Ingen hade väl för
hundra år sedan trott att vi nu skulle förknippa namnet Shelley mer
med författaren till Frankenstein, kvinnan som var gift med
poeten Shelley, lika ryktbar och ökänd som briljant. Men i takt
med att poesin blivit en angelägenhet för färre människor och
populärkulturens intresse för och spridning av monstret i Mary
Shelleys roman i olika media, så torde förhållandet vara det
motsatta nu, att man omtalar Percy Bysshe som maken till
Frankensteins författare.
Merete Mazzarellas
färska bok Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes
Frankenstein (Atlantis) är välkommen på flera plan. Dels som
en välbehövlig diskussion kring det litterära monstret som
fenomen, och dels som den första rejäla introduktionen till denna
allt mer aktuella författare. Så sent som 2005 utkom till exempel
en svensk översättning av hennes dystopi Den sista människan.
Frankenstein har översatts många gånger, senast 2008.
Det är välkommet
inte minst med tanke på Gunnar Hardings flitiga trilogi kring de
brittiska romantikerna, En katedral av färgat glas, Och
drog likt drömmar bort samt Där döda murar står. Där
fick Mary Shelley finna sig i att spela en obetydlig roll – jag
lägger ingen värdering i det, då Hardings ämne i första hand var
poesin.
Mazzarella undkommer
inte den obligatoriska brasklappen: det är inte monstret som heter
Frankenstein! Jag har svårt att tro att någon längre inbillar sig
detta. Jag måste också klaga lite på att register saknas, samt den
magra litteraturlistan med endast sex referenser – magert med
tanke på att Mazzarella, som vi känner som både beläst och
noggrann, i den löpande texten citerar friskt ur diverse källor, både etablerade
och apokryfiska.
Även om
Frankensteins monster delvis är ur-monstret saknar berättelsen inte
kopplingar både framåt och bakåt i tiden, men då handlar det mer
om vetenskapsmannen, som är tydligt influerad av Faust-myten
samtidigt som han pekar framåt mot främst Stevensons dr Jekyll.
Dock är ju Mary Shelley i första hand influerad av Miltons Det
förlorade paradiset, vars betydelse för hennes generation
författare är svår att överskatta. Vi har ju nyligen fått en fin översättning av Ingvar Björkeson, så Mazzarella borde ha varit
frikostig nog att citera ur den i stället för Frans G. Bengtssons
gamla, liksom att det är lite snålt att föredra Anna Pyks gamla
översättning av Frankenstein när Måns Vinbergs från 2008
är bättre. När hon citerar Shelleys gripande dikt till Mary, ”My
dearest Mary, wherefore hast thou gone”, gör hon det i en
prosaöversättning när Harding i En katedral av färgat glas
har gjort en fin diktöversättning av den.
Politiker brukar ju
beteckna kunskap som obligatoriskt god, något som blivit en allt mer
brännande fråga. Är den ens neutral? Det finns nedlagt i all
kunskapssökande en varning kring att gå för långt, faran i att
veta för mycket. Victor Frankenstein kan inte lyssna på råd, och
det är ju snarast det som är hans akilleshäl, att han inte är
seriös i sin forskning. Han är det romantiska geniet: solitär, så
förbannat subjektiv att han inte kan tänka sig att dela rampljuset
med någon annan, ingå i ett sammanhang där man som enskild individ
bidrar med sin del för att gynna ett slutresultat. Här framförs
snarare idén att hans brott handlar om att sträva efter makt.
Merete Mazzarellas
bok är indelad i tre avsnitt, där hon inleder med att teckna Mary
Shelleys historia fram till denna oslagbart berömda roman. Hon var
känd redan som spermie, med föräldrar som protofeministen Mary
Wollstonecraft och anarkisten William Godwin. Att som Mazzarella säga
att dottern skulle ha varit en ”trofé” för poeten Shelley är
kanske att nedvärdera både honom och henne en aning. Andra
avsnittet behandlar romanen och dess vidare öde som film och teater,
med långa utläggningar kring olika versioner på film, samt referat
av en teaterversion från 2011 och Philip K. Dicks S/F-roman
Androidens drömmar. I avslutande delen återvänder vi till
författaren, och följer hennes historia som vuxen. Vi får veta en
del om det virrvarr av fri kärlek som ingick i Shelleys
äktenskapsteori, en teori som fick svårt att inte clasha med
praktiken, som har lättare att bjuda in svartsjukan som gäst.
Det är dock inte
helt klarlagt vilken roll poeten Percy Bysshe hade när Mary skrev.
Enligt Mazzarella var hans funktion nästan uteslutande läsarens,
något som bestrids av forskaren Charles Robinson, som menar att av
romanens ca 72 000 ord stod Shelley för 5 000. (Se Dan Landmarks
understreckare ”En ohygglig skapelse av två människor”, 23/10
2010.) Påståendet att det var maken som ville införa incesttemat
genom att föreslå att Victor och Elizabeth skulle vara kusiner må
vara sant, men för den delen behöver inte Mary frikopplas från ett
litterärt intresse i incest, då hon strax senare skrev novellen
”Mathilda”, om en man som bekänner sin förälskelse i sin
dotter. Mary skickade den till sin far, Godwin, som reagerade med att
vägra publicera den (inte förrän 1959 skulle den utkomma).
Mazzarella
diskuterar ingående och initierat romanens teman, däribland hur den
problematiserar uppfattningen kring människan och det mänskliga,
samt vad och vem som är ett monster. Där finns också en intressant
dubbelgångartematik, i hur främst Victor och monstret delar
egenskaper, men kanske i ännu högre grad hur Victors besatthet
speglas i upptäcktsresanden Walton, som får bli den som visar
omdöme och avstår från att offra människoliv för att skapa en
hjältegloria kring sitt eget huvud. Att det är namnlösheten som
bidrar till monstrets olycka är nog sant, även om det med viss
rätta kan argumenteras för den påstådda namnförväxlingens
giltighet – att monstret heter ”Frankenstein” – eftersom
monstret är son till fadern Victor, och därmed borde dela hans
efternamn. I sammanhanget är det intressant att fundera kring
författarens namn, som ju i sig bär spår av sina föräldrar, Mary
Wollstonecraft Godwin, när hon träffar Shelley och i äktenskapet
blir ”Mary Shelley”, tills hon efter hans död för en tid
återtar namnet ”Mary Godwin”.
Det här är ofta en
inspirerande bok, med ett engagerat och nyfiket tilltal som på många
sätt erinrar om en entusiastisk föreläsare, ivrig att dela med sig
av sin kunskap. Mazzarella förenklar möjligen i sin resumé av den
gotiska romanen, liksom att hon gott kunde ha nämnt att Marys mor en
gång utnämnde Rousseau till ”the true Prometheus of sentiment”,
något som ytterligare komplicerar romanens undertitel ”The Modern
Prometheus”, vilket ju inte enbart syftar på maken Shelleys
versdrama Den befriade Prometheus. Mary Shelleys roman är
mångbottnad, och till Mazzarellas försvar ska föras att hon
avhandlar de flesta av dem, i sin gedigna genomgång, och att hon gör
sin framställning så läsvärd utan att ge avkall på stringens och
substans.
Inte heller är hon
intresserad av några förhastade slutsatser. Då blir hennes bok i
bästa mening berikande, med gynnsam prognos att kunna fortsätta
vara referenspunkt i lång tid framåt. Romanen Frankenstein
lär inte mista sin aktualitet i framtiden, något som antyds i den
här bokens diskussioner kring fosterdiagnostik, cyborger, kloning
och hubotar.
Då känns det
betryggande att vi har fått en så pass kompetent skriven monografi,
en bok med förutsättningar att få ett långt liv. Det är också
nödvändigt då det fortfarande lär finnas människor som betraktar
Frankenstein med upphöjt förakt, som en simpel roman som
inte förtjänar seriöst intresse.
Åh, så intressant med en färsk bok om Mary och Frankenstein! Jag måste erkänna att jag inte hade läst romanen innan den dök upp i litteraturvetenskapskursen. Överraskande intressant på många sätt och vis. Jag hade sen tidigare flera vanföreställningar om Frankenstein (trots att jag inte ens sett någon film!), men inget förakt. Det kommer en ny film nästa år på temat (med Daniel Radcliffe i en roll), men den verkar inte direkt göra anspråk att vara Shelleys roman trogen. Kanske suddas Shelleys egen Frankenstein ut till slut genom alla dessa filmer. Vore sorgligt!
SvaraRaderaDet har gjorts lite för många Frankenstein-filmer ... Men kanske kan vara nåt att se.
SvaraRaderaDet är svårt att förutsäga hur det blir i framtiden - hittills har kanske filmerna bidragit till att öka intresset för Mary Shelleys roman, liksom för övrigt serieversioner, med mera.