Bianca Kronlöf har 124000 följare på instagram. Jag är inte en av dem, så jag må vara ursäktad att denna recension kommer lite drygt fyra månader efter att boken släpptes i höstas. Brev till mannen heter den, och det borde självklart vara en bok för mig. Jag är väl ändå, för att använda Tanyas ord till Quinlan i Orson Welles film Touch of Evil, ”some kind of man”. Trots det befarar jag att det nedslående nog kommer att vara fler kvinnor än män som läser boken, eftersom män normalt skyggar för både att läsa böcker och att läsa det kvinnor skriver.
Kanske har jag fel. Åtminstone verkar en viss typ av män ofta läsa kvinnliga skribenter som har offentliga åsikter, eftersom de är så snara att delge vad de tycker om dessa åsikter. Det här är en av de saker Kronlöf tar upp i sin bok. Det är en rapp och effektiv skildring i 26 mestadels korta brev riktade till olika män, både i allmän och mer specifik mening.
I det första och överlägset längsta brevet går Kronlöf pedagogiskt igenom olika fördomar. Där visar hon att förändring är beroende av aktiva insatser, att ingenting sker om inte människor organiserar sig och gör något åt missförhållandena. Förbättringar sker inte av sig självt. Huvudtesen är mäns oförmåga att engagera sig och ta ställning i de frågor som angår dem, och till stor del är knutna till övergrepp och #metoo. Det vill säga: fler män borde tala klarspråk och tydligt säga ifrån när andra män beter sig dåligt. Tillfällen saknas inte. Det borde inte vara Horace Engdahl som sätter agendan. Att jag skriver den här texten är kanske min del i detta, även om jag inser att det inte räcker.
Kronlöf skriver bra om den sexism som tydligen grasserar inom komikerbranschen, om manliga privilegier, om manlig skörhet, om det så kallade självskadebeteendet när män är sviniga (det kompenserar jobbiga upplevelser inom barndomen eller att tjejerna mobbade dem när de gick i högstadiet), om ansvarstagande, om mäns oproportionerligt goda självförtroende, om vikten av sundare kroppsideal också för män. Men säger hon något nytt? Tveksamt. Ibland blir generaliseringarna för starka, för svartvita. Samtidigt som jag tycker hon kunde ha hållit igen på slagordsretoriken motiveras den av nödvändigheten.
Det är också mestadels vasst, men ibland går hon onödigt hårt åt dörrar som redan är öppna. Fast man kan också tänka: är de så öppna egentligen? Är det inte mer frågan om att vi inbillar oss ha åstadkommit så mycket, men att strukturerna lever kvar? Det som allra mest bränner till och blir angeläget är när hon skildrar brödraskapet som starkare än systerskapet, och att hon kan känna avund inför denna typ av lojalitet. Jag delar inte till fullo hennes åsikt att en våldtäktsman automatiskt blir ursäktad av sina manliga vänner, men generellt har hon en poäng i att kvinnor skulle tjäna på att inspireras av hur män hjälper andra män.
Stör man sig på anglicismer och ett slängigt talspråk är det en smula ansträngande att läsa Brev till mannen. Den utnyttjar ett vardagligt idiom som känns igen från vissa konton på sociala medier, och även om det har sin funktion där kan det fortfarande upplevas malplacerat i en tryckt bok. Frejdigheten ursäktar en viss brist på språkkänsla där prepositioner inte gärna hamnar rätt, men det finns en annan uppenbar fara med att skoja till det. Visst kan man skämta om allvarliga saker, men att raljera tenderar att bli smaklöst. Vissa skämt borde ligga i karantän. När hon skriver långrandigt om att slicka fitta blir dess slutpoäng futtigt nog att demonstrera att hur dåligt du (som man) än gör det kan du inte göra det värre än Bianca Kronlöf gjorde. (Typiskt komikertrick, att ta ned sig själv på jorden.)
Ett problem är att Kronlöf inte så gärna låter tanken dröja. Hon rör sig flyktigt vidare till nästa ämne just när hon gripit tag i något intressant, och det är frustrerande att hon nöjer sig med att röra på ytan när ämnena kräver mer utförlig behandling. Ett annat problem är en sjuka jag ofta finner hos politiker och komiker, att de refererar till en vän hit och en bekant dit. Dessa exempel är så klart påhittade för att bevisa en tes, och ger mig bara lusten att säga ”men vem tror du att du är, Bengt Ohlsson?”
Det sorgliga med denna bok är att den är så nödvändig, att det har skett så lite under en så lång tid. Flera gånger tänker jag: vänta nu, det här är ju exakt samma sak som Mary Wollstonecraft föreslog i sin A Vindication of the Rights of Woman, och den utkom 1792. Vi borde ha kommit längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar