Sidor

30 okt. 2021

Open Water, Caleb Azumah Nelson, Viking

”A happy accident. A messy miracle.” Så beskriver Caleb Azumah Nelson kärleken i sin debutroman Open Water, som nyligen utkommit i England. Han är en 26-årig fotograf, ursprungligen från Ghana, och han har skrivit en roman som åstadkommer det där sällsynta som bara riktigt bra litteratur lyckas uppnå – en glimt in mot det oerhörda, en förnimmelse att tillvaron kan innehålla mer än det prosaiska vi har inför ögonen.

 

På tal om ögon: mycket i hans roman är beroende av visuella intryck. Inte så märkligt, då han är fotograf. Så är också hans huvudperson, en ung fotograf med rötter i Ghana. Han är namnlös. På en fest träffar han en ung kvinna, också namnlös. Hon är dansare. Hon är i en relation – eller ”i nånting”, som romanen envisas med att kalla det – med hans vän Samuel. De blir vänner, i en vänskap som fördjupas, fördjupas, och allt mer rör sig mot en sexuell relation.

 


En relation där samtycke blir en viktig ingrediens i deras allt mer intimare rörelsemönster. Azumah Nelson skriver om hur vänskap och kärlek rör sig som två samverkande krafter, lika starka. Hans roman är förtätad, berättad i trettio korta kapitel på knappt 150 sidor: ”if flexing is being able to say the most in the fewest number of words, is there a greater flex than love?” Nu har jag redan citerat två ställen från romanens första sida, i prologen. Det är en obefogad kritikerkliché att påpeka hur mycket i en roman som är värt att citera, men stilen är verkligen fylld av formuleringar som är minnesvärt pregnanta.

 

Och Azumah Nelson har jämförts med Sally Rooney, och det låter sig säkert göras, då båda berättar om vad som utspelar sig i det där sköra gränslandet mellan vänskap och kärlek, och med vilka insatser vi spelar när vi förälskar oss. Men det här säger inget om hur det är att läsa Open Water: det är mer som att lyssna på en låt av Lykke Li, som förresten var dansare innan hon blev artist. Eller som att läsa ett mer behärskat yrväder än Jeanette Winterson, fast med hennes förtjusning i starka formuleringar.

 

Men ni ser vad jag gör? Försöker etablera Azumah Nelson i en kanon av vita konstnärer. I själva verket handlar hans roman i hög grad om att definiera sin svarthet, att äga sin svarthet i en kontext där den ifrågasätts och misstänkliggörs. Befriande nog omtalas författaren Zadie Smith enbart som ”Zadie”, artisten Kendrick Lamar endast som ”Kendrick”, och här finns också korta presentationer av viktiga svarta konstnärer som Lynette Yiadom-Boakye och Sola Olulode. Smith gör också en charmig cameo vid ett signeringstillfälle, och Yiadom-Boakyes konst kunde ses på Moderna Museet i Stockholm så sent som förra månaden. Andra berättelser – andras berättelser – etablerar en vidare definition av vilken typ av litteratur som utgör norm, när den författas av Zadie Smith, Bernardine Evaristo, Candice Carty-Williams, Abdulrazak Girnah – och Caleb Azumah Nelson, uppenbarligen.

 

Dessa konversationer blir inte heller påklistrade, utan integreras i diskussionerna mellan främst fotografen och dansaren. Till det märkliga med Azumah Nelsons roman är också att den är skriven i du-form, något som ibland ställer till det, men som också ibland bidrar till en starkare närvaro och identifikation med hans våndor och vankelmod, att vi dras in i hans öde, och betraktar honom inte utifrån utan inifrån. Romanens du är alltså fotografen, och vi görs delaktiga i hans tvivel på att satsa på relationen med dansaren. Men deras öde är ofrånkomligt.

 

Inte heller är det bara synen som är det sinne som har monopol på framställningen. Överlag dominerar olika intryck, och i hög grad ljud, rytm, och den musik som paret bondar över. Romanen är känsligt musiksatt, som om Azumah Nelson utöver att vara fotograf och romanförfattare även agerar DJ. Bilden av London framträder också tydligt, och skapar livaktig närvaro. Till det här bidrar också den korta meningsbyggnaden, som ökar drivet och förstärker de dansanta pulsslagen i parets attraktion. Men också hans gehör för dialog, som tillåter var och en att utveckla ett eget idiom, ofta präglat av den typ av fragmentisering vi brukar till vardags och som bidrar till utformandet av dem som egensinniga individer.

 

Det finns en precision i Azumah Nelsons språk, men också i de slutsatser han anländer till när han diskuterar åtrå, vänskap, vilsenhet, annorlundahet, identitetsstärkande, gemenskap, bakfyllor, kyssar, oro, polisvåld. Hårsalongen blir en fristad, när frisören berättar om en resa till Ghana, och hur frigörande det är att vara på ett ställe där man inte behöver oroa sig för att ens utseende ska skapa bekymmer. Det här är en bok som väcker liv i så många oundvikliga men ofta outtalade frågor. Han skriver om människans plats i världen, om hur ensamhet tär på ens yttersta krafter, om hur jobbigt det är att känna att man tillhör, och har ett hem någonstans. Och om hur svårt det är att överhuvudtaget vara vid liv:

 

What you’re trying to say is that it’s easier for you to hide in your own darkness, than emerge, than emerge cloaked in your own vulnerability. Not better, but easier. However, the longer you hold it in, the more likely you are to suffocate.

 

Blygsamhet balanseras med stolthet i hans skrivande. Han lyckas beskriva och gestalta känslor på ett överskådligt sätt utan att behöva förenkla dem, och det sker med hjälp av ett egensinnigt bildspråk, lika otyglat som det är tuktat. När fotografen inser att han kanske måste bete sig svekfullt mot sin vän Samuel, eftersom han omöjligt kan hejda sin förälskelse i dansaren, tänker han: ”You were careful not to breach a border, except you all know something has opened; the seed you pushed deep into the ground has blossomed in the wrong season.”

 

Att vara svart görs till både en kollektiv och en individuell erfarenhet. Likt det mesta. Så handlar det också mycket om att vara ung, att behöva göra saker fastän man inte vet vad resultatet ska bli, utan allt är ett enda experiment. Som en del av det frigörande blir dansen en vacker illustration av nödvändiga åtbörder – nödvändiga helt enkelt för att definiera vår mänsklighet.

 

Jag tycker mycket om Azumah Nelsons roman. Han använder hela känslopaletten i sitt skrivande, och det är ett skrivande som är statt i rörelse. Visst, då och då överanvänder han vissa fraser – det blir lite för ofta ”distant rumble” vid både åska och magkurr – men som helhet är den en smått saliggörande läsning.

29 okt. 2021

Den svarta månens år, Ellen Mattson, Bonniers

Den nya Augustprisnominerade romanen av Ellen Mattson är en existentiell deckare med spår av minnesförlust och förlorad identitet. Det är med viss insats man läser, och riskerar att identifiera sig starkt med huvudpersonens öde.

 

David Svarthed är en svartsynt universitetslärare som hamnat i onåd hos ledningen efter att ha agerat okänsligt mot den yngre studentgenerationen. Han planerar att skriva något om Iliaden under sin ofrivilliga ledighet. När han halkar på en isfläck blir han av med en röd bok – eventuellt har någon slagit ned honom för att stjäla boken. Han får hjälp av två tonåringar att rekonstruera händelsen.

 


Det är intrigen i Ellen Mattsons nya roman Den svarta månens år. Men allt som står här ovan kan lika gärna vara falskt, eftersom David är vad man brukar kalla en opålitlig berättare. Han är det av två orsaker: dels är det något författare gärna tar till i en viss typ av melankolisk roman, och dels verkar han lida av någon personlighetsstörning, som infaller innan han ramlar och eventuellt skadar sig i huvudet.

 

Vi befinner oss i Davids huvud, och inledningsvis gör han inte mycket annat än stirrar ut genom fönstret och väntar på att hans katt ska komma in och hämta sig lite mat. Han ger sig ut på sävligt irrande promenader lite då och då, och träffar en del gamla klasskamrater från barndomen. Han träffar också en berömd poet, som slutat skriva.  

 

De två tonåringar, som närmast liknar barn, är hjälpsamma och söker själva upp David. De följer honom också på raider i antikvariat där han köper dikter av Lord Byron till dem (spoiler: det faller dem inte på läppen). Men som sagt, det mesta tyder på att han bara inbillar sig allting, att man kan föreställa sig honom stående vid sitt fönster genom hela romanen.

 

Skrivprojektet om ”Iliaden” övergår alltså i en slags existentiell deckare, där brottet var den röda boken. Han minns inte vad det var för bok. Mest påminner han om den lilla pojken i Nils Ferlins dikt ”Barfotabarn”, han som tappat sitt ord och sin papperslapp och grät för att han inte kunde minnas något av det skrivna.

 

Mattsons stil är lika munter som huvudpersonen är dyster, och full av staplade huvudsatser. Vi följer tankarna medan de tänks, och mer och mer skapas utrymme för det dunkla och diffusa. Han rör sig i en miljö som allt mer liknar ett psyke, börjar se fiskar och svarta planeter i sitt synfält. Även om fallet där han kan ha skadat huvudet påverkar verkar hela hans sönderfall ha legat latent, med antydningar om tidigare förföljelsemani på arbetsplatsen.

 

David pendlar mellan att vara löjeväckande och patosfylld, och är orostyngd från början. Mattsons smått satiriska roman skildrar ett sökande efter mening, och visar hur svårt det är att nå fram till definitiva beslut. Man kan tänka sig att hon är ute efter att skildra vår besatthet efter att få förklaringar. Att följa med på den färden saknar inte stunder av intresse.

 

Så kan David läsas som symbolen för vår vilsna jakt efter svar. Romanen skildrar ganska exakt vad som sker under läsningen, att vi liksom David är osäkra på vart berättelsen ska ta oss. Jag upphör att vara den utanförstående läsaren av en roman av Ellen Mattson och hamnar längre och längre in i Davids medvetande. Jag blir honom när jag läser.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/10 2021)

28 okt. 2021

Det tredje ljuset; Små ting som dessa, Claire Keegan, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

Det dröjer ungefär tio år mellan varje ny bok av Donna Tartt. Något liknande kan sägas om irländska Claire Keegan, som också debuterade på 90-talet. Verklistan innehåller blott fyra titlar. Nu har de två senaste utkommit på svenska. Det är Det tredje ljuset (2010) och Små ting som dessa (2021) som samlats i en volym. Två korta romaner – boken inryms på strax över 140 sidor – eller hellre engelskans behändiga term ”novella”.

 

I den första, Det tredje ljuset, följer vi en liten flicka som färdas i bil med sin pappa. De lämnar bondgården där mamman inte gör annat än arbetar. Landskapet är mycket kargt, mycket irländskt. Miljön har färgat av sig på personerna. Hon dumpas hos några släktingar, John och Edna Kinsella, ett barnlöst par, medan pappan åker tillbaka till den gravida hustrun. Man fattar: många barn, stor fattigdom, och nöden har ingen lag. Flickan lär sig att skam inte borde ha någon plats i hennes nya liv.

 


Hon lär sig också att skam är förknippat med hemligheter. Det finns något outtalat i hennes nya familj. Hon är sängvätare, men det tas med ro av fosterföräldrarna. Det hon upptäcker i sin nya miljö är att man inte behöver gå omkring och hela tiden ha beredskap för bestraffning. När hon vandrar med kvinnan, Edna, slås hon av följande: ”Ingen av oss säger något, så där som folk tiger när de är lyckliga. Så fort jag tänkt tanken slår det mig att motsatsen också stämmer.”

 

Tiden är cirka 1980. Skvallret grasserar hos grannarna. Hon är liten, men vet redan för mycket om olyckor. Successivt ger rädslan vika för trygghet. Det märkliga sker: Keegan visar att det går att gestalta godhet. John håller hennes hand när de gör en kvällspromenad – en enkel gest hon aldrig har upplevt tillsammans med sin pappa. Ömheten är så svår att uppnå, och samtidigt så enkel att utföra.

 

Fiktion lär oss, i sina bästa stunder, åtskilligt. Till exempel lär man sig känslor, och Keegans sätt att skriva uppmuntrar den kunskapsinhämtningen. Hon gör flickan till ett iakttagande barn, oförmögen att korrekt uppfatta det hon registrerar, och hon vet inte hur saker hänger ihop. Men barn är bra på sådant, att fånga upp nyanser, utan att veta vad de ska ta sig till med alla sina intryck. Det bildar undertext, saker en läsare måste ta itu med. Keegan har också en sällsynt och osviklig blick för både platsen och för människorna där. Hon har också ett robust språk, som tyvärr inte helt överförs i översättningen – exempelvis tappas mycket av nyanserna i det sträva talspråket när det normaliseras till grammatiskt korrekt svenska.

 

Keegans förmåga att skapa atmosfär utförs med impressionistiska medel. Denna teknik följer med i den andra långnovellen, Små ting som dessa, som utspelar sig 1985. Där handlar det om Bill Furlong, som är föreståndare för leveranser av bränsle till hushållen: kol, torv, antracit, stybb, ved. Hans mamma dog när han var tolv, pappan är okänd. Han är skötsam, och lever nu i ett harmoniskt äktenskap med Eileen; de har fem döttrar.

 

Harmoniskt, men samtidigt gnags han av något som kanske inte är renodlade skuldkänslor, men något som gör att han har svårt att förhålla sig till orättvisor. Ser han ett fattigt barn kan han inte låta bli att skänka allmosor. Han har dåligt samvete för att han försummar barnen när han är ute på sina jobbresor, samtidigt som han vet att han skulle försumma dem ännu mer om han inte jobbade. Han är en god samarit, men tycker sig ha begränsade resurser att hjälpa.

 

Om godhet var temat för den förra kortromanen, är snällhet temat för denna. Också svårhanterat konstnärligt, men Keegan har valt sitt ämne med sådan omsorg att det mer känns som att ämnet har valt henne. Bill besöker ett kloster, som fungerar som tvätteri. Vi som har sett Peter Mullans oförglömliga film The Magdalene Sisters (2002) förstår vad som åsyftas. En inrättning, sanktionerad av katolska kyrkan och irländska staten, där unga kvinnor levde under vidriga förhållanden, undangömda av släkten för att de hade skämt ut familjen – exempelvis genom att bli gravida. Genom åren stoppades 30 000 kvinnor undan där, många av dem dog av vedermödorna, och många av deras spädbarn dog eller adopterades bort.

 

Ohyggligt. Keegan berättar om tystnadskulturer långt innan #metoo briserade (de sista Magdalenatvätterierna stängdes 1996). När Bill berättar för sin hustru om vad han har sett på klostret, och sin oro att det kan hända deras egna döttrar slår hon ifrån sig och menar att det är just för att det är deras egna döttrar de inte behöver bry sig: ”Vill man ta sig någonstans i livet finns det saker man måste blunda för.”


Så behandlar Keegans novell de svåra frågorna, som kopplar ihop oss till vad som gör oss mänskliga. Hon skriver i en religiös tematik, och utmanar kyrkans hegemoni, med sin novell som ställer frågan vem som är vår nästa. Omgivningen väljer tystnad, i hustruns fall rentav den köpta tystnaden, när deras inkomst är beroende av goda relationer med de som begår övergreppen. När Bill träffar en kvinna som varnar honom för att vända sig emot kyrkan blir hans svar uppfordrande: ”de bestämmer väl bara så mycket som vi låter dem göra”.  

 

Novellen har sämre rykte än romanen, och anklagas ibland för att inte kunna göra lika starkt intryck hos läsaren. Men liksom Keegan kan överträffa alla fördomar att godhet är svårgestaltat har hon skrivit två noveller som gör starkare intryck än åtskilliga av de romaner jag har läst på sista tiden. Hon tillvaratar de fördelar novellgenren medför, och lyckas få läsaren att glömma både tid och rum. Det är bara så fenomenalt genomfört!

27 okt. 2021

De som sjöng vid civilisationens slut. Om lyrik i antropocen, Mats O Svensson, Faethon

På kort tid har Mats O Svensson utmärkt sig som kritiker och redaktör, med flera goda insatser främst i skandinaviska tidskriften Vagant. Nu utkommer han med sin första bok, på förlaget Faethon, och det är en satsning i stor skala. De som sjöng vid civilisationens slut. Om lyrik i antropocen är inte enbart en genomgång av vår tids ekopoesi, utan också en gedigen lägesrapport som tecknar bakgrunden till naturlyriken så som vi lärt känna den under 2000-talet.

 

Antropocen? Ja, alltså det namn vi lärt oss ge på vår moderna period, som infaller strax efter industrialismens genombrott, alltså från 1770-talet och framåt, och som förklarar mänskliga avtryck på klimatet. Det har blivit ett återkommande begrepp i den diskussion om miljön som har förts under de senaste tjugo åren. Svensson lutar sig bland annat mot idéhistorikern Sverker Sörlins informativa bok Antropocen som kom för fyra år sedan, när han gör sin omsorgsfulla skildring av människans plundringståg på naturen. Däremot förbigår han Peter Degermarks ekopoetiska essäbok Tala för det gröna i lövet, som kom för ett par år sedan.

 


Men hans utgångspunkt är också Simone Weil, som under nazisternas ockupation av Frankrike vände sig till Iliaden för att undersöka vilka gränser vi har, både ur individens och ur samhällets perspektiv (tyvärr är just denna sannerligen ofta omtalade essä av Weil inte översatt till svenska). I Weils skarpa blick blir det en fråga där moral och rättvisa ingår i ett intellektuellt utbyte. Men som Svensson visar: hon önskade sig en gräns, vi önskar oss att gränsen försvinner eller åtminstone förflyttar sig – allra helst en bra bit in i framtiden, så vi slipper tänka på vilka skador vi åsamkar naturen. Så kan vi ta oss ännu skändligare friheter och tillåta oss ännu mer vedervärdiga gärningar.

 

För vad gör vi? ”Vi rycker undan mattan för oss själva, sågar av den gren vi sitter på och biter den hand som föder oss”, skriver Svensson med illa dolt förakt. Så utrotar vi glaciärer, arter, skogar och öar. Vad har då poesin med det här att göra?

 

I en berömd fras konstaterade Auden surt: ”Poetry makes nothing happen”. Det må så vara, men så uppgivna kan vi inte vara. Svensson visar hur poeterna ändå försöker: de lierar sig med ordet ”kanske”, som för övrigt har en särställning i hans framställning (kanske fler borde vara ödmjuka nog att släppa in detta ord i sin retorik?). Han tror nog mer på lyriken än på människan – och nu när vi typ har facit i hand, vem kan klandra honom?

 

Litteraturen sviker inte. I stället för ekopoesi väljer Svensson den aningen krångligare termen ”antropocen lyrik”, för att illustrera samspelet mellan förtröstan och förtvivlan, som är den växelverkan som har dumpats i vårt knä av tidigare generationers tanklösa utnyttjande av resurser. Att läsa poesi och i förlängningen skönlitteratur blir en vettig motståndshandling, en övning i att tänka långsamt, men framför allt ett sätt att försöka förstå den situation vi har hamnat i. Den som läser orsakar dessutom mindre betydande skador än den som flyger kors och tvärs över jordklotet, till exempel.

 

Svenssons titel indikerar pessimismen som präglar hans arbete. Nog befinner vi oss vid en slutpunkt, och i en bitter ordvändning liknar han poeterna i antropocens tjänst vid de musiker som fortsatte spela medan fartyget Titanic höll på att sjunka. Pessimismen förstärks via de utförliga rapporterna om till exempel 50-talets många provsprängningar av kärnvapen. Aningslöst? Ja, fast för varje gång människan har skapat restriktioner har vi uppfunnit en ny dårskap som utmanar etikens gränser.

 

I stället för att tala om kris för klimatet förordar Svensson att vi börjar se sanningen i vitögat och benämner det mutation – att det som sker är så avgörande förändringar att vi inte ska inbilla oss att det är ett förlopp som kan hejdas, att det är ett problem som kan lösas. Ordet ”kris” antyder ju att vi kan kvantifiera och överblicka det som sker med klimatet, med prydliga grafer kanske. Världen muterar, liksom vårt sätt att förhålla oss till världen. Det är pessimistiskt framställt, när Svensson tänker högt: ”Är det för sent? Kanske.” Men samtidigt uttrycker han en försynt invändning mot poesins ineffektivitet: ”Att pessimism skulle innebära handlingsförlamning och passivitet är en föreställning som har fått fäste i det allmänna medvetandet. Men stämmer det? Inte heller optimismen verkar ju kunna frambringa en nödvändig handlingskraft.”

 

Boken hålls ihop skickligt, och efter att ha presenterat bakgrundsmaterialet vidtar ordentliga lyrikanalyser. Först av de romantiska poeternas naturdikter. Här tar Percy Bysshe Shelley mest plats, och Svensson hittar bra exempel för att illustrera sina teser. Det är lite olyckligt att citaten hamnar lite snett ibland, att ”where” ersätter ”were” i ett utdrag ur dikten ”Mont Blanc”, liksom att namnet felstavas ”Shelly” i bibliografin.  Nog är det typiskt att sådant jämt drabbar den konstant förödmjukade Shelley, som knappt hann dö innan engelska journalister hånade hans ateism med infama nekrologer: ”Nu får han minsann veta om det finns en himmel eller inte!” Och när John Clares dikt ”The Mores” – felaktigt kallad ”The Moors” – citeras hamnar en apostrof snett och orsakar att ”its” blir ”it’s”.

 

Sådana fadäser hindrar inte att här görs klargörande analyser av bland annat Shelleys sonett ”Ozymandias”, med tydligt motiverade förslag på dess relevans i vår tid. Svensson menar att kritiken mot främst de engelska romantikerna varit för svartvit: det är inte de som krattade manegen för kommande tiders exploatering, utan det är en grovt förenklad läsning av deras förhållningssätt till naturen. Det fanns helt enkelt ett annat gehör, ett känsligare gehör, hos exempelvis Shelley och Wordsworth – och den senare kunde kanske ha beretts större plats i den här framställningen.

 

Ett förslag är att den nya antropocena lyriken ska ägna sig mer åt vetenskap, inkludera satellitfotografier och statistik för att inskärpa allvaret hos läsarna. Men tillåt mig en viss skepsis här, en skepsis jag tror Svensson delar. För hittills har dessa tillgängliga data inte haft någon märkbar effekt: är det inte bättre att poeterna ägnar sig åt det som de är bevittnat bra på? Alltså att fortsätta vara den enerverande rösten, fortsätta ställa de kritiska frågorna. Ibland med hjälp av metaforer, ibland med hjälp av torr protokoll-prosa. Men sällan blir det lyckat om man kräver likformighet.

 

Efter romantikerna når Svensson fram till nutiden, och skriver engagerat och initierat om flera av de poeter som vi läst nyligen och förknippar med ekopoesin eller med den här bokens ord antropocen lyrik, som Jonas Gren, Agnes Gerner, Maria Küchen, Johannes Heldén, Åsa Maria Kraft, men också de något äldre Lennart Sjögren och Gunnar D Hansson. Och några till, kanske mer oväntade i sammanhanget, som Katarina Frostenson, Anna Hallberg och Malte Persson. Vissa farhågor finns att det ska bli ytligt, när genomgången av antropocens förutsättningar är så omfattande, men pedagogiskt nog ägnar sig Svensson hellre åt färre exempel, och då blir det så pass mycket fördjupning att ens lystmäte blir tillgodosett. Speciellt när han ägnar sig åt herrarna Gren och Sjögren (att deras namn så naturligt fogar sig till naturtematiken är förstås bara en tillfällighet).

 

Det är lärorikt på många plan. Det är också inspirerande. Exakt så här ska god lyrikanalys se ut: noggrann, livfull, engagerad, allvarlig. Men också så oerhört initierad, och med många outtalade rekommendationer. Svensson summerar, men han gör inte bokslut, utan mer läser jag hans bok som en katalysator för att debatten om den antropocena lyriken ska bli ännu mer livaktig i framtiden.

26 okt. 2021

Jag vill vakna till världen, Karoline Brændjord, översättning Oscar Rossi, Ellerströms

För knappt ett år sedan utkom en sällsynt bra norsk poesidebut. Karoline Brændjords Jeg vil våkne til verden var en fenomenal lyrisk undersökning av sorgen efter en mamma som begått självmord. Den hyllades unisont av kritikerna och har sedermera fått flera stora priser i Norge, och har utkommit i flera upplagor redan. Nu utkommer den glädjande nog på svenska som Jag vill vakna till världen.

 

Glädjande var min första reaktion, men det finns visst smolk i bägaren. Dels finns det en del störande korrekturfel, med bortfallande bokstäver och udda kommatering, och översättningen gör mig på sina ställen betänksam. Att titeln direktöversätts är kanske inte felaktigt i sig, även om norskans ”vil” har mer med engelskans ”will” att göra – alltså borde det heta ”Jag ska vakna till världen”, inte minst med tanke på att dikterna mer kretsar kring beslutsamhet än kring längtan. Så heter det inte heller ”en uns” om den gamla viktenheten, utan ”ett uns”.

 


Att norskans ”mor” också på svenska pendlar mellan ”mamma” och ”mor” kanske blir oundvikligt, men det ser också inkonsekvent ut. Det kan jämföras med hur den berömda inledningsmeningen i Camus Främlingen ser ut, med franskans ”maman”. De två svenska översättningarna (Lindström 1957 och Stolpe 2009) väljer båda ”mamma”, eftersom ”mor” skulle skapa för mycket distans.

 

Det är sorgligt och vackert, och allra mest så i original förstås: ”Hun minner mig om et forlatt linetau som hadde ligget i løvet gjennom natta. Fuktig av dugg. Tømt for spenst. Hun luktet gress.” I Oscar Rossis svenska blir det aningen mer prosaiskt: ”Hon påminde mig om ett rep som glömts kvar bland löven över natten. Fuktig av dagg. Utan spänst. Hon luktade gräs.”

 

Jag inser att jag i min text om boken förra året sa saker som jag är obenägen att upprepa, men jag kan försöka tillägga något om vad det är som gör den så bra. Redan med första raden etablerar Brændjord kontakt: ”Arbete får allt att lysa. Sorg får allt att lysa.” Det sker i en ljusprolog som vägleder, som tar dig i handen och visar hur du ska orientera dig i ett nytt landskap. Det är en sorglig bok som paradoxalt nog gör mig inget annat än salig när jag läser. Varför salig? Det är nog fråga om en slags tacksamhet, en förundran inför litteraturens transformativa kraft, att den kan överskrida sorg och göra den hanterlig – det är en utopi att kunna bearbeta sig fri från sorg, så det enda man kan hoppas på är att lära sig leva med den.

 

Så har Brændjords bok under det år som gått mer och mer framstått som en värdefull bok, en klenod, men också som en talisman: något att vända sig till i de bistra timmarna, som en hoppfull ingivelse att saker kan bli om inte bättre så åtminstone annorlunda. Bra litteratur överger dig inte. Även när narrativet är det mest avskyvärda: en förälder som har lämnat dig självmant.

 

Att det blir så intimt beror inte på att Brændjord skriver privat och utlämnande – snarare tvärtom. Hennes berättelse om modern är helt generisk, men når fram ändå, i de enkla åtbörderna, i de allmängiltiga handlingarna som delas mellan barn och förälder. Och Brændjord skriver en i grunden ganska konventionell poesi – hennes enkelhet har prisats – och det finns en förbindelse till Pia Tafdrups tidiga 80-talspoesi, med ett tilltal som bär på filosofiska anspråk utifrån naiva och direkta anrop. En höglitterär talspråklighet, om man så vill, med vissa spår av Rilke och Mallarmé.

 

Och sorgen är lika stor som saknaden, och lika svår att förhålla sig till:

 

Naturens ordning är vacker, det är inte sant

 

När sanningen inte är vacker och ljudet av steg inte är till tröst, lär jag mig att bli en fågel som kan gå på skogsbotten och sova med en hjärnhalva i taget

 

Jag imiterar trastens läten, jag lär mig tystnad som ingen har skapat

 

Men stort är också hoppet och livsviljan, också hos den som förtvivlar. Brændjord skildrar stark närvaro i nuet, i naturen, i de sår som rivs upp av mammans handling. Den bästa poesin är den som är nödvändig, som motiverar sin existens enbart genom att finnas till och se ut på det som den gör – och så är sannerligen fallet här. Dessa dikter kan inte se annorlunda ut.

 

Diktjaget tvingas lära sig leva med denna saknad, för inget kan ställa allt till rätta igen. Hela världen har förskjutits, och dikterna visar detta enkla faktum så tydligt, men också så konstnärligt utformat, utan att använda sig av överord eller sökta liknelser. Att Brændjord lyckas göra det så nedtonat utan att det blir platt eller för ordinärt tillhör ett av de stora miraklen med denna bok, när hon visar hur det är att bli helt övergiven av världen, men ändå önska att försonas med den.

 

Denna önskan övergår i beslutsamhet, och det är därför jag hade föredragit ska framför vill i titeln: diktjaget har bestämt sig för att klara det här, men blundar inte för de problem som uppstår. Att klara sorg är också en fråga om beslutsamhet, att man bestämmer sig för att göra någonting. Jo, visst, man ska tillåta sig att bli förlamad, men det gagnar ingen att göra det till din fullständiga identitet. Man kan också, som sker här, pröva olika förhållningssätt, agera utifrån ens egna drivkrafter och inte helt utifrån sorgens premisser.

 

Är det skuld diktjaget bearbetar? Det hon har ärvt av mamman blir en slags förmörkad skuldupplevelse, men även att den som tvingas in i positionen sorg automatiskt också är skyldig att inte klara sig, att ständigt visa tecken på att man sörjer, att man ska vara beredd att bryta ihop. När är det ens tillåtet att skratta? Då kan man förstå att diktjaget önskar sig glömska: ”Midvintertid ligger snön som socker. Som kunde glömskan vara söt. Framåt våren kommer skaren. Jag vill sitta på den skrovliga skorpan. Försiktigt fördelar jag min vikt och hoppas att glömskan bär.”

 

Korta lyriska dikter samsas med korta prosatexter; ibland är dikternas knapphet kanske en illustration till att orden har kidnappats av sorgen. Sista dikten är en förlösande enda lång ”Här är”-anafor över fyra sidor, och en rättfram avslutning som klingar starkt och övertygande i sin smärtsamma hoppfullhet:

 

Här är ett sår täckt av snö

Här är ett sår som rensats med salt

Här är ett sår – var ska du annars

så ett frö som får dig att öppnas mot allt?

25 okt. 2021

Nikes bok, Agnes Lidbeck, Norstedts

Det är hedervärt med författare som spänner bågen och vill skriva ambitiösa mästerverk. Agnes Lidbeck träffar inte helt mitt i prick med sin nya roman, men även en halvträff kan vara läsvärd.

 

Understundom fälls krokodiltårar över nutidens sviktande intresse för de fornstora litterära giganterna, som förvånande ofta heter Sven i förnamn: Stolpe, Delblanc. Ibland heter de Lars: Gyllensten, Ahlin. När jag har läst dessa Svennar och Larsor har jag upptäckt habilt skrivna romaner som handlar om saker som inte intresserar mig ett skvatt.

 


Många av dem skrev vad som förenklat kan kallas ”den borgerliga romanen”. Medelklassen var historiskt kulturbärande, men återväxten är skral. En författare som väcker liv i medeklassens slumrande läsare är Agnes Lidbeck, som med sin fjärde roman tar över facklan från Svennarna och Larsorna. Men är det ens en fackla? Är det inte mer en förkolnad träbit?

 

Nikes bok är en roman om medelklassen. Den skildrar tre familjekonstellationer som bor på det gentrifierade Österlen. Det är Rosmarie och Janne, Karin och Tommy, Sonja och Olle. Och så alla deras barn, svåra att hålla reda på. Även Sonja är svår att hålla reda på, när hon försvinner in i psykisk sjukdom. Sedan begår hon självmord.

 

Det är den första katastrofen, som Lidbeck beskriver som ringar på vattnet. Ett antal andra katastrofer följer, och problemet med det är inte trovärdighetsaspekten – verkligheten lyckas alltid överträffa dikten – utan att dessa ringar får allt svagare konturer. När romanen, som sväller en bra bit över 700 sidor och omfamnar nästan fyrtio år, intresserar sig för barnen blir mitt intresse allt svagare.  

 

Nike är Sonjas dotter, och växer upp till att bli författare av tramsiga kärleksromaner. Men hon närs av viljan att skriva en genuin kärleksroman om de verkliga förhållandena. Och det finns saker att ta itu med. Föräldraparen skapade en hel del otrohetstrådar, och det är ett mönster som fullbordas av barnen när de växer upp. Om historien upprepar sig? Ja, och ett av den här romanens största problem är att det var ganska spännande att läsa om föräldrarna, eftersom Lidbeck har gestaltat dem skickligt. Man lär känna dem, medan barnen förblir anonyma pappfigurer. Därför tappar romanen styrkraft efter halva färden.

 

Lidbeck har många genomtänkta saker att säga om relationer, om kärlek, om åtrå, om drömmar, om hemligheter, om svek, om försoning. Det är habilt skrivet, på ett intrikat sätt som gör vissa meningar abstrusa. Ibland är hon skarp, ibland banal. Men hon har också en irriterande benägenhet att lägga sig i, med en berättarröst som hela tiden ska påminna läsaren om att snart minsann väntar en ny katastrof runt hörnet.

 

En av romanhistoriens mest berömda inledningar är från Tolstojs ”Anna Karenina”: ”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Lidbeck varierar denna fras: ”Lika svårt som det är att mäta lycka, lika svårt är det att mäta olycka.”

 

Vill hon i själva verket ta över en mer brinnande fackla än den från våra svenska döda giganter? Vill hon skriva en svensk Anna Karenina, alltså ett mer levande verk än, säg Sven Delblancs Kära farmor? Mycket tyder på det, inte minst hur allting slutar. Ambitionen är det inget fel på. Men jag befarar att det är för lite eld i den här romanen ändå för att den ska brinna i framtiden.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/10 2021)

24 okt. 2021

Inne i spegelsalen, Liv Strömquist, Norstedts

På albumet ”Trans-Europe Express” sjunger Kraftwerk om narcissismens skadliga sidor, i sin mästerliga låt ”Hall of Mirrors”: ”He fell in love with the image of himself / And suddenly the picture was distorted / Even the greatest stars / Dislike themselves in the looking glass”. Skönheten är förgänglig, det lär man sig som barn, men den är också fördärvlig.

 

I tisdags nominerades Mats Jonssons seriealbum När vi var samer till Augustpriset i skönlitteratur, i ett epokgörande beslut som i ett huj skjutsade upp seriegenrens status. Men i själva verket är det ynkedom att inte Liv Strömquist har nominerats för sina serieböcker, och de skulle mer än väl pryda sin plats i en nomineringslista för årets fackböcker. För två år sedan till exempel, med Den rödaste rosen slår ut, och i år med Inne i spegelsalen. Som ett indicium på att något – äntligen! – håller på att ske med seriegenren utkommer hennes på alla plan läsvärda serieböcker numera inte på Galago utan på Norstedts. Ännu fler borde därmed ges möjlighet att läsa Strömquists innovativa essäböcker.

 


Här är ämnet alltså skönhetsmyten, skönhetsfällan, och som vanligt angrips ämnet med något som man skulle kunna kalla ilska. Men – fuck that, varför måste konstruktiv kritik som anländer från kvinnligt håll omedelbart reduceras till, tja, ”måste hon vara så arg?” (citat kvinnlig kollega på min skola). Låt mig vara tydlig: Liv Strömquist utför relevant analys av orättvisor, och det är fan i mig inskränkt att inte vara tillräckligt arg; att inte vara arg under sådana omständigheter är kvinnohat.

 

Hon behandlar utseendefixeringen, och visar med pedagogiskt uppställda exempel att den har äldre anor än selfiekulturen som frodas på sociala medier. Det var 1977 Kraftwerk sjöng om narcissism. De är inte omnämnda i boken, men däremot Christopher Laschs bok Den narcissistiska kulturen som kom två år senare. Exempel hämtas från Kylie Jenner och systern Kim Kardashian, vars bok med selfies ställs i relief till den fotosession som Marilyn Monroe var med om strax innan sin död 1962.

 

Enkelt uttryckt: Monroe var ett offer för fotografens kåta blick (Strömquists försvenskning av det svåröversatta konceptet ”the male gaze”), medan Kardashian kan ses som en skicklig entreprenör som besegrar detta manliga övertag genom att själv ta bilderna och vara den som ansvarar för hur objektet – den egna kroppen – framställs. Fast vänta nu, betyder inte det här att hon bara reproducerar den kåta blicken, och att den vinst hon uppnår enbart sker på kapitalismens villkor (hon tjänar sina stålar)? Känslomässigt är hon lika trasig som Monroe. Likadant med hur vi i sociala medier kanske tror att vi gör en subversiv insats när vi lägger upp bilder som visar en mer osminkad bild, för vårt narrativ ägs fortfarande av techjättarnas förtryckande algoritmer.

 

I stället för att betona ilskan hos Strömquist kunde man beundra hennes skarpa blick på några av de mest akuta frågorna i vår samtid. Varför är vi så besatta av skönhet? För att den – skönheten – ger så många fördelar. Hon kunde ha använt sig av Stendhals berömda formel från 1800-talet: ”Skönhet är löftet om lycka”. Men vad är skönhet bra till? Det sägs ofta att vi är snygga när vi är unga, men tbh, jag var ful, jag känner mig snyggare nu (54 år gammal) än när jag var typ 20.

 

Skönheten väcker avund och vrede. Hon behandlar mode, de ofta nyckfulla lagar och regler som styr vad som uppfattas som stilfullt och fashionabelt. Teori och historia vävs ihop, med exempel från oväntade håll. Samtiden kartläggs med dessa exempel, och hon skonar ingen när hon berättar om vår fixering vid mat och träning, och visar att det mer än något annat handlar om att vara smal. Men det hade inte behövt vara så: att vara vacker är en egenskap som har skiftat i betydelse i olika tider.

 

Medan Susan Sontag i sina essäer om fotografi hävdade att vi med hjälp av kameran skapar en voyeuristisk blick för att förhålla oss till världen har vi nu en voyeuristisk blick på oss själva. Kameran har vänts inåt. Individualismen har dödat partipolitiken. Erkänn, det är bara en tidsfråga innan partierna ersätts av personkampanjer: Jan-Emmanuel eller Martin Melin, vem röstar du på? Svarar du ”Hanif Bali” har du förmodligen svarat rätt.

 

Strömquist intresserar sig för kvinnlig underordning och dess samband med kapitalismen. Som Stendhal sa är skönhet något som utlovar lycka, framgång och goda relationer. Ändå måste jag hävda att vårt beroende av skönhet inte behöver vara fixerad och statisk. Marianne Lindberg De Geer gav 1994 ut boken Jag tänker på mig själv, och det är kanske symtomatiskt att den titeln i vår tid kan travesteras till – sorry influencers för alla tår jag trampar på nu – ”Jag tittar på mig själv”. Med andra ord har Descartes berömda fras ”Jag tänker, alltså finns jag” ersatts av ”Jag ser mig, alltså finns jag”.

 

Sad? Kanske, men Strömquists poäng är inte att moralisera. Hennes syfte är att medvetandegöra, och det är en insats som inte kan underskattas. Det är välbehövligt med personer med den genomslagskraft hon har för att föra en kamp som måste föras i det dagliga värvet. Hon är en kändis med en plattform, och hon utnyttjar den, hon kämpar – för att tala med Bibeln – den goda kampen.

22 okt. 2021

Kore på Starbucks, Helena Eriksson, Bonniers

Starbucks är en global amerikansk kaffekedja, känd för två saker: sitt dyra pris, och för att namnet härrör från Melvilles monstruösa roman Moby-Dick. Kore är ett annat namn för Persefone, från den grekiska myten om årstiderna och hennes vistelse i Hades under vinterhalvåret.

 

När Helena Eriksson i sin nya diktsamling för samman historia och samtid gör hon det med titeln Kore på Starbucks. Med undantag för ett häfte på mikroförlaget Chateaux är det snart tio år sedan hon gav ut poesi – under tiden har hon ägnat sig åt konst, översättningar, och den djupt fascinerande boken om Unica Zürn och Hans Bellmer: Någon syr, är det du?

 


Den nya bokens sex olika delar namnges: ”Rundbyggnad”, ”kore/karyatid”, ”travel light”, ”Kore på Starbucks”, ”Hydra/Eleni”, ”– en luftström från London”. Det blir en sammanfattning av innehållet. Första delens rundbyggnad anknyter till Erikssons debut med en byggnad åt mig (1990). Där etablerade hon inte bara ett eget rum åt sitt konstnärskap, utan en egen byggnad. Det är där hon har odlat och renodlat sin särpräglade röst. Ofta fragmentarisk – som om hon sjunger i ruinerna.

 

Vi befinner oss i Europa – ibland i den grekiska övärlden, ibland i städer där man har siesta. Ibland rör vi oss mot myten, mot den fiktiva staden Troja och Helena (Eleni), och alltid är vi på väg, alltid finns det ett Starbucks, en hållpunkt för alla resenärer. En plats där man äntligen kan gråta: för det är sant det som har sagts, inne på Starbucks märker ingen när du gråter (jag har testat i Coventry).

 

Liksom man anar av titeln samverkar olika tider, spelar samma spratt med människan. Denna dubbleringar anges också av omslaget, där en kvinna agerar kariatyd, alltså kolonn som håller uppe ett tak till exempelvis templet i Delfi, en av de platser som anges i boken. Ryggraden, som det beskrivs i dikten. Annika von Hausswolffs fotografi av en verklig kvinna – månne poeten själv? – som utsätts för viss redigering, en monokrom bild som liknar en pennteckning. På baksidan samma motiv, fast mer utsuddad och kornig, med händerna lyfta i en gest. Vi är alltid två.

 

Och tiden verkar invid varandra, eller rättare sagt tiderna. Olika grekiska namn klingar, en del klingar mer bekant än andra: starkast klingar förstås Sapfo. Erikssons röst rör sig i olika riktningar, bildar mönster, en del mer suggestiva än andra, en del med en samhällskritisk udd:

 

            skattehusen, pelarraderna; tomrummet efter den naxiska

sinfxen     linne och bomull från Österlandet och Egypten, mantlar,

kitoner, draperingar     i tätare och glesare veck, plissé –

målade bårder och ornament        oraklet; vad skulle man

med ett orakel till ingen vill väl veta

vad som skall hända i framtiden     lögn manipulation välstånd

industri elektronik varför har vi ingen frihet

 

Det finns också några syrliga rader om västvärldens plundring, om The Elgin Marbles som England förskansade sig och ställer ut som Parthenonskulpturer i British Museum i London. Lord Byron hörde till de som tidigt protesterade mot övergreppet, och Grekland fortsätter än i dag vädja att de ska återbördas.

 

Eriksson skriver en slags hardcore-poesi – om den inte rentav här är hard-kore – och vad man än säger om den: inställsam är den inte. Den är osmidig, och avbrotten är många. Det smått kryptiska förstärks av en viss förkärlek till obskyra glosor: kouros, pilaster, omfalosskålar, kykladisk, styloblaten, akropol, abakos, metoper … Visst, nog fattar man att det är knutet till den grekiska världen, och det kanske inte i sig är nödvändigt att googla fram allt detta – samtidigt bidrar det till det något slutna intrycket.   

 

Ändå finns det en tydlig förankring i den konkreta världen, speciellt i den avdelning som heter just ”Kore på Starbucks”, där hon också leker med ordlikhet – där Kore övergår i ekorre, där vi för stunden erbjuds hamna i en realistisk miljö:

 

     lördag på Starbucks      mamma och mormor,

med långa vackra hår, små flickor med spännen och hårband

 

                     kore fingrar på sin ihpone.

 

Han som tagit mitt favoritord gäspar över mobilen, mamma

och mormor byter plats, liten dramatik

 

Den kritiska blicken riskerar ändå att tappas bort i flämtande ansatser mer än till omsorgsfullt utförd poesi. Ibland lyckas krånglig poesi förmedla intrycket att den måste se ut just så här, till exempel för att gestalta en sårig eller splittrad erfarenhet, något Eriksson väl bara stundtals åstadkommer. Det kan i sina värre stunder påminna om korsordslösning, ett febrilt sökande efter mening, när poesi mår bättre av att avvika från det fullbordade.  

21 okt. 2021

Efterskörd. Ferlinfynd från en spånkoffert, Hans Rutberg, Jenny Westerström, Carlssons

När jag skickar hem mina gymnasieelever med en antologi svensk poesi och ber dem välja en dikt till nästa lektion är det ofelbart flest som plockar ut en dikt av Nils Ferlin. Det är något med direktheten i tilltalet som fångar en, och det var också detta som slog an hos mig en gång i tiden. Musikaliteten, ja, men också kombinationen av tydlighet och lätthet i ordval, samt det hisnande språnget mellan det skojfriska och det bråddjupa allvaret.

 

Det är en sanning som ofta upprepas, Ferlins ställning som folkkär poet. Det har säkert stämt i årtionden, och min privata enkät med gymnasieelever visar åtminstone att förutsättningarna finns för detta. Samtidigt: läser man Ferlin idag? För sju år sedan utkom senast den standardvolym med Samlade dikter som åtminstone förr var ett obligatoriskt inslag på bokreorna i februari. Ändå tror jag att det är lite som med åtskilliga andra poeter som varit lästa, som Hjalmar Gullberg (vars Samlade dikter utkom i våras), att en mer läsfrämjande åtgärd vore att initierade kännare sammanställde ett mer begränsat urval, som kunde peka ut relevansen idag för dessa poeter.

 


En sådan kännare är Jenny Westerström, vars avhandling och biografi över Ferlin utkom när mitt eget intresse var som starkast. Tillsammans med Hans Rutberg, systerdotterson till poeten, har hon i väntan på denna bok sammanställt Efterskörd. Ferlinfynd från en spånkoffert, som kan sägas utgöra en box med extramaterial efter den mer konventionellt skrivna biografin. En massiv bok, 1,2 kg tung. Det är i dag sextio år sedan Ferlin dog. Den initiala förutsättningen är just fynd från upphittade föremål, en spånkoffert och en Samsonite-resväska. Där finns parafernalia att utreda, nya rön att presentera, kuriosa att sammanställa (till exempel 51 dikter och sångtexter som inte förekommer i de sju diktsamlingarna som Ferlin publicerade).

 

Men det har också blivit en ganska reguljär biografi, som pedagogiskt går igenom Ferlins liv. Ett brokigt liv, med en ungdomsperiod fyllt av äventyr, en hel del idrott, en hel del alkohol och amfetamin, en hel del slagsmål, en hel del vistelser inom mentalvården, en hel del klammeri med rättvisan: lagen må ha långa armar, men Ferlin verkar ha haft längre, och slank allt som oftast undan påföljder. Boken är rikhaltigt illustrerad, och blir ett tidsdokument, en visuell dokumentär likväl som en monografi. Här finns också generösa bidrag från andra, såsom utdrag ur Lasse Sandlins texter om Ferlin som idrottare, Olof Lagercrantz opublicerade dagböcker, och Klas Gustafsons bok om Cornelis Vreeswijk, med mera.

 

Ferlin uppvisade åtskillig självdistans, och legenderna om hans bedrifter är många, och kanske lite enahanda (okej, han var bra på fingerkrok och stå på händer …). Som fotbollsspelare var han okonventionell, och motståndarlagets supportrar opponerade sig på hans speciella teknik att nicka in bollen i mål: kunde det verkligen kallas fotboll om man spelar med huvudet (tbh en fortfarande aktuell fråga)? Men han var också en hårt arbetande konstnär, och kanske det borde betonas ännu mer, att bilden av gamängen och slarvern som plitade ned enkla verser på papperslappar borde revideras, att han skickade hustrun med buss fram och tillbaka till Bonniers enkom för att införa hans ändringar av kommatecken i en dikt.

 

Han var också medveten om självbilden, om det som på vår tid börjat kallas självframställningen. Han var en medial poet, och skulle rimligen ha anlitats flitigt för att leverera oneliners till de få kulturella tv-program vi har kvar. Han har en unik förmåga att få sina rim att fästa, och när man läser de citerade stroferna ur hans dikter är det nästan överflödigt med citat: dessa rader är så inetsade att de tillhör ens minne mer än de tillhör boksidan. Men frågan är hur medial hans uppenbarelse hade varit: redan som 40-åring har kroppen tagit så mycket stryk att han ser åldrig ut, och ansiktet ser härjat ut. Våra HDMI-skärmar är inte skonsamma med sådana utseenden.

 

Det är med schlagern han slår igenom, och debuterar först 32 år gammal (gammalt på den tiden, rätt ung ålder nu för en poet). Med musiken följer en osviklig taktkänsla. Ja, Ferlins förmåga att hamra in sina strofer är oerhört begåvad, och det är just enkelheten som är förrädisk och möjligen gör att han underskattades av både sin tid och av oss sent tillkomna läsare. Att idealet är den mindre sångbara poesin. Men Ferlins mantel har axlats av Malte Persson, till exempel: en annan poet som skriver bunden vers så lätt att den upplevs som mer naturlig än obunden prosa.

 

Det är lätt att gilla Ferlin – nästan för lätt. Kanske det är en annan anledning att han inte riktigt tillhör den svenska litteraturkanons innersta krets. Han delar kynne med Bellman, men är faktiskt roligare. Han saknar kanske Frödings yppersta språkkänsla, men delar en förmåga att göra sina dikter till fullbordade verk – att de framstår som oklanderliga i sin form, att de har nått fram till sin slutliga form. Och för att ta ett tredje exempel: Taube – som i boken kanske lite onödigt förminskas till att ”nästan” sakna mörker (säg en sorgligare svensk dikt än ”Och skulle det så vara”) – är kanske ojämnare, men båda förtjänar att läsas mer, förtjänar att inte längre enbart ses som ”vispoeter”.

 

Att Rutberg och Westerström har åstadkommit en ganska okritisk hyllningsskrift till Ferlin må vara hänt: de blundar ändå inte för vissa mindre insmickrande sidor, såsom att han kunde vara en börda för sin hustru. De skriver en del om dödens plats i dikterna, att det troligen var faderns dramatiska död när han var ung som bidrog till en fascination för döden. Det är som sagt i dag sextio år sedan Ferlin dog. Ett vanligt omdöme – Vilhelm Moberg till exempel – är att Ferlin skulle bli läst i hundratals år. Det är onödigt med såna profetior. Att han borde läsas fortfarande är dock tveklöst nödvändigt att påpeka.  

Sakrament, Johan Lindblom, it-lit

Den är så vackert formgiven av Thomas Alm. Johan Lindbloms diktsamling Sakrament liknar en ask, färgsatt i djupaste lila med inslag av mörkt vinrött, och titeln Sakrament lysande i silver. Kanske rentav Svart Som Silver? Alltså, Bruno K. Öijers närvaro i den svenska poesin från cirka 1980 och framåt ska inte underskattas: han delar estetik med Lindblom, den romantiskt elegiska, nostalgin inriktad mot det förflutna och alla ideal vi har svikit, samt den förtrollning av världen som låter sig göras bara man gör sig mottaglig. Den besjälade världen är möjlig.

 

För säkerhets skull skriver Lindblom det uttryckligen i sin bok: världen ska besjälas. Det är en viktig ansats, men låt oss börja med att besjäla poesin. Och jag kan inte förneka att där finns en del saker att anmärka på.

 


Det askliknande förstärks av formatet, på drygt 300 sidor. Dock är texten konsekvent satt bara på höger sida, så halva boken är tom på innehåll. Den består av två delar: ”Mytologier” (eventuellt är titeln snodd från Roland Barthes), med dikter som oftast bara är mellan en och tre rader långa, och ”Synekdoke”, med tio något längre dikter. Samt ett appendix, ”Säckvävsdagar”, med tre prosatexter, där en består av snodda rader från Kennet Klemets böcker.

 

På tal om att sno: min förhoppning är att när Lindblom nämner ”kristallskeppet” gör en poet det för sista gången, eftersom gränsen för när Jim Morrison ägde relevans som inspirationskälla har passerats för länge sedan. Det må vara att konceptet med de ytterst korta dikterna kanske inte är snodd från Ola Juléns Orissa, men likheten är slående. Och då utfaller jämförelsen inte till Lindbloms fördel.  

 

Hans bilder pulserar fram, blinkar till, men de blinkar svagare än hos Julén. Det är kanske orättvist att citera de uppenbart sämre sidorna, men jag blir inte riktigt imponerad av plattityder som dessa: ”Allt är stilla, / allt är i rörelse”, ”Varje ögonblick / rymmer alla tidigare ögonblick”, ”Att släppa in ljuset, / att släppa in mörkret”, ”Det förflutna är alltid närvarande.” För säkerhets skull upprepas ett par av dem, inte en utan två gånger. Först trodde jag det var en lapsus, men det är en medveten strategi. För att demonstrera att allt upprepar sig.

 

Bättre fungerar en del av civilisationskritiken: ”Den ständigt pågående förintelseprocessen, / ängarnas tystnad.” Tanken har en magisk funktion hos Lindblom, att världen är – tja, besjälad, och det är inte svårt att dela den uppfattningen. Men för att göra den besjälade världen mer möjlig krävs insatser. Vi behöver bli bättre på att etablera kontakt med det som har varit, respektera det förflutna som en oavslutad berättelse och börja leva i samverkan med det, och inte fortsätta svika våra ideal.

 

Låter det här bekant? Ja, det är förstås Bruno K. Öijers poetik från mitten av 90-talet som summeras, från boken Det Förlorade Ordet och de fyra monologer han höll i kortfilmen ”Från en demons båge” och som också publicerades i DN 1997. Det är kanske orättvist mot Lindblom att så hårt anföra exemplen Julén och Öijer för att skjuta ned hans bok: det är ändå två av 90-talets starkaste diktsamlingar som den ställs emot.

 

Lindbloms utgångspunkt är ändå hedervärd. Hans önskan om att uppgå i något ädlare än det samtiden erbjuder är respektingivande i sig. Här presenteras förslag om att leva i samklang med träden och med djuren, medan människorna ofta är frånvarande i dikterna. Det kan uppfattas som en brist, eller som en klar bedrift. När vi befrias från mänskliga inslag finns enskilda rader av stor skönhet, när vi lämnar det bokstavligas hegemoni: ”En utsträckt hand genom tiden, / genom regnet av dagar, regnet av minnen.

 

Jag väljer att se den handen som just icke-mänsklig, en abstrakt påminnelse om värdet i att just etablera den där kontakten med historien. Och nog fungerar Lindbloms dikt där och då, när den gör sig mindre konkret, och förlitar sig mer på sina sejourer i de figurativa fälten.

 

Om namnet Johan Lindblom låter bekant har han publicerat fyra diktsamlingar tidigare och varit scenpoet på bandet Cirkus Miramars framträdande. Hans senaste bok utkom 2007 – kuriöst nog samma år som Jerker Sagfors debuterade, och vars tredje titel it-lit gav ut för bara elva dagar sedan.