia som kastas ut i rymden. I denna alternativa skapelseberättelse tar det 600 biljoner år för jorden att skapas. Och rött regn finns också i en ottave rime-strof i Lord Byrons Childe Harold’s Pilgrimage, som plockas fram ur gömmorna, bara en gnutta dammig.
Och Lotass rör sig mellan sina källor, som redovisas plikttroget, när hon väcker liv i den typ av spekulerande sf-roman som firar stora triumfer bland gymnasiekillar: J.G. Ballard, Arthur C. Clarke, Brian Aldiss. Dessa har kanske – liksom Philip K. Dick – fått en upprättelse på senare år. I Lotass varsamma behandling friläggs en ny sorts fantasi, utifrån det kompilat hon bildar. En antologi där också konstnärer som Robert Smithson och Richard Serra ingår, alltså land art eller landskapskonst, där en viss Jackson Pollock även uträttade något minnesvärt. Senast Lotass utkom på Bonniers var med essäboken Varia, som är en något mer konventionell samling än denna, med texter om författare som William Faulkner och Cormac McCarthy, men också om Smithson, om kartor, om polarfarare.
Dåtid kopplas ihop med nutid. Och framtid. Samband förekommer, av oväntat slag. Lotass berättar om de stenar som fraktas till London i samband med de orättmätiga intrången i Egyptens pyramider i början av 1800-talet. Där finns sonett-tävlingen som Percy Bysshe Shelley och Horace Smith företar för att skildra Ozymandias öde (Shelley vinner, utan att målfoto krävs). Hon berättar om Mark Rothko och Samuel Beckett, om Andrej Tarkovskij och Viktor Rydberg, likväl som om van Gogh och Harry Martinson och Man Rays experiment att fotografera Marcel Duchamps dammiga dryckesglas i sin ateljé, där mönstret tack vare den långa exponeringstiden – två timmar – liknar en flygplansvy över ett krigshärjat landskap. Som synes: Lotass rör sig över vidsträckta fält.
Reseskildringar, människans kamp mot (och med, men mest mot) naturen, i samarbete och antagonism. Och gillar man stenar har man förstås behållning av utredningar om monoliterna i Kubricks filmatisering av 2001, eller anekdoten om Dag Hammarskjölds kontor på FN-skrapan i New York, med ett sex och ett halvt ton tungt järnmalmsblock (från Malmberget i Gällivare), som vilar på en betongpelare som går rätt ned i huset till berggrunden därunder. Med Hammarskjölds intelligenta motivering: ”Stenen i rummets mitt […] påminner oss om det fasta och bestående i en värld av rörelse och förändring.”
I den svenska litteraturen ägnar sig Lotta Lotass åt något som inte går att artbestämma. Den typ av envetenhet hon uppvisar har visst släktskap med Magnus Dahlströms prosa – monoman, ordentlig, men också djupt oroande i sitt närmande av kaos. Eller om de bara visar – utifrån var sin synvinkel – hur strikt ordning ändå inte kan hålla kaoset borta. Det finns också ett släktskap till Torsten Ekboms 60-talsromaner, som hon skriver om i en av bokens texter. Alldeles oavsett är det förstås ett rent nöje att läsa en så stensäker författare som Lotass. Man kunde tillåta sig en vits: hon vänder på alla stenar i sin bok, som består av stycken som tidigare publicerats i olika sammanhang såsom De nios kalender, OEI, Essä, Lyrikvännen, Svenska Dagbladet … Att läsa dem i denna samlade form är inget man gör i hast.
Att hon som här ikläder sig arkeologens slitna kappa är följdriktigt för oss som följt henne sedan debuten med den prisbelönta debutromanen Kallkällan och det säregna abonnemanget på Augustprisnomineringar 2002-2005 (tre stycken). Som dramatiker finns det också något konsekvent i hur hon behandlar det schematiska och det rituella. Samma rörelser finns i de krigsspel hon återberättar, och intressant nog refererar hon till ett ställe där Baudelaire hävdar att det inte går att avbilda ett slag, att det är något som i strikt mening inte förs mellan individer eller soldater, utan av linjer och streck, mellan olika färger. Det förklarar kanske varför krigsgeneraler tar så lättvindigt på mänskliga förluster – för dem är det inte ens människor som dör.
Jag misstänker att du vädjar om ett omdöme, vid det här laget? Tja, det är ju mest en fråga om temperament. Om man gillar nördigheten, hängivenheten, besattheten, då är det här given läsning. Lotass fält rör sig mer kring teleologin än kring litteraturen, och då blir hon också mer arkivarie än författare. Den hegemoni som berättelsen har upprätthållit blir bestriden. Med Joyces oläsliga antiroman Finnegans Wake som exempel pläderar hon för en ny slags roman som istället för att spegla världen blir världen. B.S. Johnsons lådroman The Unfortunates från 1969 är ett sådant bidrag – för att inte tala om Lotass egna lådroman Den vita jorden från 2007. Hur mycket behållning jag än har av Fält önskar jag kanske att hon skulle bli tillräckligt inspirerad för att ge sig på något liknande som den lådromanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar