Sidor

24 dec. 2021

I skogen, Leif Bergholtz, Ebes

Brasklapp för transparensens skull: Leif Bergholtz är nära kollega på Per Brahegymnasiet i Jönköping. Därför är det här en jävig recension. Om bernur hade varit en seriös aktör hade han anlitat en gästrecensent. Ingen sådan gick att uppbringa.

 

I Leif Bergholtz första bok Hav utan farleder (2020) var huvudpersonen psykologilärare på ett internationellt program på gymnasiet. I hans nya bok I skogen är huvudpersonen också psykologilärare på gymnasiet, på en namngiven skola i Jönköping: Per Brahegymnasiet, felaktigt kallat Pecet, en stavning de flesta nog vill ändra till Peset (källa: Wikipedia). Det är förstås trevligt att läsa om sin arbetsplats i en fiktiv berättelse. Men handlingen tar oss relativt raskt vidare bort från civilisationen ut till en by några mil norrut strax utanför Gränna. 

 

Där bor Peter, som tidigare jobbat på skolan, och som nu söker tjänst med oklara administrativa uppgifter. Det är sommar, året är 2026, och ett virus håller på att slå ut mänskligheten. Det första svenska fallet har upptäckts – sensationellt nog inte i Jönköping, som annars har prickat in vartenda fall av Covid-variationerna, utan i ”Norrland”. (Not till författaren: Norrland är ett vidsträckt geografiskt område, och det kan uppfattas maliciöst att referera till det som ett enhetligt ställe.)

 

Han bor tillsammans med vuxna dottern Monika, och strax anländer till deras stillsamma idyll en brokig samling överlevare, däribland före detta skolsköterskan Anna och hennes pappa Sven, den nederländske utbytesläraren Daniel och grannen StarkErik, som fungerar som den arketypiske Hjälparen. Det blir balunser, nakenbad, en del sex och en del historieberättande, främst genom de äldre farbrödernas omsorg.

 

Peter saknar sin fru Jennifer, som försvunnit på en arbetsresa till Italien. Att han saknar henne görs obestridligt, då det är något som texten naglar fast några gånger. Men vad saknar han hos henne? Det förblir mer diffust. Hon förblir en fantom som inte blir levandegjord och framträdande. Likaså är Peter en svagt tecknad huvudperson, lös i konturerna i sin velighet och sitt vankelmod.

 

Det blir många upprepningar. Att Per Brahegymnasiet är mer än hundra år gammalt behöver bara nämnas en gång. Likaså är det minutiösa beskrivningar av förberedelserna för den middag som ska hållas i huset i Bunn, när Peter väl bjudit in sällskapet. Till de störande inslagen hör inkonsekvenserna i dels hur feelgood-genren stavas antingen feel good eller feel-good-roman, och dels hur whisky stavas whiskey (irländsk stavning) varannan gång drycken nämns, och att säga att den nämns ofta är inte att påstå för mycket. På litteraturens håll kallas författaren Isabel Allende för Isabelle, och när Dylan Thomas sublima villanelle ”Do not go gentle into that good night” citeras ett par gånger byts olyckligt nog adjektivet gentle ut mot adverbet gently, och radbrytningen är också felaktig. Att ett uttryck som opposite attracts byts ut mot opposit attracts får höra till området onödiga fadäser. Här hade en korrekturläsare kunnat uträtta saker, så det är synd att förlaget inte kostat på sig en sådan skärskådare.

 

Platser, gator och restauranger nämns, men liksom skolan fyller de ingen berättarteknisk funktion, utan kvarstår som tomma anonyma entiteter som bara passeras av karaktärerna. Och skogen som titeln utlovar dröjer med sin ankomst. Humöret är på topp bland överlevarna, trots viruset och den annalkande undergången. Det finns gott humör också hos författaren, som gör mycket reklam för Sven Edvin Saljes böcker, liksom sin egen debut, som plockas in i handlingen på känt Cervantes-manér.   

 

Förlaget jämför med Boccaccio (Decamerone), Karen Blixen (Babettes gästabud) och Nevil Shute (On the Beach). Det kan nog vara berättigat. Däremot är jag tveksam till att omslaget signalerar dystopi, då en sådan omfattar ett samhällssystem av negativ eller totalitär karaktär (motsatsen till utopi, således). Förmodligen är avsikten att ansluta sig till postapokalyps-trenden, då det passar bättre med det kinesiska viruset och de sex överlevarna.   

 

På nästan 500 sidor är det en mastig bok att ta sig genom, när det tar 442 sidor innan det man förväntar sig inträffar (ledtråd med spoilervarning: andra människor infinner sig). Vad jag kan sakna är mer yttre dramatik. Sällskapet tillbringar tid tillsammans, men det blir tradigt att utifrån följa dem när de festar och dricker och pratar och går promenader i skogen. När det väl blir dags för de obligatoriska sexskildringarna är de ändå mer återhållsamt skildrade än i debuten. Kanske det illustrerar vad mänskligheten verkligen kommer att ägna sig åt i sina sista stunder: ligga med varandra, för vad annat kan man göra?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar